Först publicerad i ETC Helg.
När det kalla kriget nu återvänder till Europa så rivs frågorna upp igen. Putin har rehabiliterat Stalin till ett slags Per-Albin Hansson-figur, medan flera östeuropeiska länder har förbjudit kommunistiska symboler. Historiska händelser slipas till politiska slagträn, och en neutral, entydig berättelse om 1900-talet blir allt svårare att skriva.
Nu har den svenska filmaren Daniel Espinosa, av alla människor, lobbat en brinnande Molotov-flaska mot Vinterpalatset. Child 44, som gestaltar jakten på en seriemördare i 50-talets Sovjetunionen, har förbjudits av det ryska kulturministeriet. De menar att landet porträtteras som Mordor, vilket är ”oacceptabelt” när segern i det stora fosterländska kriget ska firas.
I filmen får vi följa Leo Demidov (Tom Hardy), en föräldralös ungrare som finner ett hem i den ryska militären. Han stiger i rang och blir nationalhjälte som fanbärare på ett klassiskt foto från slaget i Berlin. Efter krigsslutet blir han en pamp inom militärpolisen och får i uppgift att utreda en pojkes död. Demidov anar uppsåt, men får höra att ”i paradiset finns inga mord” och fallet skrivs av som en olycka.
Samtidigt misstänks hans fru Raisa (Noomi Rapace) för spioneri, och de tvångsförflyttas till den sorgliga industriorten Volsk. (Ett milt straff i tiden kring Moskvarättegångarna, kan tyckas. Men då har jag å andra sidan aldrig besökt Volsk.) Men fler pojkar dör, och Demidov anar att det kan röra sig om en seriemördare.
Historien hämtar inspiration från ”slaktaren i Rostov”, Andrei Tjikatilo, som på 80-talet dödade ett femtiotal människor i Sovjetunionen.
Vissa av byggstenarna känns igen från Snabba Cash-filmerna, såsom de blodstänkta slagsmålsscenerna med skakig kamera. Espinosa återvänder också till temat med en enkel fattiglapp som gör en osannolik klassresa, men som inte finner sig tillrätta i sin nya miljö. Dessutom får vi återse Joel Kinnaman och Fares Fares.
Men Child 44 sträcker sig efter högre hängande frukt.
Å ena sidan vill den vara en sofistikerad historisk thriller i stil med Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Men då krävs mer än en lång speltid och smakfullt melankoliska fioler, såsom en nyanserad förståelse för perioden i fråga och förmågan att lugnt veckla ut ett mysterium. Båda dessa aspekter saknas; Sovjetbilden känns naiv, och handlingen blir ofokuserad av allt som ska rammas in.
Försöket till förfining motverkas dessutom av den andra ambitionen: att göra kassasuccé. Vi bjuds bland annat på det kritiserade greppet att låta skådespelarna prata engelska med rysk brytning. Om fler än Tom Hardy kunde låta riktigt ledig som ”ryss” hade det nog inte stört så mycket. Men med allt från Rapaces swenglish till ren brittisk engelska blir det ganska rörigt.
Ett större problem är dock de klumpiga replikerna. Som när Raisa en bit in i filmen ger sin make en grundkurs i sovjetologi: “Vet du vad som händer människor som kräver att få veta sanningen? De möts med terror.” Som om Leo inte vet det – hans jobb var att jaga rätt på misstänkta förrädare. Tittarna vet det också, för vi har fått se flera oskyldiga arkebuseras. Så vem pratar karaktärerna egentligen med? Man anar konturerna av en inbillad auktoritetsfigur, som vi med rituell dialog försöker övertyga om att vi vet att Sovjetunionen är dåligt.
Kulturministeriets liknelse med Saurons vulkaniska tillhåll är därför träffande. Det är som om västerländska filmare tror att minsta färgklick eller leende omedelbart skulle göra publiken till brinnande stalinister. Visst tas vi på en tidsresa till paranoian på 50-talet, men lika mycket till Hollywoods som till Sovjetunionens.
Precis som i fallet The Apprentice och Nordkorea utsätter Child 44 vår tro på konstnärlig frihet för en prövning. Tyvärr, eller som tur är, är våra bästa filmmakare inte lika intresserade av att förolämpa andra länder. De är upptagna med att skärskåda sina egna samhällen, som de faktiskt känner till och där de kan göra skillnad.
Tom Rob Smith skrev detta som en trilogi. Men likt The Girl With the Dragon Tattoo riskerar bristande försäljningssiffror att låta det stanna vid en första del. Wallander och Bron har tagit det skandinaviska deckarundret till TV, men filmvärlden väntar ännu på att erövras.
