Kvinnor som bär vittne riskerar än i dag att avfärdas som hysterikor, men kanske visar myten att faran är minst lika stor när man faktiskt blir trodd.

För att komma undan med våld så länge behövs en vidare tystnadskultur. Detta har exempelvis Rebecca Solnit skrivit om i en essä om Kassandra (Harper’s, 10/2014), dotter till den trojanska kungen Priam. Enligt en version av myten hade hon av Apollon fått gåvan att se in i framtiden, men när hon nekade guden ett ligg förbannade han henne att aldrig bli trodd.

Besvärjelsen höll i årtusenden. Kvinnor som bär vittne riskerar än i dag att avfärdas som hysterikor, men kanske visar myten att faran är minst lika stor när man faktiskt blir trodd. När Kassandra förutsåg Trojas undergång sade hon kanske bara vad alla redan visste: att det överflöd staden byggt upp som väl belägen handelsknut mellan öst och väst till slut skulle sticka för mycket i grannfolkens ögon.

Läs mer om vad DN har skrivit om Harvey Weinstein.

Kassandra våldtogs, togs som sexslav, och mördades – ett öde visar hur socialt kostsamt det kan vara att säga sanningen. Därför utsägs den ofta av människor på marginalen; tänk bara på hur visselblåsaren Chelsea Manning vantrivdes i militärens machokultur. Men för dem långt ned på samhällsstegen är priset för att tala ut alltid högre. Medan en annan tafsande miljardär, Donald Trump, kan hota med kärnvapenkrig utan konsekvenser, så har en frispråkig soldat eller ung skådespelare inte samma frihet.

Édouard Louis har i två hjärtslitande romaner redogjort för det utsatta livet som bög i franska arbetarklassförorter, men också om det osynliggörande som människor i dessa miljöer i sin tur utsätts för. Som han är väl medveten om så har han nått ut först efter klassresan in i den franska kultureliten.

Den fläta av tystnad och våld, som spänner sig från Hallencourt till Hollywood, väcker frågan om hur många berättelser om pågående mobbning, hedersvåld och maktmissbruk som aldrig kommer att höras, då dess bärare inte har någonstans att ta vägen dag två.

Kanske bör vi tänka oss dessa ohörda vittnesmål som matematikern Pythagoras föreställde sig himlakropparna: att de utsänder toner som bildar en harmoni stark nog att dåna över hela universum, men att vi blivit så vana att vi inte längre hör den.

I så fall är det dags att spänna öronen och lyssna efter dämpade mollklanger i våra egna miljöer. För som Édouard Louis berättar i en intervju var uppbrottet inte hans förstaval. ”Jag drömde aldrig om att fly. Min dröm var att mina föräldrar skulle se mig i ögonen.”

Lämna ett svar