En kortare version av denna text publicerades i Upsala Nya Tidning.
Själv kallar Hawking kosmologin för ”religion för intelligenta ateister”. Inte konstigt att han då dras till den troende Jane Wilde. Snyggt antyds att de kanske sökte efter samma sak men på olika ställen.
Snart efter att de träffats drabbas han av en nervsjukdom som sakta bryter ned hans kropp. Läkarna berättar att han bara har några år kvar. Men kärleken ger honom livsglädje nog att kämpa och han föreläser än i dag med en robotröst som han styr med små muskelrörelser.
Filmen fokuserar på parets gemensamma kamp mot sjukdomen. Kontrasten mellan Hawkings hisnande teorier om universum och hans egen vittrande fysik är sant tragisk. Eddie Redmayne fångar snyggt professorns karaktäristiska lekfullhet trots svårigheterna. Och välkostymerat Oxbridge-mys med cykelturer och socialt obekvämt dejtande är alltid trevligt.
Stephen Hawking tänker sig att universum består av tio dimensioner. Biografiska filmer däremot har tur om de klarar av fler än en. Respekten inför huvudpersonen slår ofta över i rädsla att inkludera något som kan komplicera deras rykte. Detta gör att dramatiskt intressanta vinklar går till spillo.
Så när filmens Hawking efter 25 års äktenskap lämnar Jane för en yngre sjuksköterska är hon accepterande, ja hon verkar nästan vilja det. Men i hennes biografi, som manuset bygger på, skriver hon att hon vid denna tid brann av hat, och att han dessutom försökte kontrollera henne som om hon var hans privata egendom.
Inte heller publiken får bli stött. Vetenskapen spolas förbi och förenklas till jämförelser mellan universum och mat så att vi slipper känna oss dumma. Och precis som i The Imitation Game berättar huvudpersonen precis vad filmens budskap är så att ingen ska missa det. (Denna gång slipper vi dock höra det tre gånger.) Vilket är ironiskt när Hawking själv är en mästare på att popularisera vetenskap. Han vågar nämligen – till skillnad från filmens regissör James Marsh – lita på sin publik.
