Klädmärket och herrklubben Mr Erbil blandar lokal hantverkskonst med modeimpulser från väst.
– Vi vill förändra synen på Kurdistan, och visa att det är ett modernt land och inte bara öken, säger Mr Erbils grundare Ahmed Nauzad.
Citadellet i Erbil är minst sju tusen år gammalt, och sägs därmed vara världens äldsta, kontinuerligt bebodda plats. I ett stenhus mitt bland textilmuseer och souvenirbutiker bor fortfarande en familj som då och då skymtas slänga soporna.
Över årtusendena har huvudstaden i irakiska Kurdistan sett imperier komma och gå: sumerer och assyrier, perser och ottomaner. Och som alla överlevare har staden lärt sig konsten att återuppfinna sig själv.
Ta Saddam Husseins gamla militärbas i innerstadens västra del, där hundratals kurder torterats och mördats. I dag strosar där barnfamiljerna runt i en gigantisk park med sjö, klättervägg och bibliotek. Här hänger också det årliga maratonloppet upp målsnöret.
Nära entrén västerut, i en ofärdig galleria, har klädmärket och herrklubben Mr Erbil sina lokaler. Med fluffiga pompadourer, figursydda linnekostymer och hipsterskägg täta som idegranshäckar hoppas de stärka modet i en region där katastroferna stått i kö.
Ahmed Nauzad tittar lurigt på mig när jag sippar på kurdkaffet som kryddats med mastix, en kåda med smak av jordigt gummi. ”Vad tycker du?”
Han startade Mr Erbil med några studiekompisar när IS trängdes tillbaka 2016. Året därpå hölls de första fria valen som självständigt land. Vännerna oroades av alla unga, utbildade kurder som flyttade till väst, och kände att den nygrundade kurdiska nationalstaten kallade.
– Vi tänkte: Vi är alla är unga, så låt oss göra något för vår framtid. Och då vi alla älskade kläder var det givet att det skulle handla om mode, säger Ahmed Nauzad.
Deras första produkt var handgjorda slipsar av lokalspunnen getull, där de flesta säljs i djurens egna kulörer och en färgas med indigo. Grundtanken är att kombinera traktens hantverkskonst med modeimpulser från väst, för att skapa en närförankrad produkt som funkar internationellt.
– Vi var måna om att hjälpa den lokala ekonomin, och använde därför lokala material. Slipsen passar både till kurdiska traditionella kläder och till kostym.
Nästa produkt var skäggoljan. Många länder i västra Asien och norra Afrika mjukar upp sina mustascher med lokala oljor från träd som argan i Marocko och jojoba i Israel, så varför inte ta fram en egen produkt?
I januari öppnade deras nya lokal, en ”gentlemannaklubb” med kafé, barberare, skräddare, och ett trettiotal välekiperade medlemmar. Till den officiella invigningen kom flera representanter för myndigheterna, och klubben har omskrivits i tidningar som GQ och Esquire.
På torsdagar lyfter de kvinnliga modeförebilder på sitt populära Instagramkonto, och arrangerar träffar för kvinnliga entreprenörer i klubbhuset.
– Vi gör egentligen inte något nytt. Bilden av kvinnan är väldigt stark i Kurdistan, och de kan röra sig fritt utan huvudduk. En sann gentleman har alltid en stark kvinna vid sin sida; varken framför eller bakom sig.
Kurdistan är på många sätt ett patriarkalt samhälle, men de kvinnliga peshmergasoldater som schasade bort IS är en tydlig symbol för kurdernas relativa sekularisering och modernitet.
Och Mr Erbils ambitioner om kvinnligt entreprenörskap, lokalt hantverk, ekologiska råvaror är högst globala.
– Journalister frågar ibland om vi har jordnötssmör och bilar. Vi vill förändra synen på Kurdistan, och visa att det är ett modernt land och inte bara öken, säger Ahmed Nauzad.
Det tog tid att hitta en investerare som förstod vad de ville göra, berättar Ahmed Nauzad. En byggherre slängde villigt upp en säck pengar, men Mr Erbil bröt samarbetet när byggherren inför lanseringen ville att de skulle posta bilder av honom och hans familjemedlemmar på Instagram. Till slut hittade de en lokal affärsman som gav dem fria händer.
Annars kämpar landet med att få ekonomin att stå på egna ben. Det är svårt att tänka sig en bättre bild av dagens kapitalism än stadens centrala basar, som är fullproppad av kurdiska flaggor, radband och tyger – alla tillverkade i Kina.
Mr Erbils modell är den motsatta. Den visuella inspirationen kommer utifrån, medan material och hantverk är lokala.
Ambitionsnivån antyds av en världskarta som täcker en hel vägg bakom ett gäng skjortor. De förhandlar just om samarbeten med två svenska modemärken, men detaljerna är ännu inte klara. En svensk butik ville sälja slipsarna för tretusen kronor styck, vilket var en lyxnivå som Mr Erbil inte ville förknippas med.
Samtidigt är den tusenlapp som slipsarna säljs för i den egna butiken nära hälften av landets minimilön. Målgruppen är, hur man än vänder på det, välbeställd.
Likt så många andra kurder är Ahmed Nauzad förankrad i både öst och väst. Hans familj tillhör de två miljoner människor som flydde när Saddam Hussein hämnades det kurdiska upproret 1991, och den fann ett andra hem i den tyska industristaden Ludwigshafen.
Han återvände efter Saddam Husseins fall, då kurder flockades i Erbil – eller Hewler, som de själva kallar staden – för att slicka i sig av oljerikedomarna och den nyvunna friheten. Den mångkulturella staden fick ett kurdiskt ansiktslyft med flaggor i varje gatuhörn, och blev huvudstad när irakiska Kurdistan fick regionalt självstyre.
Men när IS 2014 ockuperade delar av norra Irak och drog proppen ur oljeboomen flyttade Ahmed Nauzad tillbaka till Tyskland. Krigsdrabbade städer som Mosul och Kirkuk ligger båda inom tio mils avstånd från Erbil. Mer än så vill han inte säga om sitt privatliv:
– Att vara en gentleman handlar inte om kläder, utan om karaktär. En gentleman använder heller inte ordet ”jag” så ofta, och pratar i allmänhet inte mycket om sig själv.
Som stad är Erbil byggd enligt saudisk modell, med olja och lyxturism som motor. Höghusen smälls upp efter investerarnas nycker, och när pengarna sinar överges husgrunderna som djurkadaver i ökensolen.
När jag återvänder till mitt hotell till fots blir vakterna ställda. ”Öh, du får nog gå under bommen.” Staden är planerad – eller vad man ska kalla det – efter turisternas taxibilar och överklassens suvar. Den som vill till ett stadsmyller med pubar och butiker i gatuplan får vända sig till ”slampiga Sulaymaniyya”, som landets kulturella huvudstad kallas i folkmun.
Efter en kort islatteprovning är det dags för klippning, för det rimliga priset 135 kronor. Barberarens fråga om hur jag vill ha det är mest en artighet. ”Håret blir finare om vi gör så här”, säger han (som inte vill ha med sitt namn) och öppnar saxen.
Mr Erbil är hans familj, säger han. Och det handlar om mycket mer än mode.
– Att vara en gentleman handlar om respekt. För kvinnor, för främlingar, för alla. När du sitter här i min stol så respekterar jag dig, och därmed även mig själv.
IS förbjöd barberare i de områden de ockuperade, så att skäggen skulle falla Gud på läppen, och tvingade på sina undersåtar glädjelösa och heltäckande kläder. För ett folk som kämpat för rätten att tala sitt eget språk, eller bära traditionella kläder, kan det vara revolutionärt att göra sig fin. Dessutom uttrycker en välgjord panamahatt modernitet, då det visar att ett samhälle inte behöver lägga alla resurser på det nödvändigaste.
Ytan är inte alltid ytlig. Och för Ahmed Nauzad är den ett kall.
– Jag har ställt mig själv några grundläggande frågor. Vad kan du göra för ditt samhälle? Vad är din plikt? Antingen accepterar du saker som de är eller så gör du något. Jag väljer förändring. Även om den råkar bestå av välskräddade kläder i starka färger.
