Under pandemin har biopolitiken hamnat i strålkastarljuset, så var tusan är den inflytelserike tänkaren Michel Foucault? Leonidas Aretakis skriver om tre kriser som fått fransmannens namn att kallna. Ändå finns goda skäl för att Foucaults maktkritik ska återuppstå.
Publicerad i DN Kultur 26 juli 2021.
Alla som har minst en humaniorapoäng känner till Michel Foucaults tes att vetenskapen om fångar, mentalsjuka och homosexuella skapar sina studieobjekt för att härska över dem. Denna syn på kunskapen som produktiv har förflyttats till kön av Judith Butler och till västlig kunskap om öst av Edward Said. Detta foucauldianska franchiseupplägg har gett upphov till en humorgenre på internet, där minsta motgång jämförs med att spärras in. (”Textdeadliner är ett fängelse!”)
Det är svårt att överskatta hans inflytande över vårt politiska tänkande.
Med 1,2 miljoner citeringar är Foucault den överlägset mest citerade forskaren oberoende av ämne, med 38 procent fler än tvåan Pierre Bourdieu. Akademiker avskyr såna avslöjande siffror, som säkert är till för att skapa ”forskaren” som subjekt för att utöva makt över den. (Förlåt, jag ska sluta.)
Inflytelserikt är även begreppet ”biopolitik”, som fångar hur stater med monopol på allt från vård till våld har gripit makten över livet självt. Även den tanken har förökat sig, i synnerhet tack vare den italienske filosofen Giorgio Agamben, som menar att statens makt över undantagstillståndet gör att folkmord alltid väntar runt knuten.
Ett och ett halvt år in i pandemin står biopolitiken i strålkastarljuset, så var tusan är Foucault? Hans namn borde höras ständigt, men i stället verkar covid-19 vara den senaste av flera kriser för fransosens tänkande.
Då syftar jag inte på hans roll som satansfigur i det konservativa korståget mot ”postmodernismen”, som snarare borde ha ökat hans relevans. Försöket att kleta identitetspolitik på honom är urlöjliga för alla som har läst honom. Tvärtom varnade han för att alla identiteter till slut blir tvångströjor, och uppmanade alla att ständigt underminera dem.
Däremot är det intressant att så få rycker ut och försvarar honom. Här kommer tre möjliga förklaringar.
Det första är metoo. De senaste åren har modiga kvinnliga vittnesmål visat att den frigjorda sexualitet som hans generation slogs för även kunde ursäkta övergrepp. Foucault skrev 1979 under ett ökänt öppet brev mot samtyckeslagen för barn, då han såg det som ett ”övergrepp” mot barnen att påstå att de inte kan bestämma själva. Precis som med vissa svenska åttiotalsintellektuella undrar man vad som är på allvar och vad som bara är principiell skitstövlighet.
I våras fick vi kanske en aning, när författaren Guy Sorman anklagade filosofen för att påsken 1969 ha köpt sex av småpojkar i Tunisien. Tre saker minskar dock Guy Sormans trovärdighet. Han är en konservativ debattör som skrivit böcker om hur poststrukturalismen förstört Frankrike (senast i boken ”Mitt bullshit-lexikon”), minnet kan grumlas på ett halvsekel, och vissa detaljer är parodiskt gotiska – som att Foucault låg med åttaåringar på gravstenar. Allt som saknas är ylande vargar under fullmånen.
Men det öppna brevet är illa nog, och få håller i dag med Foucault om att staten är elak som hindrar sexsugna barn från att ligga med sina farbröder.
Det andra är helt enkelt att tid har gått. Den skallige tänkaren var en mästare på att spåra skiften i tänkandet, inte enbart för att lära oss om historien utan även för att ingripa i sin samtid. Det var bara en tidsfråga innan han råkade ut för samma behandling. Nu har några unga akademiker i böcker som ”Foucault and neoliberalism” (2016) och ”The last man takes LSD” (2021) undersökt Foucaults roll i den franska historien.
Den sistnämnda utgår från hans syratripp 1975 vid Zabriskie Point i Kalifornien, känd från en pajig rulle om motkulturen, som han ser som sitt livs största upplevelse. Den får honom inte bara att slänga ut ”Sexualitetens historia” (vars fjärde och sista band Daidalos gav ut på svenska vid årsskiftet) och börja om, utan utgör också startpunkten för ett växande intresse för amerikansk libertarianism. Han börjar föreläsa om nyliberalismen, som han ser som en ny ”rationalitet” där hela samhället inklusive staten bedöms efter ekonomiska termer.
Frågan är i vilken utsträckning Foucault är en del av denna nya rörelse. Historikerna Daniel Zamora och Mitchell Dean visar hur Foucault i början 1980-talet allierar sig med de ”nya filosoferna” som ser ”totalitarismen” som sin största fiende. Udden är inte främst riktad mot Sovjetunionen utan mot socialistpartiet, som under François Mitterrand försöker dra igång den franska ekonomin med statliga investeringar. När projektet misslyckas ger partiet upp om reformviljan – mycket tack vare trycket från de intellektuella – och tappar snart mycket av sitt arbetarstöd.
Vad de visar är att Foucault var en del av en tidsanda, och att hans tänkande därmed också kan vara daterat. Vilket tar oss till den tredje faktorn, som är hur förlamande hans kritik mot alla former av statligt och kollektivt handlande visat sig vara. Detta har inte minst blivit tydligt under pandemin.
Stängda gator och gränser, jättelika forskningsprogram för att ta fram vacciner, som sedan rammas in i medborgarnas armar – bordet är dukat för en foucauldiansk kritik. Men så fort filosofen Giorgio Agamben, sedan terrordådet i New York 2001 den främsta kritikern av staters biopolitiska ambitioner, öppnar munnen så blir den foucauldianska traditionens begränsningar uppenbara. I hans nya bok ”Where are we now” (2021) samlas hans covid-texter, bland annat den infama ”Uppfinnandet av en pandemi” från mars förra året, där han anklagar politikerna för att ha hittat på pandemin för att inrätta en kontrollstat.
Det roligaste mothugget till denna konspiratoriska dikeskörning kommer från filosofen Jean-Luc Nancy, som påminner om när han rekommenderades en hjärttransplantation och hans vän Giorgio Agamben rådde honom att tacka nej. ”Om jag följt hans råd så hade jag varit död i dag.”
Vad pandemin har tydliggjort är att de institutioner som Michel Foucault framför allt vände sig emot – nationalstaten och vetenskapen – behövs för att hålla oss vid liv. Alternativet är att de rika inrättar sina egna vaccinationsprogram och att resten lämnas utanför. De länder som snabbt stängde ner räddade också fler, medan högerpopulister som Jair Bolsonaro och Donald Trump spred massdöd genom att låta staten vara passiv. Impulsen att omedelbart fördöma demokratiska staters kraftsamling för att rädda liv, samtidigt som deras legitimitet utmanas från alla håll, är i dag på gränsen till reaktionär.
En del unga vänsterintellektuella avfärdar därför poststrukturalismen som ”boomerteori”, en term vars elakhet bottnar i en ilska över att en så privilegierad generation la all kraft på att kritisera välfärdsstaten. Vilket arv har de lämnat dagens unga, som måste ta itu med en värld som svämmas över medan våra rikaste kapplöper till mars? Jo, den förlamande förmågan att i varje försök att bygga ett bättre samhälle se ännu en av maktens omvandlingar.
Visst, att redogöra för ett skeende är inte detsamma som att förespråka det. Samtidigt hade Foucault själv aldrig gått med på en så skarp uppdelning mellan beskrivning och medskapande, och dessutom var han som vi sett en inflytelserik politisk aktör.
Om fransk filosofi nu genomgår en trippel kris – på grund av metoo, dess historiska band till nyliberalismen, samt impotensen inför vår tids kriser – så räcker inte ett så slappt och defensivt försvar. Snarare behövs en brutal uppgörelse med de daterade delarna av hans arv som låter det komma ut starkare på andra sidan.
Mitchell Dean & Daniel Zamora
”The last man takes LSD: Foucault and the end of revolution”. Verso, 2021. 256 sidor.
Giorgio Agamben
”Where are we now? The epidemic as politics”. Rowman & Littlefield, 2021. 104 sidor.
