Först publicerad i ETC Helg.
Jacques Audiard låter inte någon undfly samhället. Denna gång kastar han in den tamilske flyktingen Dheepan i en våldsam Parisförort med en rostig skruvmejsel och ber honom att laga hissen. Så stegrar han långsamt våldet, som för att se hur lång tid det tar innan han byter fattning på verktyget. Precis som Audiards tidigare filmer är Dheepan, som belönades med årets guldpalm i Cannes, ett socialpsykologiskt experiment.
I inledningsscenen står en grupp militärer och eldar lik under palmblad. Titelpersonen hoppas på en nystart, sätts ihop med två främlingar – yngre kvinnan Yalini (Kalieaswari Srinivasan) och nioåriga Illayaal (Claudine Vinasithamby) – till en liten kärnfamilj, och flyr till Frankrike med båt.
Audiard vill inte göra det lätt för sig. Dheepan (Antonythasan Jesuthasan) låtsas i intervjuerna med det franska migrationsverket vara en förföljd fredsaktivist, men i själva verket tillhörde han de tamilska tigrarna (LTTE), en nationalistgerilla som i kampen för självständighet specialiserat sig på mord på meningsmotståndare. Men Dheepan vill lämna våldet bakom sig. Han gör allt han kan för att smälta in – klär sig neutralt västerländskt, äter med bestick, hälsar alla med ett glatt ”Bonjour!” och skrattar åt skämt han inte förstår. Ett fönster i den trånga lägenheten blir en förortsbiograf där han tittar ut för att lära sig spelreglerna. Området kallas ”Le Pré” (”ängen”) men består mest av betong, och familjen har bara bytt en hopplös djungel för en annan.
Utifrån verkar kulturen i dessa ghetton ha något att göra med människornas ursprung. Men Audiard lär oss att Paris tuffaste områden kan vara främmande även för dess invånare. De inflyttade har egentligen inte mycket gemensamt – de talar olika språk, tillber olika gudar, bär olika kläder. De må ta med sig kryddor och tyger till sitt nya land, men reglerna och hierarkierna finns redan på plats, och de tvingas anpassa sig vare sig de vill eller inte. Vad Frankrikes tjockskalliga höger inte förstår är att denna kultur är precis lika fransk som morgonbaguetten med marmelad, då den beror på hur franska politiker valt att organisera det urbana rummet – med rika innerstäder omgivna av munkformade motorvägar, som gömmer de övergivna höghusen från turister och överklass.
Men Audiard ser. Han har alltid intresserat sig för det franska samhällets utstötta – araberna, kåkfararna, prekariatet, småtjuvarna – som aldrig fått verktygen att ta sig ur fattigdomen, och som för att överleva tvingas ta till andra medel. Det är dessa människor som helgonförklaras av Audiard – som när Dheepan träder fram ur ett suddigt mörker med en färgglad gloria, som visar sig vara ett par lysande kaninöron som han försöker sälja med annat skräp innan polisen jagar iväg honom.
Yalini trivs inte alls i mammarollen. Hon pussar motvilligt dottern på kinden inför lärarna, och låtsas följa henne med blicken. Helst vill hon fly till en kusin i England. Men de yttre förhållandena leder långsamt till att ett slags familjeband uppstår. Alla skådespelare gör fantastiska rollprestationer, inte minst Antonythasan Jesuthasan själv, vars livshistoria påminner om Dheepans. Han började som barnsoldat i LTTE men hoppade av rörelsen och reste till Frankrike, där han blev fredsaktivist, författare och skådespelare.
Konflikten är långt från unik för Sri Lanka, och följer den koloniala mallen. Efter självständigheten från britterna 1948 kände sig majoritetsgruppen (singaleser) historiskt missgynnad och tog ut det på minoriteten (tamiler). Tamilerna förvägrades rösträtt och medborgarskap, diskriminerades vid universiteten, deporterades i hundratusental till Indien, och fick jordbruksland konfiskerat av singalesiska bönder. Singalesiska blev dessutom officiellt språk och buddhismen statsreligion. Efter decennier av förtryck uppstår den radikala tamilska befrielserörelsen LTTE, som uppfann självmordsbomben och mördade alla i deras väg, inklusive tamiler som försökte förhandla med regeringen.
Det är samma sak där som i Le Pré. När delar av befolkningen överges skapas ett alternativt system för resursfördelning med en egen våldsapparat. Audiard kommer från sociologins hemland, och kryssar med van hand mellan de båda farorna att svartmåla förorten och att blunda för problemen. Han vägrar ge upp tron på orsak och verkan; materiella förhållanden och slutenhet tar sig uttryck i idéer och beteenden. Men dessa problem beror inte på de inflyttade – de beror på hur vi organiserat våra städer. Och varför ljuga i sanningens namn, när sanningen kan sägas såhär solidariskt.
