Natten till måndagen den 21 juli 2014 spärrade ett hundratal poliser av frihetstorget i Budapest. Den konservativa regeringen lät i skuggors och batongers skydd uppföra ett kontroversiellt monument för andra världskrigets ”alla offer”.
Framför en pelarstödd tympanon (bågfält över en portal) angrips där ärkeängeln Gabriel av en kejsarörn, vilket får Ungern att framstå som ett oskyldigt offer för nazitysk invasion. Detta trots att den tyskallierade ungerska regeringen sände omkring 440 000 judar i döden.
Liknande konflikter om nationell identitet pågår nu överallt. Därför har monument och minnesplatser, tänkta att skänka frid efter traumatiska händelser, i stället blivit till slagfält.
– Det finns en inneboende paradox i monumenten. De är skapade som något beständigt, i tåliga material som brons och sten. Men det vi tror är evigt är ofta väldigt kortvarigt. Därför blir de ofta omstridda, säger Ulf Zander, historieprofessor vid Lunds universitet.
Omstridda, jo tack. Vi kan knappt lägga en sten på en annan utan att två läger bildas.
Bara det senaste året har det bråkats om Förintelsemuseet i Victoria Tower Gardens i London, monument för ukrainska soldater i Polen och för sydstatsgeneraler i USA. I somras plockade Ukraina ner sin sista Leninstaty, och den turkiska regeringen lät i maj hacka sönder ett monument över de australiska och nyzeeländska trupper som stred vid Gallipoli.
Läs mer: Jonas Thente: Statyerna av sydstadsgeneraler är inga historiska monument
Enligt Ulf Zander präglas tider av stark nationalism också särskilt av produktion av och diskussion om monument.
– Nationalismen har alltid varit intimt förbunden med uppförandet av monument, och det är samma sak i dag. De vet att sådana här dyrbara, storskaliga verk är ett effektivt sätt att få ut budskap, säger Zander.
Frågor om nationell identitet ställdes på sin spets i somras då Norges konservativa regering stoppade Jonas Dahlbergs minnesplats ”Memory wound”, som av en jury bestående av konstvetare och anhöriga utsetts att hedra minnet av offren för terrordådet på Utøya. Verket bestod av en drygt tre meter bred klyvning av en närliggande udde, och hade emot sig en grannprotest ledd av politikern Jørn Øverby från högerpopulistiska Fremskrittspartiet.
Läs mer: Norska staten stoppar ”Memory wound”
Regeringen flyttade dessutom över ansvaret från norska konstrådet Koro till det statliga förvaltningsbolaget Statsbygg med syfte att skapa något mer ”lågmält”. Därmed ifrågasätter man också konstens roll i sorgearbetet, menar Lotta Mossum, kurator på Statens konstråd.
– Jag tycker att det är fegt. Även dumt, då de svåra frågor man sopar under mattan har en tendens att dyka upp igen. Det enda sättet är att prata vidare, och inte ducka så fort det blir besvärligt. Den här lilla gruppen i Norge, som nu ställt till det för de anhöriga, fick bestämma för att de skrek högst, säger Lotta Mossum.
Ulf Zander nämner kulturvetaren James Youngs idé om själva debatten som ett självständigt monument. Han har skrivit om Förintelsemonumentet i Berlin, som tog tio år att färdigställa, att det mödosamma arbetet reste frågor som annars aldrig hade kommit fram.
På sätt och vis har också Jonas Dahlbergs plan för Utøya blivit till ett virtuellt monument. Kanske har fler människor sett bilderna i medierna och debatterat verket än som i slutändan skulle ha besökt det.
Eftersom historien är så svår att komma överens om är det också närapå omöjligt att uppföra ett monument som uppskattas av alla. Men Ulf Zander påminner om Viktor Emanuel-monumentet i Rom, i folkmun kallad macchina da scrivere (”skrivmaskinen”) på grund av sin otymplighet.
– Det blev så många kompromisser att alla politiska och religiösa värderingar kunde hitta sitt formspråk i monumentet, samtidigt som ingen var nöjd med formen i sin helhet.
Det kan också bli problem om man utslätar formspråket för mycket, eller om det blir för avancerat, som många av de antikommunistiska monumenten på femtio- och sextiotalet, som uppfördes i tidens nonfigurativa stil. Betraktarna förstod inte vad de handlade om, menar Ulf Zander.
Vissa har dock argumenterat för glömskan som ett sätt att läka. David Rieff, som bland annat rapporterat från Bosnienkriget, skriver i boken ”In praise of forgetting” (”Till glömskans lov”) att minneskonsten i vissa fall kan göra mer skada än nytta. Och den nordirländska litteraturprofessorn Edna Longley har föreslagit ett monument för minnesförlusten, som vi sedan borde glömma bort var det står.
För just det som gör konsten så lämplig när det gäller att gestalta sorg – dess förmåga att uttrycka det vi inte kan sätta ord på – gör den också politiskt användbar.
Statyproduktionen kom i gång på allvar under artonhundratalet, då Europas nykläckta nationalstater försökte skapa ett storslaget förflutet. Enligt idéhistorikern Magnus Rodell varade denna period fram till första världskriget, då tiotusentals statyer uppfördes för att hedra de över arton miljoner dödsoffren. Detta var enligt Rodell första gången i historien som den offentliga konsten fick en roll i storskalig sorgehantering. Nästa uppsving kom med Förintelsemonumenten efter andra världskriget.
De flesta krigsstatyer tillhörde fortfarande artonhundratalets heroiska tradition. Allt förändrades med Maya Lin, som med sitt omdiskuterade Vietnammonument som invigdes 1982 uppfann minnesplatsen som vi känner den i dag.
I stället för att hylla nationens insatser hedrades offren individuellt med namn, och tog besökaren till sina privata erfarenheter av sorg. Betraktaren tilläts också göra en självständig tolkning i stället för att matas med patriotiska budskap.
I denna tradition verkar Förintelsemonumentet i Berlin, och i skissen till en minnesplats vid regeringsområdet i Oslo, som också ingick i hans förslag, byggde Jonas Dahlberg vidare på idén. Där skulle namnet på alla norska medborgare vid tiden för Utøyadådet stå skrivna på ett område stor som en halv fotbollsplan, och offrens namn omslutas av ett litet tomrum.
– Efter ett tag hade det här torget blivit till en minnesplats för fem miljoner människor. Någon kanske går dit för att hitta en känd person, eller en död släkting, och plötsligt möter ett barn kanske namnen som har luft omkring sig, och så måste de vuxna förklara vad som hände, säger Jonas Dahlberg.
Dessa fem miljoner blir så ett slags vittnen i en muntlig berättartradition, och man lägger ett ansvar på människorna som var där den dagen att föra händelsen vidare.
Enligt Magnus Rodell har denna typ av minnesplatser dock gett upphov till nya maktförhållanden.
– Man syftar till att dekonstruera den hierarki som är inneboende i det traditionella monumentet, men vissa upplever att detta skapar en ny klyfta mellan allmänheten och en teoretiskt inriktad konstvärld.
Kirsten Ortweds bronsklickar vid Nybroviken till Raoul Wallenbergs ära gav upphov till just en sådan debatt. Och enligt Ulf Zander ligger svårigheten i att vara lättillgänglig utan att för den skull återvända till att hylla hästburna kungar.
– Efter andra världskriget insåg de flesta att det blev omöjligt att fortsätta den här hjältedyrkan. Sådana monument var som propaganda i mångt och mycket, då de vänder sig ganska direkt till åskådarna och var lätta att tolka. Så utmaningen har varit att förena de här båda synsätten.
Som exempel på icke-hierarkiska statyer som ändå är lättolkade nämner han Margaretha Krook utanför Dramaten, Tage Danielsson i Linköping och socialdemokraten August Palm utanför LO-borgen, som alla låter avbilderna stå i höjd med åskådarna.
Lotta Mossum har bland annat lett arbetet med minnesvården efter flodvågskatastrofen, en process som varit mindre konfliktfylld bland annat då naturkatastrofer är intentionslösa och därför svårare att politisera. Om ett permanent märke för offren för terrordådet på Drottninggatan blir aktuellt skulle samtalet kunna bli mer upprivande.
Och de senaste årens terrorvåg har också skapat nya frågor om hur vi sörjer i det offentliga. Donald Trump tog i augusti initiativ till ett minnesmärke i Washington för ”Det globala kriget mot terrorn”, vilket är något så ovanligt som ett monument för ett ännu pågående krig. Detta kommer att hedra veteraner och deras familjer, men inte västasiatiska offer för invasioner och drönarbomber.
Precis som minnesvården efter flodvågskatastrofen väcker terrormonument frågan om vilka människoliv som är värda att sörja. Mossum berättar att de anhöriga pratade mycket om den kärlek och omtanke som thailändarna visade, trots att de själva förlorat allt, och ett av tävlingsförslagen tog även fasta på de thailändska offren i minnesvården. Det vinnande förslaget, ”Gravitational ripples” av danskan Lea Porsager, tillägnas däremot de svenska offren.
Förmågan att stimulera den typen av svåra samtal får Lotta Mossum att hoppas att konsten får fortsätta spela en roll i kollektivt sorgearbete.
– Bra konst kan ge uttryck för det som ord kan kännas otillräckliga för. Den existentiella ensamheten som vi måste stå ut med när det kommer till sorg, förlust och vår egen död.
