Först publicerad i ETC Helg.
Människobarn, kom fort, du lilla!
Kom till vattnet och det vilda,
Hand i hand med en fe du ska gå.
Ty världen är mer full av tårar än du kan förstå.
Tomm Moores tecknade film Havets sång inleds med ett utdrag ur William Butler Yeats naturmystiska dikt ”Ett stulet barn” från 1886. Som titeln antyder var naturens väsen för Yeats inte nödvändigtvis goda. Men de representerade något genuint, trolskt och ursprungligt i ett allt mer likriktat modernt samhälle. När Irland på 1910-talet slogs för sin frigörelse var Yeats därför tveksam, även om hans nationalism fick honom att sympatisera med republikanerna. Precis som det tidiga 1800-talets romantiker ömmade han för den okonstlade människan på landsbygden, och för den natur som i snabb takt – med den tyske poeten Schillers ord – ”avgudades”.
Men trots Yeats vördnad för den enkle men vise ”Fiskaren” (1919) insåg han att samhället har förändrats och att den metande mannen i grått Connemara-tyg ”inte existerar”. Denna tragiska insikt ligger bakom övergången till modernistisk poesi, som på olika sätt handskas med maskinsamhällets oåterkallelighet. Yeats dikt blev ett manifest om att trotsigt besjunga en förlorad värld.
Tomm Moore har med sina vackert målade filmer lyft Yeats tappade spjut. I The Secret of Kells (2009) väckte han liv i den 1200 år gamla illustrerade keltiska bibeln Book of Kells. Havets sång närmar sig i stället irländska folksagor om trolldom och älvor, såsom den om selkies, sälar som kan klä av sig sina skinn och vandra bland människor. Män som lyckas fånga skinnet kan låsa in det för att tvinga den vackra varelsen till giftermål, men om selkien hittar skinnet återvänder hon till vattnet igen. I vissa versioner är selkies drunknade människor, och i andra utgör de en fara för fiskare.
Det vilar alltid tragik över dessa sagor, och så även i Havets sång. Flickan Soarsie förlorar sin moder Bronagh vid födseln, till pappa Conors och storebror Bens förtvivlan. Soarsie talar inte, men visar sig snart ha magiska förmågor som är på utdöende. Irlands mytologiska väsen har nästan alla förvandlats till sten, och syskonen beger sig ut på ett äventyr för att blåsa liv i naturen.
Men Moore målar inte upp dessa folksagor som verklighetsflykt, utan som ett förhållningssätt som låter människor leva i närmare samklang med sin omgivning. Samhällen som lever av jakt måste exempelvis ha en andlig relation till djuren, som de måste känna utan och innan för att inte svälta ihjäl. Idén om hamnskiftning – att byta skepnad mellan människa och djur – var vanlig bland jägar- och fiskarsamhällen, och folksagor om selkies finns även i Skottland, Färöarna och Island.
Samhörigheten mellan filmens fysiska och magiska dimensioner förstärks genom att karaktärerna har spegelfigurer i båda världar, med samma röstskådespelare – färjkarlen Dan motsvaras av Seanchaí, vars långa skägg rymmer all världens minnen; syskonens tjuriga farmor liknar den manipulativa häxan Macha, som stängt in sina känslor i glasburkar; pappa Conor påminner om den sorgsne jätten Mac Lir, vars tårar slår mot klipporna under fyren på nätterna.
Barn med tillgång till magiska världar är inget nytt tema, men här handlar det inte bara om en drömsk men tillfällig flykt från ett verkligt trauma; för Moore består nämligen traumat just i förlusten av magi. Därför är inte lösningen att drömbubblan spricker när familjen löst sina världsliga problem, eller att världarna fortsätter att existera parallellt – Moore vill snarare att dimensionerna sammanflätas.
Denna ambition anas även i kombinationen av modern och gammal teknik. Filmen är traditionellt målad och animerad, med viss hjälp av datorer, och de tvådimensionella dukarna i vattenfärg är verkligen magiskt vackra. Moore och hans produktionslag i Kilkenny visar att datorteknikens utveckling inte måste tvinga barnfilmen in i en monoton framtid av hetsig amerikansk 3D-action; samma teknologi har gjort handmålade långfilmer betydligt billigare att ta fram. Precis som Studio Ghibli i Japan, som ligger bakom filmer som Spirited Away (2001), har han därmed förverkligat Yeats ambition att väcka liv i både traditionellt hantverk och lokala folksagor på en gång. Moore själv jämför med hur kameran till konstälskarnas förtvivlan överträffade måleriets realism, men på sikt ledde till att konstarten blev tvungen att förnya sig och blev mer intressant än någonsin, med rörelser som expressionism och kubism. För både arter och artisteri gäller att de förändringsbenägna överlever.
