Drömmen om vår egen undergång

Följande text publicerades något nedkortad i Upsala Nya Tidning. Texten innehåller en mild spoiler.

I filmer som Apornas Planet: Uppgörelsen och Noah kämpar mänskligheten åter för sin överlevnad. Men denna gång ställs frågan om vi verkligen förtjänar att finnas kvar.

Vi skulle kunna skilja mellan två typer av civilisationskritik utifrån deras syn på förnuftet. Den första menar att förnuftet tagits till fånga av mer primitiva värden och att balansen måste återställas. Den andra menar även när vi försöker använda vetenskapen för att göra gott, så kommer att tappa tyglarna till vår skapelse.

Mångbottnade författare som Aldous Huxley leker förstås med båda tankarna. I Ape and Essence (1948) har ett kärnvapenkrig utplånat vår civilisation, och i ruinerna bor ett samhälle av illitterata satansdyrkare som styrs av präster och bränner biblioteksböcker. Huvudpersonen är en vetenskapsman som tillfångatas, och först går med på att upplåta sina kunskaper för att utveckla samhället men som sedan lyckas fly. Vid ett annat tillfälle har ett samhälle av krigshetsande apor tagit mänskliga vetenskapsmän till fånga. I båda fallen ställs barbari mot förnuft.

Andra världskriget och Kalla kriget satte länge tonen för denna form av civilisationskritik. Militär kapprustning kunde utplåna världen om inte mjukare värderingar fick styra. Den andra formen av kritik är mer oförsonlig. Forskningen som skall verka för mänsklighetens bästa är i själva verket boven. Vi skapar oundvikligen monster.

I Blade Runner och The Matrix utvecklar vi exempelvis robotar som utför fabriks- och husarbete, men när de blir intelligenta väcks frihetsbegär och de attackerar mänskligheten. Nu är det inte längre civilisation mot barbari. När vi speglas i en intelligent andre tvingas vi ifrågasätta vår rätt att dominera planeten och dess övriga invånare.

I dag accelererar teknologin och den globala uppvärmningen ikapp. Världsordningen domineras dock av internationella konventioner och demokratiska värderingar. (En argumentation om den auktoritära kapitalismens återkomst skulle kunna göras, men ett Hollywood som vill sälja i Asien plockar nog inte upp den tråden.)

Vetenskapsmän tvingas inte längre till barbariska experiment av ondskefulla diktatorer. Det är vår välvilja som leder till katastrofen. I bioaktuella Apornas Planet: Uppgörelsen har jakten på ett botemedel mot Alzheimers lett till en pandemi. Dessutom har vi muterat fram intelligenta apor som både sprider viruset över världen och hotar att ta kål på de överlevare som är immuna. Precis som i föregångarna, Ape and Essence, Pierre Boulles La Planète des Singes (1963), och Hollywoods filmatiseringar från 70-talet, kommer hotet från mänskligheten själv.

Det apsamhälle som tar form i Muir-skogen utanför San Fransisco är varken bättre eller sämre än vårt. ”Du skall icke dräpa” har blivit ”En apa dödar inte en apa”. Men den tråd som håller samhället samman är tunn, och när ledaren Ceasar röjts ur vägen blir det inte svårt för den mer krigiske Koba att få med sig aporna i utkrävandet av blodig hämnd på människorna.

De krigsmålade primaterna påminner starkt om orcherna i Sagan om Ringen. Men vi är långt från Midgårds moraliska universum. Här känner fienden moralisk tvekan, den vägrar lyda, den skrattar åt ett barn som leker. Civilisationer liknar varandra. Dualismen mellan godhet och ondska har flyttat in i kulturerna. Goda män – kampen mellan gott och ont är som vanligt en riktig korvfest – som Caesar och hans människovän Malcolm för en tapper kamp mot sina samhällens inneboende barbari. De har mer gemensamt med varandra än med sina egna kulturers skurkar, och den viljelösa massa de tävlar om att påverka.

Det anti-humanistiska budskapet fick många tittare – och vissa recensenter – att hålla på aporna. Desto konstigare att den film som mer konsekvent ställt frågan om människans rätt att dominera planeten, Darron Aronofskis Noah (2014), blev så avskydd.

En omedelbar likhet är den patriarkala mikronivån: En tapper manlig huvudperson, en vårdande fru, och en svårmodig son de tappat kontakten med.

Precis som Malcolm bevittnar Noa en mänsklighet som gått vilse. Efter att ha blivit utkastade från paradiset har vi börjat tömma bergen på mineraler, och i fattiga reservat har vi till och med börjat äta upp varandra. I en dröm blir Noa varnad om en kommande översvämning, och uppmanas rädda djuren. Han ställs inför valet att indirekt utplåna mänskligheten, inklusive sin egen familj, eller att ifrågasätta Guds ord.

Så varför uppfattades inte detta som ett dilemma? För det första valde Aronofsky att vara filosofiskt konsekvent. Han insåg att frågan om vår civilisations rätt att existera leder till frågan om massutrotning. Men när Noak övervägde att döda sina egna barn för att rädda planeten slog tittare som recensenter bakut. Så mycket lättare att hålla på aporna och deras söta, blåögda barn.

För det andra såg vi filmen med för slött sekulära ögon. Vi avfärdade det allmänmänskliga i Noas situation som religiöst svammel. Översatt från bibelprosa bestod dilemmat i att känslolivet ibland protesterar emot det vi med vårt förnuft är övertygade om är rätt. Denna fråga hade varit intressant att läsa om på kultursidorna.

Det finns risker med båda vägarna. Förnuftet är djärvt men farligt. Känslorna gör oss mänskliga men konservativa. En civilisation som enbart följer förnuftet kan leda till ett känslolöst och tyranniskt filosofstyre, likt drönarlivet i taffliga Transcendence (2014). Men följer vi bara känslorna kanske vi misslyckas med att möta globala utmaningar som ojämlikhet eller miljöförstöring. Det är känslorna som säger att vår egen familj är viktigare än grannens, eller att klimathotet inte kan vara äkta efter en kall vinter. Ibland är anden villig men köttet svagt.

Noah ställer den andra formen av civilisationskritik på sin spets. Synden är industriell och teknologisk. Godheten är natur och kaos. Aronofskys primitivism blev för rå, men i Apornas planet kan de filosofiskt svindlande konsekvenserna lättare tuggas ned till popcornen. Enligt IPCC:s senaste rapport befinner vi oss med ”extremt stor sannolikhet” redan i en klimatkris. Ändå marscherar vi på i samma riktning. Inte så underligt att vi i filmens värld vi börjat drömma om vår egen undergång. 

Följande text publicerades något nedkortad i Upsala Nya Tidning. Texten innehåller en mild spoiler.

Vi skulle kunna skilja mellan två typer av civilisationskritik utifrån deras syn på förnuftet. Den första menar att förnuftet tagits till fånga av mer primitiva värden och att balansen måste återställas. Den andra menar även när vi försöker använda vetenskapen för att göra gott, så kommer att tappa tyglarna till vår skapelse.

Mångbottnade författare som Aldous Huxley leker förstås med båda tankarna. I Ape and Essence (1948) har ett kärnvapenkrig utplånat vår civilisation, och i ruinerna bor ett samhälle av illitterata satansdyrkare som styrs av präster och bränner biblioteksböcker. Huvudpersonen är en vetenskapsman som tillfångatas, och först går med på att upplåta sina kunskaper för att utveckla samhället men som sedan lyckas fly. Vid ett annat tillfälle har ett samhälle av krigshetsande apor tagit mänskliga vetenskapsmän till fånga. I båda fallen ställs barbari mot förnuft.

Andra världskriget och Kalla kriget satte länge tonen för denna form av civilisationskritik. Militär kapprustning kunde utplåna världen om inte mjukare värderingar fick styra. Den andra formen av kritik är mer oförsonlig. Forskningen som skall verka för mänsklighetens bästa är i själva verket boven. Vi skapar oundvikligen monster.

I Blade Runner och The Matrix utvecklar vi exempelvis robotar som utför fabriks- och husarbete, men när de blir intelligenta väcks frihetsbegär och de attackerar mänskligheten. Nu är det inte längre civilisation mot barbari. När vi speglas i en intelligent andre tvingas vi ifrågasätta vår rätt att dominera planeten och dess övriga invånare.

I dag accelererar teknologin och den globala uppvärmningen ikapp. Världsordningen domineras dock av internationella konventioner och demokratiska värderingar. (En argumentation om den auktoritära kapitalismens återkomst skulle kunna göras, men ett Hollywood som vill sälja i Asien plockar nog inte upp den tråden.)

Vetenskapsmän tvingas inte längre till barbariska experiment av ondskefulla diktatorer. Det är vår välvilja som leder till katastrofen. I bioaktuella Apornas Planet: Uppgörelsen har jakten på ett botemedel mot Alzheimers lett till en pandemi. Dessutom har vi muterat fram intelligenta apor som både sprider viruset över världen och hotar att ta kål på de överlevare som är immuna. Precis som i föregångarna, Ape and Essence, Pierre Boulles La Planète des Singes (1963), och Hollywoods filmatiseringar från 70-talet, kommer hotet från mänskligheten själv.

Det apsamhälle som tar form i Muir-skogen utanför San Fransisco är varken bättre eller sämre än vårt. ”Du skall icke dräpa” har blivit ”En apa dödar inte en apa”. Men den tråd som håller samhället samman är tunn, och när ledaren Ceasar röjts ur vägen blir det inte svårt för den mer krigiske Koba att få med sig aporna i utkrävandet av blodig hämnd på människorna.

De krigsmålade primaterna påminner starkt om orcherna i Sagan om Ringen. Men vi är långt från Midgårds moraliska universum. Här känner fienden moralisk tvekan, den vägrar lyda, den skrattar åt ett barn som leker. Civilisationer liknar varandra. Dualismen mellan godhet och ondska har flyttat in i kulturerna. Goda män – kampen mellan gott och ont är som vanligt en riktig korvfest – som Caesar och hans människovän Malcolm för en tapper kamp mot sina samhällens inneboende barbari. De har mer gemensamt med varandra än med sina egna kulturers skurkar, och den viljelösa massa de tävlar om att påverka.

Det anti-humanistiska budskapet fick många tittare – och vissa recensenter – att hålla på aporna. Desto konstigare att den film som mer konsekvent ställt frågan om människans rätt att dominera planeten, Darron Aronofskis Noah (2014), blev så avskydd.

En omedelbar likhet är den patriarkala mikronivån: En tapper manlig huvudperson, en vårdande fru, och en svårmodig son de tappat kontakten med.

Precis som Malcolm bevittnar Noa en mänsklighet som gått vilse. Efter att ha blivit utkastade från paradiset har vi börjat tömma bergen på mineraler, och i fattiga reservat har vi till och med börjat äta upp varandra. I en dröm blir Noa varnad om en kommande översvämning, och uppmanas rädda djuren. Han ställs inför valet att indirekt utplåna mänskligheten, inklusive sin egen familj, eller att ifrågasätta Guds ord.

Så varför uppfattades inte detta som ett dilemma? För det första valde Aronofsky att vara filosofiskt konsekvent. Han insåg att frågan om vår civilisations rätt att existera leder till frågan om massutrotning. Men när Noak övervägde att döda sina egna barn för att rädda planeten slog tittare som recensenter bakut. Så mycket lättare att hålla på aporna och deras söta, blåögda barn.

För det andra såg vi filmen med för slött sekulära ögon. Vi avfärdade det allmänmänskliga i Noas situation som religiöst svammel. Översatt från bibelprosa bestod dilemmat i att känslolivet ibland protesterar emot det vi med vårt förnuft är övertygade om är rätt. Denna fråga hade varit intressant att läsa om på kultursidorna.

Det finns risker med båda vägarna. Förnuftet är djärvt men farligt. Känslorna gör oss mänskliga men konservativa. En civilisation som enbart följer förnuftet kan leda till ett känslolöst och tyranniskt filosofstyre, likt drönarlivet i taffliga Transcendence (2014). Men följer vi bara känslorna kanske vi misslyckas med att möta globala utmaningar som ojämlikhet eller miljöförstöring. Det är känslorna som säger att vår egen familj är viktigare än grannens, eller att klimathotet inte kan vara äkta efter en kall vinter. Ibland är anden villig men köttet svagt.

Noah ställer den andra formen av civilisationskritik på sin spets. Synden är industriell och teknologisk. Godheten är natur och kaos. Aronofskys primitivism blev för rå, men i Apornas planet kan de filosofiskt svindlande konsekvenserna lättare tuggas ned till popcornen. Enligt IPCC:s senaste rapport befinner vi oss med ”extremt stor sannolikhet” redan i en klimatkris. Ändå marscherar vi på i samma riktning. Inte så underligt att vi i filmens värld vi börjat drömma om vår egen undergång. 