Jag tänkte tipsa om en krönika som jag skrev för någon månad sedan i Ergo. Läs den på plats eller här nedan:
Tala inte – handla!
Måste kulturen vara vänster? Denna fråga ställdes av författaren Bengt Ohlsson i en något svamlig text, och två händelser de senaste veckorna har gett diskussionen nya vinklar. För det första: Nya fakta kring den CIA-sponsrade kulturkommitté som bildades under 1950-talet för att förmå den europeiska kultureliten att ta ställning för USA under kalla kriget. Från Sverige deltog bland annat DN:s chefredaktör Herbert Tingsten och poeten Harry Martinsson. Debatten har cirkulerat kring om dessa var lättlurade marionetter eller om de helt enkelt tog ställning. För det andra: Ett par inlägg av Timbro, vars kulturtalesman berättar om kulturnätverket ”Rödvinshögern”.
Låt oss inte fastna i ironin att en person som säger sig delta ”som musiker, inte som Timbroman” i vad han kallar ett informellt kulturnätverk, gör en stor intervju om detta i Sveriges största dagstidning, och synkar intervjun med en debattartikel som argumenterar för avskaffandet av statligt kulturstöd. Vi får se om några av de andra medlemmarna i nätverket – låt säga Mange Schmidt och Da Buzz-Annika – påpekar att han därmed underminerat budskapet att kultur och politik bör vara åtskilda.
Men självfallet kan kultur även vara höger, trots 1900-talets obestridliga vänsterdominans. Förutom att nationalistiskt sinnade har en outtömlig flora av 1800-talspoeter att söka inspiration bland, var även många modernister lockade av konservativa motiv. Ta poeten T. S. Eliot, som med första världskriget färskt i minnet skrev ”The Waste Land” (1921). Att diktens virrvarr av litterära referenser gick de flesta förbi underströk bara hans poäng om det europeiska kulturförfallet. Just undergångstemat ledde under tidigt 1900-tal till ett omfattande kulturutbyte mellan socialister och konservativa.
Inte ens rebeller behöver vara vänster. Poeter som Jack Kerouac förkroppsligar en butter, civilisationskritisk blandning mellan anarkism och konservatism som lockar upproriska människor från alla läger. Ett nutida exempel är den provokativa amerikanska livsstilstidningen Vice, vars gerillajournalistik lett till värvning av tv-kanalen HBO. Deras rapportering har varit mer snabbfotad än de stela amerikanska nyhetsjättarna, men tyvärr kryddas ibland avskyn mot korrekthet också med ett par nypor rasism och sexism. Den ironiska distansen och långfingret mot en upplevd elit låter dock den hippa publiken fnissa med gott samvete.
I all relevant kultur verkar det alltså finnas en suck över sakernas tillstånd, som dock kan formuleras från flera politiska hemvister. Kultur har tonsatt kamp för rättvisa likväl som etniska rensningar. Detta leder till Ohlssons andra fråga, som förmodligen egentligen skavde: Kan man känna empati utan att rösta rött? Ja, men då måste vi lämna 1900-talets konservativa konstnärer, med sin avsky för massan och demokratin, bakom oss.
Per Wirténs biografi om Tingsten (2013) påminner dock om en empatisk, socialliberal kulturhöger som blivit mer sällsynt (kanske är Lisa Bjurwald ett undantag). Frågan är dock empirisk, inte principiell. Självklart kan alla omfamna upplysningens värderingar om frihet och jämlikhet. Men trovärdigheten ökar om man i stället för att förkunna sin empati faktiskt tar ställning för de svaga i en konkret fråga.
Först publicerad i Ergo.
Måste kulturen vara vänster? Denna fråga ställdes av författaren Bengt Ohlsson i en något svamlig text, och två händelser de senaste veckorna har gett diskussionen nya vinklar. För det första: Nya fakta kring den CIA-sponsrade kulturkommitté som bildades under 1950-talet för att förmå den europeiska kultureliten att ta ställning för USA under kalla kriget. Från Sverige deltog bland annat DN:s chefredaktör Herbert Tingsten och poeten Harry Martinsson. Debatten har cirkulerat kring om dessa var lättlurade marionetter eller om de helt enkelt tog ställning. För det andra: Ett par inlägg av Timbro, vars kulturtalesman berättar om kulturnätverket ”Rödvinshögern”.Låt oss inte fastna i ironin att en person som säger sig delta ”som musiker, inte som Timbroman” i vad han kallar ett informellt kulturnätverk, gör en stor intervju om detta i Sveriges största dagstidning, och synkar intervjun med en debattartikel som argumenterar för avskaffandet av statligt kulturstöd. Vi får se om några av de andra medlemmarna i nätverket – låt säga Mange Schmidt och Da Buzz-Annika – påpekar att han därmed underminerat budskapet att kultur och politik bör vara åtskilda.
Men självfallet kan kultur även vara höger, trots 1900-talets obestridliga vänsterdominans. Förutom att nationalistiskt sinnade har en outtömlig flora av 1800-talspoeter att söka inspiration bland, var även många modernister lockade av konservativa motiv. Ta poeten T. S. Eliot, som med första världskriget färskt i minnet skrev ”The Waste Land” (1921). Att diktens virrvarr av litterära referenser gick de flesta förbi underströk bara hans poäng om det europeiska kulturförfallet. Just undergångstemat ledde under tidigt 1900-tal till ett omfattande kulturutbyte mellan socialister och konservativa.
Inte ens rebeller behöver vara vänster. Poeter som Jack Kerouac förkroppsligar en butter, civilisationskritisk blandning mellan anarkism och konservatism som lockar upproriska människor från alla läger. Ett nutida exempel är den provokativa amerikanska livsstilstidningen Vice, vars gerillajournalistik lett till värvning av tv-kanalen HBO. Deras rapportering har varit mer snabbfotad än de stela amerikanska nyhetsjättarna, men tyvärr kryddas ibland avskyn mot korrekthet också med ett par nypor rasism och sexism. Den ironiska distansen och långfingret mot en upplevd elit låter dock den hippa publiken fnissa med gott samvete.
I all relevant kultur verkar det alltså finnas en suck över sakernas tillstånd, som dock kan formuleras från flera politiska hemvister. Kultur har tonsatt kamp för rättvisa likväl som etniska rensningar. Detta leder till Ohlssons andra fråga, som förmodligen egentligen skavde: Kan man känna empati utan att rösta rött? Ja, men då måste vi lämna 1900-talets konservativa konstnärer, med sin avsky för massan och demokratin, bakom oss.
Per Wirténs biografi om Tingsten (2013) påminner dock om en empatisk, socialliberal kulturhöger som blivit mer sällsynt (kanske är Lisa Bjurwald ett undantag). Frågan är dock empirisk, inte principiell. Självklart kan alla omfamna upplysningens värderingar om frihet och jämlikhet. Men trovärdigheten ökar om man i stället för att förkunna sin empati faktiskt tar ställning för de svaga i en konkret fråga.
