Våra städer blir tråkigare när platser för kollektiv extas försvinner. Leonidas Aretakis ser hur rejvkulturen sätter tonen för proteströrelserna.
Publicerad i DN Kultur.
När dj-kollektivet Absurd Trax från Hongkong gästar konstfestivalen CTM i Berlin vibrerar deras techno av höstens demokratirörelse. I det anrika danstemplet Berghain ekar vettlösa skrik mot cementpelarna, trummornas smatter får glas och stålgaller att dallra, och på golvet kränger människor i trans. Framåt morgonen blir denna politiska underton till melodi, när violinisten Alexmalism kraschar kvällen med regionens informella nationalsång ”Glory to Hong Kong” över uppbrutna technotrummor.https://7f5c0992bcc47da820bc4249c0d68506.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html
I en intervju förklarar Alex Yiu, som han egentligen heter, hur det ideella kulturlivet kämpar mot både kapitalet och kinesisk kolonialism. Han tonsätter poängen i den industriellt komprimerade ”Junk”, vars titel hänvisar både till förorten Junk Bay i Hongkong, och till stadens hårda finansekonomi.
Frågan är om nationalsången ens behövdes, för den underjordiska danskultur de representerar är radikal nog i sig själv. Technon blev en del av protesterna när laserpekare användes både för gatudans och för att lysa polisen i ögonen.
Rejvkulturen har ännu motstått försöken till appropriering från både marknaden och staten. I källarmörkren kan man mötas över klassgränser, leva ut undanträngda begär, glömma bort en skitvecka på kneget och nå gemensam eufori. Detta på tryggt avstånd från ett krogliv där en käftsmäll eller stjärtkläm aldrig är långt borta.
I två nya böcker märks ett nyintresse för den rytmiska frigjordheten: fotografen Stefan Holm Mardos ”No limit: Stockholm Clubland 1992–1995” (2019) fokuserar på nittiotalets glättiga hedonism, medan etnologen och djn Anna Gavanas i ”Från diskofeber till rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien” (2020) tänker mer kring dansutlevelsens kollektiva aspekter.
Denna tanke om gemensam emancipation genomsyrade konstverken och föreläsningarna på CTM i Berlin. Temat var liminalitet, alltså det tillstånd i en övergångsrit där man kastat av sig det förflutna, men ännu inte blivit något nytt. Likt vingryckningarna hos en larv som just trängt ut ur puppan och för första gången ser en horisont.
Berlin är världshuvudstad för den typen av experimentella upplevelser. Dels på grund av sin aktivistiska tradition med husockupationer och halvillegala klubbar, och dels för att stöket backats upp från rådhuset. Förra året skänkte man bland annat en miljon euro till klubbar som Berghain för ljuddämpning, med en handlingskraft som är otänkbar i dagens Stockholm.
Men stadens punkiga attityd har inte impregnerat den mot gentrifiering. I början av februari tvingades till exempel kulturhuset Griessmuehle stänga igen, eftersom hyresvärden drar in mer stålar på kontor, vilket ledde till en debatt om klubbdöden som känns igen från både Stockholm och Göteborg.
Företagen som övertar deras plats i staden vill inte ha roligt, utan på sin höjd sälja underhållning.
Om platserna där vi kan uppleva kollektiv extas bortom konsumtionskrav och kameror försvinner kommer städerna också att bli tråkigare. Därför är det inte förvånande att de senaste årets protester i Bagdad, Beirut och Santiago har kännetecknats av en karnevalisk stämning, som visar på den okuvliga revolutionära kraften i att ha kul tillsammans.
