Identiteter i alla länder, förena er

Står identitetspolitiken i vägen för idén om allas lika värde, eller är den ett nödvändigt svar på strukturellt förtryck?Står identitetspolitiken i vägen för idén om allas lika värde, eller är den ett nödvändigt svar på strukturellt förtryck?

Står identitetspolitiken i vägen för idén om allas lika värde, eller är den ett nödvändigt svar på strukturellt förtryck? Fråga debatteras i dagarna på SvD Kultur. Men kanske är begreppet identitetspolitik missvisande. Universalistisk kamp har alltid utgått ifrån gruppidentiteten.

Den ofta tänkvärde Håkan Lindgren skrev nyligen ett debattinlägg på SvD om identitet. ”Identitetstänkandet förpackar reaktionära idéer som progressivt vänstertänk”, skriver han, och frågar sig vart universalismen har tagit vägen.

Dagen efter svarar kollektivet Rummet. De argumenterar dels principiellt: Identitetspolitik är ett svar på marginalisering, och den specifika position man har i en struktur uppstår innan en rörelse axlar denna identitet och gör politik av den. Men också empiriskt: Identitetspolitik kan åstadkomma mycket gott, såsom det senaste halvseklets juridiska framsteg för svarta, kvinnor och homosexuella.

Båda texterna är läsvärda, och Rummet har en del goda poänger. Men de hinner tyvärr inte med den bakomliggande filosofiska fråga som Lindgren ändå ställer: Vad hände med universalismen? Trots att frågan bygger på ett missförstånd, så är den värd att dröja kvar vid.

Det finns nämligen ett problem med själva begreppet identitetspolitik. Det antyder att politik som bygger på specifika identiteter står i ett motsatsförhållande till en universalistisk kamp för allas lika värde. Men kamp för universella värden har alltid gått via partikulära identiteter.

Den moderna politiska universalismen hämtar mycket kraft ur de franska och amerikanska revolutionerna. De störtade inte bara samhällsstrukturer i gruset. De gjorde tanken om alla människors lika värde till den högsta principen för vad ett gott samhälle är.

Men själva revolutionerna var inte universella. Som Olympe de Gouges påpekade lämnades kvinnor utanför. På Haiti krävde slavarna sin rätt i en heroisk revolution. Även arbetarna fick vänta på sin tur. Därför kallar vi ofta revolutionerna för borgerliga. En universell idé – demokratin – bars upp av en identitet – det manliga borgerskapet.

Även arbetarrörelsen passar in på beskrivningen av identitetspolitik. Industrialismens behov av arbetskraft koncentrerade ett stort antal människor på fabriker och i bostadsområden. De fattiga kom att solidarisera sig med varandra, och utifrån denna gemensamma identitet bildades fackföreningar och partier.

Det finns ingen frihetsrörelse som inte har denna dubbelhet. Från slavar till bönder, från arbetare till HBTQ. Ibland kämpar vi ensamma, ibland ingår vi i allianser. Men vi har alltid tagit avstamp i våra identiteter.

Ernesto Laclau skiljer i On Populist Reason (2005) mellan demokratiska och populistiska krav. Det demokratiska kravet är individualistiskt och kopplar dem inte samman olika frågor till en större ideologi. Det populistiska kravet gör just det, och möjliggör därmed en bred politisk organisering.

Populism innebär för Laclau att idén om ett folk skapas utifrån åtskilda identiteter som kommer till insikten att de har samma intressen – såsom feminister och antirasister i Sverige. Detta är det enda sättet att bilda folkliga universalistiska rörelser. Alternativet är isolerade åsikter som rinner ut i valurnorna var fjärde år. Denna distinktion visar på problemet med att kritisera identitetspolitik i universalismens namn.

Vänsterns stora utmaning i dag är snarare att utifrån de olika identiteter som i dag utgör grunden för politisk mobilisering hitta gemensamma nämnare. I USA uppfanns det pedagogiska begreppet “the 99%”. I Europa har vi – och här har Lindgren ändå en poäng – inte lyckats formulera en sådan universalistisk koalition.

De borgerliga revolutionernas löfte om allas lika värde ekar fortfarande. Dagens allians mellan antirasism och feminism är det närmaste vi har en rörelse i denna anda. Om den kan gifta sig med arbetarrörelsen kanske vi kan erbjuda ett alternativ till den ilskna och ogenomtänkta populism som härjar i Europa.

Identiteter i alla länder, förena er. 

Den ofta tänkvärde Håkan Lindgren skrev nyligen ett debattinlägg på SvD om identitet. ”Identitetstänkandet förpackar reaktionära idéer som progressivt vänstertänk”, skriver han, och frågar sig vart universalismen har tagit vägen.

Dagen efter svarar kollektivet Rummet. De argumenterar dels principiellt: Identitetspolitik är ett svar på marginalisering, och den specifika position man har i en struktur uppstår innan en rörelse axlar denna identitet och gör politik av den. Men också empiriskt: Identitetspolitik kan åstadkomma mycket gott, såsom det senaste halvseklets juridiska framsteg för svarta, kvinnor och homosexuella.

Båda texterna är läsvärda, och Rummet har en del goda poänger. Men de hinner tyvärr inte med den bakomliggande filosofiska fråga som Lindgren ändå ställer: Vad hände med universalismen? Trots att frågan bygger på ett missförstånd, så är den värd att dröja kvar vid.

Det finns nämligen ett problem med själva begreppet identitetspolitik. Det antyder att politik som bygger på specifika identiteter står i ett motsatsförhållande till en universalistisk kamp för allas lika värde. Men kamp för universella värden har alltid gått via partikulära identiteter.

Den moderna politiska universalismen hämtar mycket kraft ur de franska och amerikanska revolutionerna. De störtade inte bara samhällsstrukturer i gruset. De gjorde tanken om alla människors lika värde till den högsta principen för vad ett gott samhälle är.

Men själva revolutionerna var inte universella. Som Olympe de Gouges påpekade lämnades kvinnor utanför. På Haiti krävde slavarna sin rätt i en heroisk revolution. Även arbetarna fick vänta på sin tur. Därför kallar vi ofta revolutionerna för borgerliga. En universell idé – demokratin – bars upp av en identitet – det manliga borgerskapet.

Även arbetarrörelsen passar in på beskrivningen av identitetspolitik. Industrialismens behov av arbetskraft koncentrerade ett stort antal människor på fabriker och i bostadsområden. De fattiga kom att solidarisera sig med varandra, och utifrån denna gemensamma identitet bildades fackföreningar och partier.

Det finns ingen frihetsrörelse som inte har denna dubbelhet. Från slavar till bönder, från arbetare till HBTQ. Ibland kämpar vi ensamma, ibland ingår vi i allianser. Men vi har alltid tagit avstamp i våra identiteter.

Ernesto Laclau skiljer i On Populist Reason (2005) mellan demokratiska och populistiska krav. Det demokratiska kravet är individualistiskt och kopplar dem inte samman olika frågor till en större ideologi. Det populistiska kravet gör just det, och möjliggör därmed en bred politisk organisering.

Populism innebär för Laclau att idén om ett folk skapas utifrån åtskilda identiteter som kommer till insikten att de har samma intressen – såsom feminister och antirasister i Sverige. Detta är det enda sättet att bilda folkliga universalistiska rörelser. Alternativet är isolerade åsikter som rinner ut i valurnorna var fjärde år. Denna distinktion visar på problemet med att kritisera identitetspolitik i universalismens namn.

Vänsterns stora utmaning i dag är snarare att utifrån de olika identiteter som i dag utgör grunden för politisk mobilisering hitta gemensamma nämnare. I USA uppfanns det pedagogiska begreppet “the 99%”. I Europa har vi – och här har Lindgren ändå en poäng – inte lyckats formulera en sådan universalistisk koalition.

De borgerliga revolutionernas löfte om allas lika värde ekar fortfarande. Dagens allians mellan antirasism och feminism är det närmaste vi har en rörelse i denna anda. Om den kan gifta sig med arbetarrörelsen kanske vi kan erbjuda ett alternativ till den ilskna och ogenomtänkta populism som härjar i Europa.

Identiteter i alla länder, förena er. 

Lämna ett svar