Ursprungligen publicerad i DN.
Vilhelm Moberg är många i en: nationalromantikern som ville störta kungahuset, socialdemokraten som avskydde folkhemmet, etablissemangskritikern som blev del av kultureliten, modernitetskritikern som hånade Hitler, den upplyste humanisten som föraktade både kvinnor och judar, bråkstaken som blev folkkär.
Kanske är det därför som vi fått vänta till i år på den första heltäckande biografin av en av Sveriges mest lästa författare. Bakom ansträngningen står författaren Jens Liljestrand, även biträdande kulturchef på Expressen, som 2009 disputerade på en avhandling om Mobergs utvandrarserie.
Quiz: Vad vet du om Vilhelm Moberg?
Och han tror att Mobergs storhet ligger i förmågan att skildra erfarenheter som just är på väg att sippra ur minnet: i ”Raskens” (1927) det utdöende systemet med stamsoldater som bodde på torp, som bland annat anställde hans pappa, och i ”Utvandrarna” (1949) migrationen västerut.
– Vilhelm Mobergs stora begåvning var att fånga ett folkliv, ett Sverige som var på väg att försvinna under hans livstid men som ingen ännu hade satt på pränt.
För Vilhelm Moberg skydde inte svarta teman som svält och misär, men romanerna blev enligt Jens Liljestrand så mycket mer hjärtslitande av hans sakliga ton. (En hållning som Gustave Flaubert kallade ”hemlig och ändlös likgiltighet”.) Han citerar en scen i ”Raskens” där Emma dränker sin nyfödda son: ”Det stillnar i alla fall i vattnet, snart stiger inga bubblor mer. Det blir stilla och tyst som det var förut. Ingenting kommer upp, ingenting har hon i händerna.” Känsloreaktionen lämnas till läsaren och blir därför starkare.
Men den estetiska distansen till trots var många av upplevelserna hans egna. När han föddes 1898 var Sverige ett av Europas fattigaste länder, och huset han växte upp i saknade toalett.
– Tänk dig själv att vara tre år gammal och bajsa i en grop på tomten i december när snön yr runt skinkorna. Det är fruktansvärda förhållanden, och då var hans föräldrar inte ens fattiga. ”Det gjorde inte mig någonting, jag blev stor och stark” sa han, men han var tvärtom en mycket bräcklig person och i en syskonskara på sju dog fyra innan de blev vuxna.
Moberg var också i perioder landets mest spelade dramatiker, och genom att skriva in de fattiga i finkulturen förekommer Moberg enligt Liljestrand tvåtusentalets identitetspolitiska samtal om vilka som har rätt att höras.
– Det har skett en demokratisering av både kulturen och kultursidorna. Minns bara när han attackerar Dramaten på sent 1920-tal för att de uttryckligen inte vill sätta upp pjäser för bönder. Det hade inte varit ett acceptabelt argument i dag.
Framstår inte samtidigt vurmandet för ett patriarkalt fattig-Sverige i dag som reaktionärt?
– Jo, i varje fall vid trettiotalets början, där det i flera texter finns en förljugen syn: ”Innan konsumtionen hade man det mycket bättre och ingen hade ångest” – mm, visst. Men där utvecklas han och utan att för den skull bejaka moderniteten så blev han mer kritisk till det förflutna allt eftersom han utvecklades till en historisk författare och började skriva om förtryck och svält.
Sverige har inte bara korsat oceaner sedan sekelskiftet vad gäller det materiella, utan även vad gäller värderingar. I ”De knutna händerna” beskriver Vilhelm Moberg vad Liljestrand kallar ett hedersmord: ”Hennes far, som intet offer skydde för henne, som släppte allt annat, han skulle frälsa henne från armodet och orenheten, han skulle frälsa henne från det grymmaste i livet.”
– Det är klart att det fanns en efterblivenhet i Sverige, som det här med att kvinnan är förbrukad om hon inte är orörd. Sådana föreställningar var ju jättestarka i det bondesamhälle han skildrar.
I boken framstår Vilhelm Mobergs egen kvinnosyn som lika torftig. Han kallar sig vid flera tillfällen för kvinnohatare, och i ett brev till älskarinnan Eva Malm skriver han att han alltid tänkt att ”kvinnans enda uppgift är att vara hustru och moder”, men att han numera kan tänka sig undantag. ”Men jag vill göra deras antal ganska begränsat.”
Men Liljestrand påpekar också att Moberg senare imponerades av dottern och kvinnosakskämpen Eva Moberg, som i essän ”Kvinnans villkorliga frigivning” från 1961 menade att inträdet på arbetsmarknaden inte var fullbordat, då kvinnan fortfarande förväntades ta hand om hushållsarbetet.
– Jag tycker att man kan skönja embryot av en feministisk analys mot slutet av hans liv. Till exempel finns i antologin ”Min svenska historia” skildringar av kvinnors villkor i historien som tyder på en förståelse av patriarkala mönster.
En annan komplicerande aspekt som Liljestrand lyfter fram är Mobergs ihållande antisemitism. ”Jag har aldrig tyckt om judar, men säga vad man vill om dem, så är Bonniers djäkligt hyggliga vid sina författare”, skriver han i ett brev i samband med utgivningen av ”Raskens” (1927), och han avskydde Dagens Nyheter. (”Det får du gärna ta med!”, säger Liljestrand.)
– Det språk som han använder om familjen Bonnier är chockerande i dag, särskilt som han uppfattades som upplyst. Även efter andra världskriget och koncentrationslägren så pratar han om judar som giriga, vilket speglar värderingar som vi kommit långt ifrån i dag.
Sådana tjockskalligheter gör författaren svår att svälja hel, även om många försöker; alla från socialdemokrater till nyliberaler till högerextremister har gjort anspråk på att föra hans arv vidare. Dessutom bytte han åsikt flera gånger, så vid vilket ögonblick ska vi frysa hans hjärna och flytta den till 2018? Undrar Liljestrand, och lägger till Mobergs motstridiga känslor för Sverige. Bland annat var han aggressiv mot institutioner som folkhemmet, kungahuset och Svenska Akademien.
– Nu är Vilhelm Moberg ett nationalhelgon som alla knyter an till, så han har bidragit till det han själv aldrig fann, nämligen en gemenskap. Det säger väldigt mycket om Sverige att man samlas kring ett sådant författarskap. Mobergs liv visar att det finns en stor svensk tradition av att vara skeptisk till det fosterländska. Det är inte så enkelt att det finns ett Sverige som man kan välja att bejaka eller inte; tvärtom så tror jag att svenskhet med nödvändighet inkluderar självkritik.
I boken kallas författaren genomgående för Vilhelm, vilket antyder ett närmande. Så hur mycket känner Liljestrand igen sig i en person han beskriver med följande ord: ”Väldig och stor, jobbig och bråkig, charmig och dansant.”
– Jag är väldigt konflikträdd, och varken charmig eller dansant, så han skulle nog tycka att jag är töntig. Och jag hade nog uppfattat honom som väldigt stökig. Han var helt kompromisslös och vi har nog mindre flexibilitet för den sortens egensinne i dag.
1 kommentar
Lägg till din”Mannen i skogen” heter Jens Liljestrands nyskrivna biografi over Vilhelm Moberg. P1 Kulturs Mans Hirschfeldt traffade forfattaren for ett samtal om en litterar gigant tillika ”ett busigt nationalhelgon”..