En värld i existentiell kris kallar förstås på doktor Freud. Många har också använt hans teorier för att förstå högerextremismens framgångar. Hur besvarar man politiskt självskadebeteende? Leonidas Aretakis pejlar väljarnas dunkla begär.
Energimyndigheten i USA prisade den 29 maj rekordexporten av ”frihetsgas”, syftandes på naturgas, som de menar är fullsmockad med ”molekyler av amerikansk frihet”.
Detta påminner om när ”frihetspommes” lanserades som svar på att Frankrike inte medverkade i Irakkriget. Men först med att sälja giftpinnar i låda som frihet var influerarnas gudfader Edward Bernays, som via begreppet ”frihetsfacklor” på 1930-talet fick kvinnor att se rökning som en del av frigörelsen.
Edward Bernays älskade att påpeka att han var Sigmund Freuds systerson. Och släktbanden mellan psykoanalys och pengar märks än i dag, som när otrygga anställningsformer framställs som frigörande. ”Anställ dig själv!” uppmanar en hurtig plansch i Stockholms tunnelbana, medan en bolsjevikiskt influerad affisch för en bokföringstjänst manar till ”revolution för alla småföretagare”.
Enligt denna märkliga analogi är betald semester att jämföra med livegenskap under tsar Nikolaj II. Ett utopiskt löfte vågar de sig dock på: ”Noll ångest.”
Marknadsföringen vilar alltså ännu tungt på psykoanalysens lärdomar. Företagen vet att de inte säljer produkter, utan drömmar. Då finns inte råd med tjusiga tankar om att konsumenter vet sitt eget bästa, och därför är bäst förtjänta av faktablad.
I tider av kollektivt självskadebeteende som klimatförnekelse och högerpopulism, kan väl ingen förneka psykoanalysens centrala antagande: att människan har irrationella drivkrafter som hon inte helt känner till.
En värld i existentiell kris kallar förstås på doktor Freud.
Många har använt Freud för att förstå högerpopulismens framgångar.
Det är därför två av de intellektuella med störst genomslag utanför akademin, filosofen Slavoj Žižek och psykologen Jordan Peterson, hämtar inspiration i psykoanalysen.
Den förra är vänster, upplysningsman, samt försöker med Jacques Lacan förklara hur vi kan veta en sak (”jorden går under”/”konsumtion gör mig inte lycklig”) men göra en annan (”lunka på”/”shoppa”). Den senare är höger, lagd åt mystik, och förklarar med Carl Jungs lära om arketyper att vi blir deppiga om samhället inte låter vårt nedärvda mörker komma till uttryck.
Den 21 april rök de ihop i vad som marknadsfördes som ”århundradets debatt” i Toronto, och på nätet gick svartplåtarna för närmare tre tusen spänn. Inte ens Jordan Petersons fans verkade nöjda med hur uselt påläst han var, men ämnet – lycka, kapitalism och kommunism – satte samtiden rätt i den freudianska schäslongen.
En sak var de överens om: att liberalismen gör oss en otjänst genom att framställa det som att vi lever i en meritokrati, samtidigt som pengar och status är så ojämnt fördelade. För om inte systemet är skyldigt, kan den som är misslyckad bara rikta hatet mot sig själv. Och när det inte hjälper, mot andra.
Inte underligt att besvär av ängslan, oro eller ångest bland unga, enligt SCB:s årliga undersökning av levnadsförhållanden, har ökat från 9 till 36 procent mellan 1980 och 2017. Även The Economist kände oro, men inför debatten: ”Idéerna som florerar nu kan bli definierande för det närmsta tidevarvet av politisk ideologi.” (22/3.)
Men hur kan en behandlingsform som utan subventioner är en överklasslyx, rymma en samhällsteori som väger in allas intressen?
I ”On psychoanalysis and violence” (Routledge, 2018), redigerad av Stockholmsbaserade psykoanalytikern Vanessa Sinclair, skriver Judith Butler om hur första världskriget fick Sigmund Freud att intressera sig för hur omvärlden samverkar med våra inre liv.
Innan dess var han i grunden en humanistisk liberal. Enligt lustprincipen, Eros, strävar vi efter maximal njutning och noll smärta. Samhällen skapar vi enligt samma princip av egenintresse, för gemensamt skydd.
Men kriget fyllde hans soffa med veteraner som tvångsmässigt återupplevde plågsamma minnen från slagfältet. Freud kunde inte se hur detta skulle stilla deras lust, och lade därför till en motsatt princip, Thanatos. Färden mot lycka är som bekant skumpig, så i hemlighet längtar vi också efter den ”oceaniska känslan” av att åter vara ett med universum. Ett tillstånd även känt som döden.
Ur idén om dödsdriften sprang enligt Butler en samhällsteori, då Freud såg att vi blev mer benägna att bejaka vårt inre mörker i en folkhop. Genom starka bilder och repetitiva budskap kunde en passionerad ledare väcka massans undermedvetna längtan efter att styras, och den som ser andra sugas in ger också lättare upp sin kritiska inre kompass.
Därför har många använt Freud för att förstå högerpopulismens framgångar.
Den brittiska psykoanalytikern Stephen Grosz har exempelvis skrivit att problemet med faktakollar är att den fräckhet med vilken Trump ljuger etablissemanget i ansiktet, för hans väljare snarast är en lockelse. (Financial Times, 11/1 2019.)
Nog behövs en mental djuphavsfärd för att förstå varför en majoritet av konservativa väljare i Storbritannien hellre ser att Nordirland (59 procent) och Skottland (63 procent) blir självständiga än att landet stannar i Europeiska Unionen. Eller att den brittiska ekonomin lider ”betydande skada” (61 procent). Samt hellre ser att det konservativa partiet ”går under” (54 procent, Yougov, 18/6.) Eller för den delen att var fjärde LO-medlem i höstas röstade på Sverigedemokraterna, som vill sänka skatten för höginkomsttagare, luckra upp anställningsskyddet och minska kommunstödet.
Situationen påminner om när Eminem i mobbarmanifestet ”I’m back” säger åt en angripare att sänka pistolen: ”Vilken nytta ska den göra mot en man som stryper sig själv?”
Så hur besvarar man politiskt självskadebeteende? Inte genom att fortsätta mobba i varje fall, genom att avfärda nyhögerns väljare som känsloslavar. Liberala psykoanalytiker har rentav gjort det till en sport att fjärrdiagnosticera Donald Trump som ”malign narcissist” och ”paranoid schizofren”.
Men att inte förstå vilket grundläggande behov han fyller, och rentav uppleva Sverigedemokraternas framgångar eller Brexit som trauman, är endast möjligt om man levde i illusionen att det postpolitiska tillstånd som föregick dem kunde vara för evigt; en tid där konflikterna om ekonomin antogs vara över, och där politikerna samlades i mitten för att tävla om vem som är klokast teknokrat.
Freud skriver i ”Drömtydning” att omedveten materia inte kan förstöras, och som alla psykoanalytiker kan rabbla i sömnen försvinner konflikter därför inte när de förträngs. De återvänder i annan form, i detta fall som ett massuppror. För om partierna är överens, och om åsikter framställs som expertutlåtanden, finns inget annat att revoltera mot än systemet självt.
Högerpopulismens löfte antas ofta vara en hård farsa som styr upp skiten, men snarare handlar den om en nostalgisk längtan efter mammas tutte – ett inbillat urtillstånd där man kan slicka sig mätt och släppa alla hämningar, utan pekpinnar som politisk korrekthet och klimatforskning.
Ett behov som är barnsligt, men därför också allmänmänskligt.
Som Judith Butler skriver var Sigmund Freud inte säker på hur våra dunklare begär ska stävjas. Ofta hoppas han på kärlekens roll i formandet av hållbara sociala band, men ibland påpekar han dess hotfulla underton: om du lämnar mig/oss så måste du dö. Då verkar han i stället hoppas på nya överjag i form av kloka samhällsinstitutioner.
Kanske står då hoppet till de rörelser som pläderar för återhållsamhet, inför rovdriften på naturen, hatet mot främlingen, eller strävan att äga mer än grannen. Greta Thunbergs fototurné med manliga stjärnpolitiker är, i sin brist på politiskt innehåll, det kanske tydligaste ropet efter en förälder som tar ansvar. Inget fel med det, så länge den också kan erbjuda en trygg famn.
