På nattåget till Prag från Budapest delade jag sovvagn med en berusad man som oavbrutet pratade med mig på ungerska, ett för mig främmande språk. När jag lade mig i britsen strök han mig klumpigt över armen med sina knegarnävar, så jag tog några munnar ur hans brännvinsflaska för att tacka ja till åtminstone en invit. Till min fasa låste han kupén, men ändå sov jag natten igenom. Hemma under duntäcket ligger jag sömnlös i timmar varje natt, men inlåst med en drucken, tafsande främling slumrar jag som ett lamm. Vafalls?
Kanske är det tryggheten som håller mig vaken. En uppväxt utan hot från väder, rövare och vilda djur kanske får en att oja sig över oväsentligheter. Eller så var det kombinationen av att befinna mig i ett främmande land och att sova bredvid någon jag delat eldvatten med som satte mig i kontakt med mer ursprungliga, kollektiva sovsätt.
Foto: Enligt Stressinstitutet på Stockholms universitet är jag inte ensam om att ha svårt med z-produktionen; sömnproblemen har fördubblats på 30 år, bland annat på grund av stressen över att ständigt vara uppkopplad. Symptomatiskt är att fomo, fear of missing out, letat sig in i Språkrådets lista över 2016 års nyord. Men hur ny är egentligen denna rädsla? Och sov vi verkligen bättre förr?
Vi sov i varje fall annorlunda. Som litteraturprofessor Benjamin Reiss skriver i sin kulturhistoriska sömnodyssé ”Wild nights” är vår idé om normal vila – sju till nio timmars sammanhållen nattsömn – ett sentida fenomen. Vi slutade exempelvis bara nyligen att sova i grupp, även om vi fortfarande kan dela sovplats med främlingar på platser som fängelser, sjukhus, internat och vandrarhem. Reiss tar upp en anekdot från Herman Melvilles ”Moby Dick” (1851) inte olik min kupéslummer, där det sjöfarande berättarjaget Ishmael på ett hotell tvingas dela säng med den tatuerade polynesiske harpuneraren Queequeg. Ishmael misstänker att han är en kannibal, men sover ändå bättre än någonsin.
Reiss skriver också om historikern Roger Ekerich, som menar att människan under större delen av historien sovit segmenterat, alltså uppdelat i två perioder med en stund av tyst vakenhet däremellan. Det var först med industrisamhällets klockor, tåg och artificiell belysning som vi gjorde dygnet enhetligt, i stället för att som tidigare vakna när ljuset får temperaturen att stiga.
Teknologin har alltså stört sömnen ett tag nu, så om du skrollar igenom denna text i nattligt mobilsken är du inte ensam. Melatonindämpande belysning och hetsigt nyhetstempo fanns redan när Henry David Thoreau i en diskussion om sömnbristens skadliga verkan på kreativiteten skrev: ”En man kan knappt ta en halvtimmas lur efter middagen utan att vid uppvaknandet lyfta på huvudet och fråga: ’Några nyheter?’ – liksom om resten av mänskligheten hållit vakt vid hans huvudgärd.”
Foto: Men tesen om att teknologin rubbat våra naturliga levnadssätt hörs i dag överallt. Den är bärande i Arianna Huffingtons ”Sömnrevolutionen”, där hon efter en genomgång av industrialismens omstöpning av dygnsrytmen rekommenderar oss att byta ut skärmtiden mot kvällsbad i välgörande salter (som händelsevis finns att köpa i hennes butik). Ironiskt i sammanhanget är att hon själv med sin klickvänliga nyhetssajt Huffington post bidrar till just den uppmärksamhetsekonomi som äter upp tidsfickor vi annars kunnat ägna åt vila och eftertanke.
Ännu mer teknologipessimistisk är Jonathan Crary, som i ”24/7” varnar för ett hotfullt ”sömnindustriellt komplex”, som involverar militär forskning för att effektivisera sömntortyren och skapa den evigt pigga soldaten. Militarismens framtid verkar snarare ligga inom robotik, så hans bok osar lite av gammal science fiction, men oron ligger helt rätt i tiden.
Men var det verkligen så härligt att sova i samklang med elementen? En scen från Ludvig Nordströms reportagebok ”Lort-Sverige” (1938) ger en nyktrare bild av segmenterad sömn, där en småländsk skogstorpare vittnar om att han ”får elde, så gnisterna står som en kvast ur skorstensmurn, till tie, elva på kvällen, och så måste man upp och elde klockan fyre på morron, för annars frys man ihjäl.” Då ligger jag hellre vaken till en podd, tack.
Benjamin Reiss framhåller också riktigt att mycket av det som präglar vår vila – separata sovrum, bekväma sängar, skydd mot yttre hot, tid att varva ned på kvällen – är svåruppnåeliga ideal i vissa länder, tider och samhällsklasser. Fråga bara de hemlösa, som varje vinter kämpar för överlevnad, samtidigt som vi låter väktare jaga bort dem från offentliga platser och bygger bänkarna så att de skall vara obekväma att sova på. Sett ur den synvinkeln framstår modernitetspessimismen som bortskämd.
Sömnlöshet är dock knappast ett modernt problem, utan närmast universellt. Vår första nedtecknade berättelse, ”Gilgamesheposet” (ca 1200 f. Kr.), handlar om en sumerisk kung som för att visa sin odödlighet försöker hålla sig evigt vaken. Han däckar dock och slumrar i en vecka, vilket får honom att inse inte bara sin egen ändlighet, utan hur porös gränsen är mellan liv och död, mellan gudomligt och mänskligt. Och i den grekiska tragedin såväl som hos Shakespeare är sömnen ofta den sista barriären mot vansinnet.
Men det mörker som vi kopplar till sömnlöshet har också blivit en anledning till att se sömn som något för svagsinnade. Industrialister och politiker från Thomas Edison till Donald Trump (inga paralleller i övrigt) skryter gärna om sina få horisontella timmar. Och inom vissa arbetaryrken ses sömnbrist som ett mandomsprov. Som historikern Alan Derickson visar i ”Dangerously sleepy” är exempelvis truckförare svårare att organisera fackligt på grund av stoltheten över förmågan att uthärda tuffa villkor, såsom långa körningar utan vilopauser. Men sömnbrist kan också vara en källa till skrävel inom mjukare yrken (säg, kulturskribenter), där den kan ses som ett tecken på svårmod och eftertänksamhet.
Sömnskepsis är inte heller något nytt. Platon skrev i ”Lagarna” (VII:808c): ”Av naturen är mycket sömn alldeles onaturlig för oss”. Inte nog med att slummern enligt den morgonpigge filosofen är kroppsligt och själsligt förslappande; den stjäl dessutom tid från yrkeslivet, samt drar skam över medborgare som är latare än sina slavar. ”När man sover är man lika värdelös som en död”, sammanfattade Platon, som var konsekvent in i det sista: enligt den romerske historikern Tertullianus dog han i sömnen.
Tack vare Platon svettades alltså redan antikens medelklass på kudden över morgondagens plikter, och under årtusendena har beteendet generaliserats till större delar av befolkningen. Men om idealiserandet av sömnbrist är farligt så är alltför ivrig problemlösning kontraproduktiv. Självhjälpsprofeternas uppmaningar om att undvika lysrör, kaffe, öl, skärmar och allt annat som gör livet värt att leva blir för mig till en lista att noja kring ifall jag inte somnar. (”Var det den där sena mackan, eller kanske …?”) Och inte lever vi närmare naturen för att vi går runt hemma med solglasögon som blockerar blått ljus, eller sover på sängar som skickar kontinuerlig sömndata till våra mobiltelefoner.
Nej, vi är samma gamla moderna människor, som i övermod söker finjustera våra liv med hjälp av konsumtion och vetenskap. Sömnen, Hypnos, är i grekisk mytologi tvillingbror till döden, Thanatos. Kanske är deras gåtor olösliga, och inget att ligga sömnlösa över.
