I Ryssland sätts man i fängelse för oppositionell konst – här vinner den reklampriser.

I Ryssland sätts man i fängelse för oppositionell konst –  här vinner den reklampriser. Bolagen blinkar ironiskt till den illegala subkulturen.

Att hungerstrejka är som att vara kär, skriver Maria Aljochina från punkkollektivet Pussy Riot i nya boken ”Riot days”. ”Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.”

I förra veckan samtalade vi på Uppsala stadsbibliotek om hennes tvååriga fängelsevistelse efter gruppens protest mot Putin 2012, och jag slogs av hur olika villkoren är i Ryssland och Sverige. Där sätts man i fängelse för oppositionell konst. Här vinner den reklampriser.

Ta havrekapitalisterna Oatlys nya väggmålning på Södermalm i Stockholm. ”Vi fick denna annons att se ut som gatukonst så att du skulle gilla den mer än om den den bara var en annons”, har de penslat lite slarvigt på en husgavel. Och det är väl bara logiskt att en imitation säljs med en annan.

Den självironiska tonen och blinkningen till illegal subkultur passar målgruppen perfekt: unga, köpstarka stadsbor som älskar att se sig själva som kreativa och oppositionella. Men om din bostad kostar 82 000 kronor kvadratmetern så är det kanske dig upprorisk graffiti borde handla om.

Vägen in i dessa lattebolsjevikers plånböcker visades redan av Steve Jobs 1997, i en klassisk reklamfilm som hyllar ”knäppskallarna, de missanpassade, rebellerna, bråkstakarna […]. De ogillar regler och har ingen respekt för det rådande.” Rätt omstörtande för att komma från det första amerikanska bolaget att värderas till mer än en biljon dollar.

Men så lyder senkapitalismens slugaste uppfinning: makt som låtsas vara i opposition. Ett trendkänsligt gammalt sosseland som Sverige har förstås blivit världsledande i sådan låtsasrebellism. Du kan knappt köpa ett par strumpor utan att samtidigt bli ofrivillig medlem i en ”rörelse” eller ”generation”, gärna i form av en hashtagg.

Men, borde vi inte vara tacksamma för att reklamen anspelar på välmenande aktivism och inte, säg, bokbränningar? Visst. Och fenomenet är knappast nytt heller. Se bara på hur Yves Saint-Laurent gjorde mode av de parisiska studentprotesterna.

Det sorgliga är förstås folkrörelsernas långsamma död, inte deras återuppståndelse på nätet i form av subkulturer som storföretag kan utvinna marknadsvärde ur. Sådant gravplundrande må vara stötande, men det uttrycker också något hoppingivande: ett outplånligt mänskligt sug efter att driva alla härskare på flykt.

Lämna ett svar