Om högern drar i populistisk riktning tvingas vänstern ta upp kampen. Konflikten och debatten måste sättas i centrum. Bara så kan den liberala demokratin räddas och förnyas, påstår den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe. Leonidas Aretakis läser hennes omdebatterade manifest.
Det är inte lönt att förebrå ”Maktkampen”, SVT:s dokumentär om höstens regeringsbildning (6/3), för att bara intressera sig för politik som spelteori. För det är precis vad folkstyret kokats ned till de senaste månaderna: förräderier och ränker, allianser som slits itu, och nya som växer fram ur spillrorna. (Plus fika förstås.)
Vilket har lett till en del märkligheter.
Om en socialdemokratiskt ledd regering tvingas driva högerpolitik, i vilken utsträckning kan man tala om ”makt”? Och hur långsiktig är egentligen strategin att fem partier, från socialister till nyliberaler, samlas i tät femklöver med ett enda mål: att utestänga en rörelse vars stora lockelse är att den slåss mot etablissemanget?
I ”Till vänsterpopulismens försvar”, precis utgiven på Tankekraft förlag, skriver den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe att den sanna maktkampen utspelar sig någon annanstans. Den handlar inte främst om vem som får bilda regering, utan om vem som lyckas formulera en politik som alla regeringar, oavsett partifärg, tvingas föra. Eller, med den italienske marxisten Antonio Gramscis ordval, om vem som kan uppnå hegemoni.
När Margaret Thatcher fick frågan om vilken hennes största politiska gärning var, svarade hon Tony Blair och nya Labour. Vad spelade det henne för roll om han vann tre val, när han ändå delade hennes ideologiska grundövertygelse om att staten ska hålla inflationen nere, men i övrigt hålla sig borta från ekonomin?
I västvärlden har denna syn varit ett outtalat kriterium för regeringsduglighet i åtminstone 30 år. Men enligt Chantal Mouffe är den nyliberala besvärjelsen bruten. Vi befinner oss, skriver hon, i ett ”populistiskt ögonblick”. Mittenpartierna kan inte besegra högerpopulismen, då de själva bär ansvaret för det missnöje den kanaliserar.
Chantal Mouffe menar, precis som Åsa Linderborg och Göran Greider i ”Populistiska manifestet” (2018), att svaret i stället måste komma från vänster. Och detta svar är även det populistiskt: det måste peka ut en tydlig motståndare, så att politiken åter präglas av konflikt snarare än konsensus. Mouffe menar att det, paradoxalt nog, är det enda sättet att rädda den liberala demokratin: om den inte är kompatibel med en pluralitet av åsikter – som när Greklands vänsterregering tvingades föra högerpolitik av EU-trojkan – så kommer den att förlora sin folkliga legitimitet.
Det handlar alltså inte för Chantal Mouffe om ett övertagande av produktionsmedlen. Hon har i allmänhet lite att säga om ekonomin, eller om hur hennes idealsamhälle ser ut, vilket hon också fått kritik för från vänster.
Mouffe räknas, precis som sin avlidne make och medtänkare Ernesto Laclau, som ”postmarxist”. De har hämtat kraft i de nya rörelser som uppstod kring 1968, och menar att det finns en mängd förtryck som måste adresseras – som rör kvinnor, queerhet, kulturer och klimat – och att det krympande industriproletariatet inte längre räcker till som underlag för att förändra samhället.
Idén om att mitten befinner sig i kris är inte något man måste leta efter på obskyra vänsterflygblad, utan påtalas ständigt i etablissemangspressen.
Och om arbetarklassen inte längre har en privilegierad roll, så har inte heller ekonomin det. I centrum placerar hon i stället politiken, som handlar om att skapa allianser mellan olika kamper. (”Ekvivalenskedjor” i hennes psykoanalytiska terminologi.) Ens politiska identitet är alltså inte på förhand given utifrån ens roll i ekonomin, som hävdas inom klassisk marxism, utan skapas vid byggandet av politiska koalitioner.
Det finns enligt detta synsätt inga på förhand givna skillnader mellan höger och vänster i frågor om exempelvis nationalism eller klimat: vänstern kan lika gärna försvara välfärden utifrån patriotiska argument, och högern skulle kunna värna den svenska naturen genom att slåss för klimatet. Precis som med Gula västarna, är frågornas politiska implikationer inte förutbestämda, utan snarare ett resultat av kamp.
Financial Times skrev nyligen (1/3) att det inte är underligt att ungdomen lessnat på status quo och dras till socialister som Jeremy Corbyn och Alexandria Ocasio-Cortez. Efter finanskrisen räddade regeringar från höger till vänster bankernas vinster, samt en äldre generation av fastighetsägare, med resultatet att unga numera tvingas bo i skokartonger. The Economist ägnade nyligen ett nummer åt ”millennial socialism” (16/2), som de beskriver som fel svar på genuina samhällsproblem.
”Till vänsterpopulismens försvar” är en lättfattlig sammanfattning av det argument Mouffe har fört fram länge, nämligen att den liberala demokratin måste bli mer konfrontativ och folkligt förankrad för att överleva.
Frågan är dock hur folklig hennes egen populism är.
Hon verkar mer inriktad på manövrer och retorik som kan hjälpa politiska ledare att vinna bred legitimitet, än av hur gräsrötterna i sin tur kan hålla topparna i schack. Dessutom specificerar hon inte hur populistiskt alliansbyggande går till i praktiken, utöver uppradandet av kända vänsteruppstickare som Sanders och Syriza.
Men i all sin vaghet är boken ändå ett intressant tecken i tiden.
Den reellt existerande liberalismen har de senaste decennierna konsekvent föredragit fria tyglar för näringslivet framför folkligt ansvarsutkrävande. Därför har den svårt att prestera trovärdiga svar på vår tids hot mot demokratin, som högerpopulismen, ojämlikhet, skatteflykt, nätövervakning och utförsäljningar av allmännyttan.
I stället har överraskande nog den nya vänstern och Chantal Mouffe , som länge kritiserat den liberala demokratins brister, visat sig mest motiverad – och rustad – att försvara den.
