Brottarbröderna Mark och Dave Schultz vann båda OS-guld 1984. Tiden mellan turneringarna är oglamourös. Storebror Dave lever ett helylle familjeliv. Mark däremot visar upp medaljer på skolor för tjugo dollar, och bär på känslor som bara ventileras genom fulknep på mattan. Stenrike brottningsentusiasten John du Pont erbjuder Mark att bosätta sig på hans gods Foxcatcher Farm och sätta ihop ett lag med du Pont själv som tränare. Det hela verkar underligt, men lockad av löften om att uträtta stordåd antar Mark erbjudandet. När brodern ansluter sig inleds ett kusligt triangeldrama. Mark har börjat bli självdestruktiv och du Ponts galenskap känns allt mer hotfull.

Filmen är fåordig och långsam. Men Steve Carell (John du Pont) och Channing Tatum (Mike Schultz) ger skickligt replikerna en subtil underton av sorg och aggressivitet. Stillheten känns därför inte som ett lugn, utan som ett ohållbart dödläge. Till och med Carells lösnäsa passar in, som ännu en obegriplig detalj.

Foxcatcher binds samman av tre krig som definierat USA:s självbild. På väggen bakom Mark, när han äter nudlar i sin sorgliga lägenhet, hänger ”Washington crossing the Delaware”. Tavlan gestaltar ett legendariskt smyganfall på britterna under frihetskriget 1776. Familjen du Pont byggde en stor del av sin rikedom på att sälja krut till Unionen under 1860-talets inbördeskrig. Och John själv ser brottningen som en skådeplats för det Kalla krig där han vill bli hjälte. Referenserna satiriserar i viss mån USA:s självbild – särskilt när OS-hjälten blonderar sig och snortar kokain till ”This Land is Your Land” – men varnar också om katastrof.

”Mina vänner kallar mig Eagle eller Golden Eagle”, säger du Pont – men han har inga vänner. Patriotismen låter inövad, överdriven. Osäkerheten lyser igenom. Hur gärna han än vill vara en mentor för brottarna på Foxcatcher så har han varken brottarknep eller visdom att lära ut. Men han betalar lönen så alla spelar med – och nog vet John själv att allt är teater. Så lunkar filmen på, den ena scenen mer obekväm än den andra.

Mike och John är vilsna, men finner varandra i längtan efter att slå alla med häpnad, dö med svärdet i hand. Kanske finns det till och med en sexuell spänning. Den uppblåsta patriotismen kanske handlar om oupplösta konflikter från barndomen, men det freudianska stannar vid antydningar. Vi hålls kvar i ovisshet – och obehag – filmen igenom. Regissör Bennet Miller tvättar skickligt bort neonfärgerna från 80-talet. Kvar finns grå vardag, och en ihålig flykt in i drömmar om storhet.