Läs hela på DN.se.
Det liberala standardsvaret på den populism som sveper över Europa kanske bäst sammanfattas av William Butler Yeats i ”Den andra födelsen” (1919):
I stycken faller tingen, världens
mittpunkt brister,
/…/
De bästa av oss har förlorat tron,
de värsta glöder av fanatisk övertygelse.
(övers. Gunnar Artéus)
Enligt den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe är problemet mer grundläggande än så. Visserligen har hon länge argumenterat för passion som en oundviklig aspekt av politik, men blott känslor räcker inte för att engagera medborgarna. Partierna måste dessutom överge mittpunkten, då det är trängseln kring den som riskerar att få tingen att rämna.
George Orwell skrev en gång att sport är ”krig minus skjutandet”. Mouffe menar något liknande om parlamenten: om vi vill undvika gatukrig, så måste partipolitiken bli agonistisk (från grekiskans ”tävlan”). Fotbollspubliken skulle nog leta efter andra nöjen om lagen siktat mot samma mål och delat på poängen. Mittenpolitik löser inte konflikter; den ser bara till att de tar sig andra, potentiellt farligare uttryck.
Den numera klassiska ”Hegemonin och den socialistiska strategin” (Glänta/Vertigo, 2009) lanserade Mouffe och medförfattaren Ernesto Laclau som stjärnor inom politisk teori. Där förklarade de hur framväxten av nya sociala rörelser nödvändiggjorde breda politiska allianser, som både behöver skapa ett ”vi” genom att hitta länkar mellan sakfrågorna, och ett ”dem” att ta spjärn emot.
Ernesto Laclau har sedan dess undersökt hur populism kan vändas till en progressiv kraft, senast i utmärkta ”On Populist Reason” (Verso, 2007). Mouffe har intresserat sig mindre för politiska rörelser, och mer för hur de parlamentariska institutioner hon fortfarande håller högt kan vändas i demokratisk riktning.
I ”The Democratic Paradox” (Verso, 2000) förklarade hon att vår demokratisyn slits mellan två oförenliga ideal: det direktdemokratiska och det liberala. Det förra låter sig gärna inspireras av Jean-Jacques Rousseau, och efterfrågar institutioner som låter folkviljan komma till uttryck; det senare utgår ifrån James Mill eller hans son John Stuart, och föredrar institutioner som garanterar individens fri- och rättigheter. Båda synsätt fångar något viktigt, men i praktiken är de svåra att kombinera.
Enligt det liberala synsättet riskerar en lössläppt folkvilja att hota minoriteters rättigheter. Ett exempel är när Schweiz röstade om att förbjuda minareter, vilket skulle begränsa muslimers demokratiska rättighet att fritt utöva sin religion. Enligt direktdemokrater tenderar det liberala synsättet att utmynna i ett elitstyre utan folklig legitimitet. Denna anklagelse riktas ibland mot EU, som under finanskrisen gjorde klart att krisländer oavsett folkvald regering behövde låta unionens institutioner styra deras ekonomiska politik.
Vid utgivningen av ”Agonistik” (Atlas, 2016) verkar flera av Chantal Mouffes förutsägelser ha slagit in; mittenpartiernas dominans och EU:s auktoritära krispolitik har följts av framväxten av både en främlingsfientlig höger och en utomparlamentarisk vänster. Andra, som grekiska Syriza och spanska Podemos, verkar ha tagit till sig hennes råd och bildat inomparlamentariska vänsterallianser som utmanat status quo. Och i USA vann Obama två val genom att knyta samman politiska krav från separata grupper: homosexuella, latinos, svarta, miljökämpar och kvinnor.
Laclau och Mouffe kallas postmarxister, då de inte tror att ideologi kan förklaras som ett resultat av ekonomisk klass. Arbetare kan lika gärna rösta konservativt som socialistiskt; det handlar om vilken sida som lyckas skapa en mer attraktiv allians mellan olika politiska krav. I USA har Donald Trump lagt krutet på vita arbetare som känner sig hotade av invandring, men hans parti skulle lika gärna kunna locka till sig latinoröster genom att vädja till deras katolska och eventuellt socialkonservativa bakgrund.
I bokens fem essäer ger Chantal Mouffe sig i kast med EU:s framtid, hur en multipolär värld nödvändiggör agonism även på global nivå, hur radikal politik som kan utmana nyliberalismen kan formuleras, samt agonistiskt konstutövande som syftar till att utmana samförstånd. Bokens teser är egentligen inte nya, utan snarare en applicering av samma idéer på en ny situation.
Yeats skrev sina bittra rader strax efter första världskriget, men han anade att faran var långt från över: ”Vad för ett vilddjur som sin stund har bidat/hasar mot Betlehem att födas?” Som poet räcker det förstås att lokalisera såret i samhällskroppen; desto värre att den politiska mitten i Europa fastnat i samma moraliserande, passiva hållning. I ”Agonistik” visar Mouffe på en väg framåt: de politiska partierna måste börja särskilja sig från varandra igen, så att Betlehems yrvakna best kan få ryta i parlamenten. Alternativet är att det åter får löpa fritt.
