– Ursäkta, får jag sitta mot väggen? Jag gillar att se vem som kommer in.
Man kunde tro att Konditori Kalaskransen ligger i napoletanska Secondigliano och inte i Hägersten, men Maja Lundgrens vanor från ”Myggor och tigrar” sitter i. I denna brandfackla från 2007 namngav hon ett antal machomän i svenskt kulturliv och jämförde med den syditalienska maffian, och kanske vill hon få en extra halvsekund om någon av dem själv skulle storma in.
(Helt säkert är dock inte området; mitt i intervjun stretchar hon vänstra armbågen, som hon halkat och krossat utanför tunnelbanan, i samma glatta backe som Jonas Sjöstedt bröt foten i.)
Nu är hon aktuell med ”Den skenande planeten”, en intergalaktisk skröna om en rymdresenär som kommer till jorden för att hålla tal till freden. Romanens första byggsten var idén om en utopisk planet där reproduktionen äger rum utanför kvinnokroppen. De som odlar barn får varken ha egendomar, kärleksrelationer eller sex med varandra.
– Det här kan låta förolämpande, men det finns en tendens att folk skaffar barn som en statuspryl, eller för att man har lån tillsammans. Men i utopin slipper de djuriska drifter som sex och våld, och efter ett par generationer försvinner de. Det är harmoniskt, men också skönt. Sex är trots allt ett orosmoment.
Boken tar sig även an dynamiken mellan text och minne. Spontant kanske man tänker att minnet är bedrägligt men texten varaktig och därför pålitlig. Men i ”Den skenande planeten” har internet programmerats in i jordinvånarnas hjärnor via chip, och plötsligt har texten blivit lömsk, och minnet den enda kvarvarande sanningsbojen. Maja Lundgren är inte den första författaren att ifrågasätta det skrivna ordet.
– I Platons ”Faidros” finns en kritisk, och bitvis ironisk, syn på skriften: att den leder till glömska och skenlärdhet. Den gör det lätt att bluffa, och göra kompilat av andras texter. Denna aspekt av skriftspråket har exploderat med sociala medier.
Precis som i tidigare romaner har hon en antropologisk ansats, där en normmiljös värderingar och seder ställs mot en exotisk spegel: i ”Pompeji” den antika vulkanstaden, i ”Myggor och tigrar” camorrans gangstervärld, och i ”Den skenande planeten” de idealiska zarminerna samt den aztekiska metropolen Tenochtitlán.
Många har sett Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” från 2007 som en föregångare till vittnesmålsupproren i samband med metoo.
Många har sett Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” från 2007 som en föregångare till vittnesmålsupproren i samband med metoo. Foto: Fredrik Funck
När ”Myggor och tigrar” kom 2007 klöv den kulturvärlden itu. Vissa kritiserade namngivningen av de män som hon framställde som buffliga, medan andra menade att den behövdes för att konkretisera en alltför vag känsla av kulturvärlden som en killverkstad.
Många har sett romanen som en föregångare till vittnesmålsupproren i samband med metoo, men det finns också skillnader. ”Myggor och tigrar” handlade om insektssticken som knappt känns, medan metoo till största del handlat om rovdjursbeteende. Själv värjer hon sig för jämförelsen.
– Det är samma vrede, det är underbart. Men nyanserna har försvunnit. När metoo togs över av massmedierna blev resultatet strömlinjeformat. De individuella berättelserna försvann i något slags sensationellt brus. Det blev en industri. “Myggor och tigrar” handlar ju om ambivalensen.
Hon tror att kulturvärlden har förändrats ganska mycket, och de kvinnliga cheferna har blivit fler, men tror för den skull inte att något har blivit bättre.
– Kvinnor är inte bättre människor. Det handlar om andra hierarkier: om hur fin man är och om ekonomisk makt. Ibland resoneras det som om kvinnor som dummar sig gör det på grund av patriarkatet. Det finns en biologism i att förutsätta att könen är på djupet olika, men det där med att kvinnors natur är vara snälla, nja…
På bloggen ”Cronache di Maja” har hon de senaste månaderna i starka ordalag kritiserat rapporteringen kring metoo, Kulturprofilen och Svenska Akademien, som hon tycker har fokuserat mer på att sänka kändisar än att förbättra villkoren för kvinnor. Bland annat skriver hon: ”Korsningen mellan vänsterpopulism och brackighet har liksom kapat det här med metoo, som nästan från början var ganska tvivelaktigt.”
Redan i ”Myggor och tigrar” skrev hon om Klubben, som hon ogillade starkt.
– Just den där blandningen av flickjakt och finkultur var outhärdlig. Sedan kan jag inte säga att de är jätteskurkar utifrån vad jag känner till; de har blivit demoniserade, tror jag.
Hon pekade ut Kulturprofilen som en tafsare ”utan nåd”, men skrev också att han och frun ”har någonting rart över sig”.
– Kulturprofilen var ju en populär figur, även bland en del kvinnor. Från början var han bara en tok som kladdade på alla, men det har varit känt hur länge som helst. På sätt och vis var han lite för tacksam att peka ut. Han har haft huvudet på stupstocken hur länge som helst och nu var det dags.
Hon gör ett rappt giljotinshugg med högerhanden. Kchhhh!
– Jaha, då enas vi om att han var skurken och så går vi vidare, och så är allt bra i kulturvärlden. Sen har jag hört mer och mer efter avslöjandet. Men man ska inte glömma att han faktiskt var ganska omtyckt. En del kvinnor har haft frivilliga relationer med honom, efter vad jag förstår. Men de törs ju inte säga det då de direkt skulle få en stämpel. Det har blivit så ensidigt.
Är du feminist?
– Det där är en förvånansvärt svår fråga att besvara. Man måste ju svara ja, säger hon och skrattar till sig lite tid.
– Det finns så många typer av feminism, och den som går ut på att idealisera kvinnor har jag väldigt svårt för.
Hon pausar för att skicka en luftpuss mot en förbinosande jack russell.
– Jag är feminist med reservation. Jag kommer att bli lynchad för det, men det är faktiskt så. Den har blivit urvattnad.
För några dagar sedan gick hennes 87-åriga pappa Caj Lundgren (journalisten, översättaren och författaren, också känd under pseudonymen Kajenn) bort efter flera års Alzheimers, och hon beskriver deras relation som nära. När hon bodde hemma som tonåring knattrade han ständigt på maskinen, visslade mycket och lyssnade på jazz. Han uppmuntrade inte omedelbart hennes skrivande, vilket Maja Lundgren tolkade som att han kände konkurrens, men kom senare över det och blev ett stöd. Av honom fick hon sitt skeptiska, syrliga och osentimentala sinnelag, samt oviljan till grupptänk.
– Han var inte oppositionell utan ganska lågmäld, och fällde på sin höjd ironiska och knappt hörbara kommentarer. Jag däremot är en bråkstake.
Vad han tyckte om ”Myggor och tigrar” vet hon däremot inte; mamman blev så chockerad när hon förstod vad dottern hävdade sig ha blivit utsatt för att hon såg till att han aldrig läste den.
I debatten om boken lyftes ofta fram att hon själv tillhörde den kulturelit hon kritiserade. Därifrån tror hon sig ha fått både självförtroendet och viljan att revoltera mot all prestige. Men hon tror också att det gjorde skandalen häftigare, då det uppfattades som snobbigt att vilja hoppa av en kulturkarriär.
– Klart det är privilegierat att födas in i en kulturfamilj och omges med böcker och diskussioner, men samtidigt kan det ge en lust att revoltera. Anledningen till att jag inte stod ut på Klubben var ju inte den där kladdande Kulturprofilen, utan allt det där fina.
Finns det något självvalt i din utanförskapsroll?
– Det borde höra till det kritiska tänkandets natur att man håller distans till gruppen. Men Sverige är ju, som alla kulturer, väldigt homogent och intolerant mot avvikelser.
Hon minns när hon var fjorton år och bodde i Rom ett tag med sina föräldrar. När hon ville ta med sig modet med långa klänningar hem till Sverige märkte hon snabbt att den som stack ut för mycket blev utstött.
– Inget är så cammorrigt som plugget. Jag var livrädd på skolgården i lågstadiet; de som slogs fick göra det utan att de vuxna la sig i. Det är nog därför jag föredrar ensamheten och det personliga samvetet framför gruppen.
Maja Lundgren debuterade som romanförfattare 1993 med ”Sprickan i ögat”.
Maja Lundgren debuterade som romanförfattare 1993 med ”Sprickan i ögat”. Foto: Fredrik Funck
På senare år har hon börjat uppskatta samvaron igen. Särskilt under sommaren, när hon timjobbade på ett äldreboende vid Stureby för att fylla ett hundratusenkronorshål i bankkontot. För att kunna jobba vidare där behöver hon dock en undersköterskeexamen, som hon överväger att ta. Och delvis får man intrycket att det kulturella utanförskapet är självvalt.
– Arbetsgemenskap är bland det finaste som finns, när man har ett riktigt jobb. Men när det gäller tänkandet är jag allergisk mot enstämmighet. Jag kan inte med “vi måste stå upp mot”-kampanjer, trots att det är hedervärda grejer, för feminism och mot rasism. Jag har en väldigt skeptisk och cynisk ådra som gör att jag inte klarar av det. Tänkande måste få vara spretigt och fritt.
Är författare inte ett riktigt jobb?
– Nej. Jag har blivit allt mer skeptisk mot den litterära världen. Man blir inte nödvändigtvis bättre rustad mot ondska och totalitär retorik av att läsa mycket böcker. Den fantastiska filologen och antinazisten Victor Klemperer sa att det var akademikerna som övergav honom först. Kulturmänniskor är inte bättre än andra.
