Tio år sedan de enorma Irak-demonstrationerna 2003. Själv befann jag mig på Stora Torget i Uppsala. Vi var inte så många som i Rom och Madrid, men 1 500 demonstranter den 15 mars 2003 är ändå inte helt skamligt för en sömnig akademikerstad. Kul också att dåvarande ärkebiskop K.G. Hammar höll tal.
Al Qaida firade nyligen jubileet genom att spränga en bilbomb som dödade 57 personer. Händelsen är ironisk i sin tragik. Gruppen – vars påstådda kopplingar till Saddam Hussein utgjorde ett av argumenten för att angripa – bildades nämligen 2003 som ett svar på invasionen.
För att minnas tillbaka kikar jag runt bland borgerliga ledarartiklar från 2003. Vad sägs om detta storslagna epos, ”Lyckan står ibland den djärve bi”, från SvD den 27 mars 2003?
Irakkriget blev en personlig triumf för den amerikanske överbefälhavaren, den före detta piloten i nationalgardet George W Bush. Mot alla odds, skulle väl de av hans upphöjda kritiker säga som har utmålat honom som en man av mindre vetande och lägre förstånd. Själva har de haft fel på snart sagt varje punkt i krigsförloppet, minns profetiorna om Harmagedon.
Presidentens fredagstal inför 2 000 jublande landsmän ombord på hangarfartyget Abraham Lincoln satte punkt för en inledande fas i den större förändringsprocessen i Mellanöstern. Detroniseringen av Saddam Hussein markerar början på en ny tid, och de som inte har förstått att USA menar allvar med reformplanerna för regionen har anledning att revidera sitt tänkande. Om demokratiseringen kommer att lyckas är en annan sak; västerländsk fri- och rättighetstradition är inte det som främst kännetecknar den arabiska världen, allra minst de teokratiska rörelser som i islams namn gör sig breda i många länder.
Bush kopplade i sitt tal åter engagemanget i Irak till elfte septemberkriget mot terrorismen.
”Vi har tagit bort en allierad till al-Qaida. Ingen terrorist kommer att få massförstörelsevapen från regimen i Irak, för den finns inte längre”, sade Bush och lovade att ”varje laglös regim” som har band till terroristgrupper kommer att konfronteras. Liksom dessa grupper, får man hoppas; den vägkarta med vilken till exempel ett nytt Palestina ska byggas har inget utrymme för sådana.
Samtidigt måste fredsarbetet snabbt fås att fungera. Vid sidan av koalitionens militära engagemang i regionen har FN åter en roll att spela i det humanitära biståndet. Det är dock de olika irakiska politiska grupperingarna som själva måste ta ansvar för att etablera ett representativt civilt styre. Det var ett ironiskt tecken i tiden att några hundra kommunister kunde demonstrera även i Bagdad på första maj. Men det är inte ytterlighetsriktningarna som kan leda Irak in i en ljusare framtid.
Irakkrigets kritiker var alltså att likställas med domedagsprofeter, Irakkriget var en personlig triumf för G.W. Bush och ”Mission Accomplished”-talet från USS Abraham Lincoln var början på en ljusare framtid för Irak och hela regionen. Träffsäkert, SvD! (Och nej, den är inte skriven av satirikern Andy Borowitz.)
I dag, när många påhejare av kriget världen över gör pudlar, konstaterar dagens ledare i stället:
Idag när tio år har gått sedan invasionen av Irak kan man konstatera att Irakkriget blev ett misslyckande för USA. Med facit i hand vet vi att Saddam Hussein varken hade massförstörelsevapen eller tränade terrorister.
Men det kunde ingen ha vetat helt säkert på förhand, eftersom Hussein inte samarbetade med FN:s vapeninspektörer, och faktiskt hade massförstörelsevapen under 1980-talet. […] [D]en krassa sanningen är att USA:s hammare behövdes i Irak 2003, och den behövs än idag.
Skälen som angavs för invasionen var alltså av overifierbar natur, men invasionen var ändå legitim. Internationell rätt ställer faktiskt högre krav än så. Ivar Arpi nämner de kemiska stridsmedel som Saddam besatt på 80-talet, men att först beväpna ett land och sedan avväpna det genom en invasion vore väl lite väl fräckt? Och slutklämmen känns en aning oroväckande. Inte ens efter 10 år, när adrenalinet lagt sig och vidden av den mänskliga tragedin i Irak få bre ut sig – alla döda civila, allt sekteristiskt våld, de höga kostnaderna för den amerikanska ekonomin och alla begränsningar av fri- och rättigheter i samband med det bredare ”kriget mot terrorismen” – kan vissa krigsivrare alltså erkänna att de haft fel.
Några lata lästips:
Aftonbladet: Irak – Vem bryr sig?, Persson blev blåst – kriget planlagt i förväg
Sydsvenskan: Vi hade rätt
Hans Blix (på CNN): Iraq War was a terrible mistake and violation of UN charter
Le Monde Diplomatique: The New Normal in Baghdad
Mother Jones: The Deadly Consequenses of Spin
Grenn Greenwald: David Frum, the Iraq War, and Oil
Wikipedia: Casualties of the Iraq War
Tio år sedan de enorma Irak-demonstrationerna 2003. Själv befann jag mig på Stora Torget i Uppsala. Vi var inte så många som i Rom och Madrid, men 1 500 demonstranter den 15 mars 2003 är ändå inte helt skamligt för en sömnig akademikerstad. Kul också att dåvarande ärkebiskop K.G. Hammar höll tal.
Al Qaida firade nyligen jubileet genom att spränga en bilbomb som dödade 57 personer. Händelsen är ironisk i sin tragik. Gruppen – vars påstådda kopplingar till Saddam Hussein utgjorde ett av argumenten för att angripa – bildades nämligen 2003 som ett svar på invasionen.
För att minnas tillbaka kikar jag runt bland borgerliga ledarartiklar från 2003. Vad sägs om detta storslagna epos, ”Lyckan står ibland den djärve bi”, från SvD den 27 mars 2003?
Irakkriget blev en personlig triumf för den amerikanske överbefälhavaren, den före detta piloten i nationalgardet George W Bush. Mot alla odds, skulle väl de av hans upphöjda kritiker säga som har utmålat honom som en man av mindre vetande och lägre förstånd. Själva har de haft fel på snart sagt varje punkt i krigsförloppet, minns profetiorna om Harmagedon.
Presidentens fredagstal inför 2 000 jublande landsmän ombord på hangarfartyget Abraham Lincoln satte punkt för en inledande fas i den större förändringsprocessen i Mellanöstern. Detroniseringen av Saddam Hussein markerar början på en ny tid, och de som inte har förstått att USA menar allvar med reformplanerna för regionen har anledning att revidera sitt tänkande. Om demokratiseringen kommer att lyckas är en annan sak; västerländsk fri- och rättighetstradition är inte det som främst kännetecknar den arabiska världen, allra minst de teokratiska rörelser som i islams namn gör sig breda i många länder.
Bush kopplade i sitt tal åter engagemanget i Irak till elfte septemberkriget mot terrorismen.
”Vi har tagit bort en allierad till al-Qaida. Ingen terrorist kommer att få massförstörelsevapen från regimen i Irak, för den finns inte längre”, sade Bush och lovade att ”varje laglös regim” som har band till terroristgrupper kommer att konfronteras. Liksom dessa grupper, får man hoppas; den vägkarta med vilken till exempel ett nytt Palestina ska byggas har inget utrymme för sådana.
Samtidigt måste fredsarbetet snabbt fås att fungera. Vid sidan av koalitionens militära engagemang i regionen har FN åter en roll att spela i det humanitära biståndet. Det är dock de olika irakiska politiska grupperingarna som själva måste ta ansvar för att etablera ett representativt civilt styre. Det var ett ironiskt tecken i tiden att några hundra kommunister kunde demonstrera även i Bagdad på första maj. Men det är inte ytterlighetsriktningarna som kan leda Irak in i en ljusare framtid.
Irakkrigets kritiker var alltså att likställas med domedagsprofeter, Irakkriget var en personlig triumf för G.W. Bush och ”Mission Accomplished”-talet från USS Abraham Lincoln var början på en ljusare framtid för Irak och hela regionen. Träffsäkert, SvD! (Och nej, den är inte skriven av satirikern Andy Borowitz.)
I dag, när många påhejare av kriget världen över gör pudlar, konstaterar dagens ledare i stället:
Idag när tio år har gått sedan invasionen av Irak kan man konstatera att Irakkriget blev ett misslyckande för USA. Med facit i hand vet vi att Saddam Hussein varken hade massförstörelsevapen eller tränade terrorister.
Men det kunde ingen ha vetat helt säkert på förhand, eftersom Hussein inte samarbetade med FN:s vapeninspektörer, och faktiskt hade massförstörelsevapen under 1980-talet. […] [D]en krassa sanningen är att USA:s hammare behövdes i Irak 2003, och den behövs än idag.
Skälen som angavs för invasionen var alltså av overifierbar natur, men invasionen var ändå legitim. Internationell rätt ställer faktiskt högre krav än så. Ivar Arpi nämner de kemiska stridsmedel som Saddam besatt på 80-talet, men att först beväpna ett land och sedan avväpna det genom en invasion vore väl lite väl fräckt? Och slutklämmen känns en aning oroväckande. Inte ens efter 10 år, när adrenalinet lagt sig och vidden av den mänskliga tragedin i Irak få bre ut sig – alla döda civila, allt sekteristiskt våld, de höga kostnaderna för den amerikanska ekonomin och alla begränsningar av fri- och rättigheter i samband med det bredare ”kriget mot terrorismen” – kan vissa krigsivrare alltså erkänna att de haft fel.
Några lata lästips:
Aftonbladet: Irak – Vem bryr sig?, Persson blev blåst – kriget planlagt i förväg
Sydsvenskan: Vi hade rätt
Hans Blix (på CNN): Iraq War was a terrible mistake and violation of UN charter
Le Monde Diplomatique: The New Normal in Baghdad
Mother Jones: The Deadly Consequenses of Spin
Grenn Greenwald: David Frum, the Iraq War, and Oil
Wikipedia: Casualties of the Iraq War
