Kokande hetta och hårda stormar höjer svenskarnas intresse för att preppa för extrema situationer. Men för många är det inte vädret utan politisk övertygelse som är skälet till att göra sig redo – och prepparna finns på hela den ideologiska skalan.
– Det funkar ju, vi överlever. Men det blir ju lite besvärligt.
Så säger Lina Strömquist i Brottby efter att stormen Alfrida har slagit ut strömmen i familjens bostad, och därmed även värmen och vattnet. I Studio ett i P1 (4/1) berättar hon att fårskinnstofflor och fleecekläder visserligen hjälper, men att de till sist gav upp och flyttade in hos vänner så att minstingen skulle slippa krypa runt på ett iskallt golv.
Familjen tillhör de cirka 100.000 svenskar som stormen gjorde strömlösa. I särskilt drabbade områden som Gotland förstärktes oron av felstavade budskap till allmänheten och svårigheter att nå fram till 112.
Men ja, vi överlevde.
Händelserna har i vilket fall gett landets preppare, det vill säga sådana som förbereder sig på extraordinära kriser och samhällets eventuella kollaps, en rejäl dunk vatten på sina hemmakvarnar. När jag ringer upp Fredrik Qvarnström på Överlevnadsbutiken berättar han att försäljningen av stormkök, vevradior och ficklampor gått upp sedan stormen.
Men samtidigt är det lätt att fastna i prylarna när vi pratar om preppare. I spektakulära tv-serier som “Doomsday preppers” på National Geographic (2011–2014) framställs de som pinaltokiga högermän som staplar konserver och skjutvapen i källarhyllorna, i spänd förväntan på att allt brakar samman.
Men det finns olika sätt att förbereda sig på. Mycket beror det på ideologisk övertygelse. Det finns libertarianska preppare, som hellre förlitar sig på individen än på staten vid en katastrof och nationalistiska preppare som flyr invandringen i städerna till drömmen om en orörd, svensk natur. Och på andra sidan av det politiska spektrumet finns vänsterprepparna, som föredrar samarbete framför individualism, och som kopplar undergången till ohållbar kapitalistisk konsumtionshets.
En sådan är David Jonstad, som jag besöker på hans gård i södra Dalarna. Först får vi träffa hans får, och ledartackan Ulla trängs med ivrigare Saga om att bli klappad först. Jonstad ler åt mina tunna stadsskor, som inte är någon match för den knarriga januarisnön.
– Det där gör du inte om gissar jag, säger han.Jonstad är inte helt självförsörjande, men det är inte heller målet. För att visa hur ett omställt liv kan te sig har han förberett två uppgifter åt mig.
Först ska jag hugga ved till kaminen, och yxans kyliga skaft lär mig snart hur det känns att frysa ända in i skelettet. Snart slinter jag och klämmer tummen ordentligt, så vi går vidare till hönshuset där jag sätts att skrapa ner deras geggiga avföring i en plasthink. Till sist går vi in för mitt livs godaste, eller åtminstone mest framemotsedda, kopp grönt te.
– För mig är omställningen det viktiga. Om man lever som jag gör behöver man inte preppa genom att köpa prylar och konserver eller lagra vatten, för vi har en brunn och en jordkällare.
Jonstad drar sig för att kalla sig preppare, och pratar hellre om omställning inför kriser. Om detta har han skrivit två böcker, “Kollaps: Livet vid civilisationens slut” (2012) och “Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga” (2016). Hans budskap är att den högkonsumerande storstaden inte är särskilt miljövänlig, och han ser ett mer jordnära samhälle som ett alternativ med större hållbarhet.
– Det finns en slagsida åt det libertarianska inom preppingrörelsen, som kommer från en misstro mot att staten kan trygga vår försörjning i händelse av en kris. Men det är ju också vad staten själv säger: Ni måste ha en förmåga att klara er själva.
Han syftar på rapporten “Om kriget eller krisen kommer”, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gav ut i fjol. Där står bland annat: “Myndigheter, landsting och regioner, kommuner, företag och organisationer ansvarar för att samhället ska fungera. Men ansvaret för vårt lands säkerhet och trygghet är gemensamt för alla som bor här.”
Jonstad har svårt för libertarianernas individualism, men har också en känsla av att rörelsen håller på att förändras.
– Preppers börjar inse att det inte räcker med att klara sig själv, att det måste gå hand i hand med att samarbeta med andra. Många tror att det viktiga är det fysiska, som att ha en vevradio och en vattenreserv. Och det är naturligtvis viktigt, men den viktigaste beredskapen är den sociala. Att lära känna sin omgivning. Kriser överraskar ofta, och då är det viktigt att tillsammans med andra kunna improvisera i den uppkomna situationen. Sommarens bränder är ett bra exempel. Få var nog förberedda på torka i Sverige.
Poängen om social beredskap görs även av andra preppare på vänstersidan. I höstas arrangerades i Stockholm exempelvis ABF-studiecirkeln “Preppa tillsammans – Så överlever Hägersten kollapsen”, under devisen: “Ett levande, bebott och starkt lokalsamhälle är den bästa krisberedskapen.”
Rutinerade prepparen Anders Lundwall anser däremot att krisberedskap hör tätt samman med libertarianismen. Han tycker sig också se att preppare som börjar som röda ofta röstar allt blåare med tiden.
– Att vara en prepper sticker i ögonen på folk, särskilt på vänsterkanten. För de litar ju ofta på staten till fullo, säger Lundwall.
Han driver sedan 2011 hemsidan “En svensk prepper”, där han blandar blogginlägg om allt från hälsa till matlagning med köptips och en överlevnadspodd.
Det som främst fick honom att börja preppa var dock inte någon entreprenörsanda, utan tvärtom bekvämlighet. När han läste på folkhögskola på 90-talet var matserveringen undermålig på helgerna, vilket var särskilt plågsamt de gånger då “fyllehungern slog till”.
De som hade egna rätter i den gemensamma kylen på boendet fick dessutom sina varor stulna, så han började lagra konserver på sitt rum. I skenet av värmeljus han köpt på storpack avnjöt han där läckerheter som Soldatens ärtsoppa med senap och knäckebröd.
Snart upptäckte han också hur praktiskt det var med ett matförråd när man var för sjuk eller lat för att handla. Återkommande strömavbrott fick honom också att inse vikten av ett par vattendunkar i garderoben.
I stället för att tillsammans med andra elever skapa ett regelsystem så att kylen och andra allmännyttor användes rättvist såg han alltså till att lösa det på egen hand. Men han är för den skull inte principiellt emot gemensamma lösningar.
– Det funkar inte att vara del av ett hopföst samhälle där du inte har valt dem som du bor med. Hellre att du går ihop med människor som du faktiskt litar på. Frivillig samverkan är så libertarianskt det kan bli, som när grannar går ihop för att förhindra inbrottsvågor.
Anders Lundwall nämner amerikanska “prepper groups”, där en klunga människor utifrån renodlade specialintressen skapar minisamhällen. Han kallar det för “smurfbykommunism”: små frivilliga gemenskaper där alla bidrar med olika saker. Och konservförrådet ser han som en buffert inför en mer självförsörjande livsstil.
Det låter som ett steg bakåt att lagra vatten själv, eller sätta sig in i privata alternativ. De flesta vill väl bara att vattnet ska rinna, så att de kan göra något mer meningsfullt med sin tid?
– Jag föredrar också att det finns vatten i kranen, men då ska det vara någon annan än kommunen som levererar det. Jag har svårt för de traditionella vänsteridéerna, för de funkar uppenbarligen inte. Förr eller senare gör du slut på andras pengar.
Han började preppa på allvar efter att ha bränt ut sig på ett it-jobb i Nederländerna, och bestämde sig för att arbeta mindre. Insikter som han nådde tack vare “en kombination av kbt-terapi och jävlaranamma”. Han är ensamstående utan barn, vilket har som fördel att han bara behöver ansvara för sig själv.
– Jag har alltid varit en ensamvarg, och bland preppers är det många introverta och nördiga. Nackdelen är att jag inte har någon arbetskraft, höll jag på att säga. Därför är det viktigt för mig att tillhöra en grupp, för ensam är inte stark. Men att ha en familj är inget självändamål, säger Anders Lundwall.
Vid sidan av de småskaliga gemenskaper som Lundwall talar om finns en annan form av libertarianskt preppande som är mer internationellt och elitistiskt, som snarare drivs på av statsfientliga teknologimiljardärer som Paypals grundare Peter Thiel.
Han köpte nyligen upp stora markarealer i Nya Zeeland för att bygga en enorm domedagsbunker, med inspiration från det apokalyptiska högermanifestet “Den suveräna individen: att leva och trivas under välfärdsstatens kollaps” (1996), som bland annat skrivits av The Times-redaktören William Rees-Mogg. Liknande skyddsrum för de allra rikaste byggs även i Europa, och den bakomliggande ideologiska idén är tydlig: när apokalypsen kommer är det var och en för sig.
Bland libertarianer finns en tvetydig inställning till nationalismen. Nämnde Peter Thiel backade nationalistiske Donald Trump i valet, men Anders Lundwall ger inget för invandringsfientlighet.
– Jag är patriot, i betydelsen att jag älskar den virtuellt avgränsade delen jag kallar Norden. Sedan skiter jag gladeligen i invandrarna och sådär. Men de flesta kommuners vattenrening är så eftersatt, och om det kommer en miljon nya människor till Sverige på några år utan att kommunerna gör något åt det så blir det ett problem.
Men det finns andra som preppar utifrån nationalistiska, eller invandringskritiska resonemang. Bloggaren “Fru Prepper” flyttade exempelvis nyligen till ett hus i skogen, bland annat för att hemområdet inte kändes tryggt längre på grund av “alla inflyttade invandrare”.
En mer extrem variant av sådana argument hittar man i en nazistisk prepparpodd, som beklagar massinvandringen och ser landsbygdspreppandet som en del av en “vit flykt” från storstäderna. Likaså finns kristna preppare, som ser klimatkatastrofen som ett tecken på att den yttersta domen närmar sig.
Men även om det finns olika ideologier i rörelsen, så har de också en del gemensamt, säger David Jonstad.
– Alla har ju kommit till ungefär samma insikt: att vårt samhälle är betydligt mer skört än vad det ger sken av på ytan, att beredskapen för detta är rätt dålig och att risken för kriser eller regelrätta sammanbrott sannolikt kommer att öka rejält framöver. Det som skiljer är hur man agerar utifrån denna insikt.
