Kritikern Sanna Samuelsson har dragit igång en debatt i GP om kulturbarnen som fötts in i eliten. Även jag har suckat över alla ädla namn, men den bildade medelklassen är snarare på väg att proletariseras. Låt oss hellre uppröras över de ekonomiska eliterna.
DN Kultur, 18 mars 2021.
I måndags satte Sanna Samuelsson ord på varje uppkomlings irritation över kulturbarnen som fötts in i eliten (GP 15/3). Som gräddfil på räkmackan svarar författarsonen Jack Hildén, bokdebutant vid 24 och skribent i Aftonbladet, att arvet tvärtom tyngt ner honom (GP 16/3). Var hade du varit annars Jack, fått en galax uppkallad efter dig?
Även jag har suckat över alla ädla namn, och kallade i en ofin stund en kultursläkt för ”bemanningsbolaget Geijer AB” (DN 23/11 2019). Samtidigt får klassfrågan inte förvandlas till en konspirationsteori. Visst sticker en del stjärnors namn i ögonen, men det mesta av stoftet är osynligt. Först efter ett tag märker man att en del redan som barn fått lära sig om allt från Proust till Pernillastolar. Eller att man kan bli utskrattad i affären om man föreslår köpepesto till en italiensk hemmadejt. (Vi förlät varandra och är numera gifta.)
Efternamnet är bara ett av tusen försprång. Och ett beskt piller som vi resenärer måste svälja är att kulturungarna faktiskt kan saker som vi andra inte kan. Det är ju just därför det är så viktigt att skolan jämnar ut. Vad är lösningen annars, en maoistisk vårstädning? Eller ska de för rättvisans skull sluta föra bildningsarvet vidare?
Samtidigt har Victor Malm nog rätt i att pengar spelar större roll, men att denna klass i övrigt är mer lättillgänglig än andra eliter (Expressen 16/3). Hur trångt är det inte på Djursholm – eller som Meghan Markle just har insett, i det brittiska kungahuset?
Ekonomhistorikern Lovisa Broström visar i sin artikel ”Medelklassens förändrade maktposition” (i ”Klass i Sverige”) dessutom att lärare och andra medelklassyrken har proletariserats och allt mer styrs av konsulter och politiker, med verktyg som NPM och sparkrav. Den högbourgeoisie som Thomas Mann skrev om är i spillror sedan länge, och det är inget att hurra över. Särskilt inte när konservativa ständigt gnäller på de kulturella kotterierna medan de verkliga, ekonomiska eliterna går fria.
Nu hörs klagovisan även från andra hållet. I ”Kapitalet och ideologin” skriver Thomas Piketty att en välutbildad ”brahminsk vänster” som föredrar identitetsfrågor framför omfördelning har gjort socialdemokratin nyliberal. I Sverige drivs tesen bland annat av Payam Moula, som i tidskriften Tiden skriver att sossarna måste schasa ut alla ”filosofer och akademiker” (20/1), som om det vore ett ändamål i sig. (Han är själv filosofidoktor och får väl släcka efter sig om han är sist ut.)
Men den bildade medelklassen kickar inte alls ner stegen efter sig. En ny schweizisk-brittisk studie visar tvärtom att den gillar utjämning och röstar därefter (Abou-Chadi & Hix, British journal of sociology, 25/2). Det är snarare överklassen och den ekonomiska medelklassen som röstat fram den gryende apartheid vi ser i skolan och på bostadsmarknaden. Samtidigt är konstens förvandling till kryptovaluta närmast att betrakta som marknadens hånfulla segergest över kulturens lik.
Visst byggde modernismen – som vi är satta att värna på kultursidorna – länge på att håna den bildade borgerligheten, men nu frestas man att citera Teiresias i Antigone: ”Giv efter för den döde – plåga ej en man som stupat.”
Är det inte dags att låta kadavret vila och hitta nya måltavlor?
