”Din vägran att dejta konservativa är en av orsakerna till att vi har Donald Trump”, skrev nyligen amerikanska nättidningen The Federalist. Och det var väl att ta i.

Först publicerad i DN.

Utgångspunkten var att dejtingsajten Ok Cupid numera låter sina medlemmar ange åsikt i abortfrågan. Artikelförfattaren kopplar detta till en större splittrande trend, där faktorer som samhällsklass och utbildning gör att amerikaner i allt större utsträckning umgås med, och bor i samma områden som, likasinnade.

Bortom rubrikens klickflirt finns en fråga värd att ta på allvar. Nämligen vad som händer med samhällsväven när vi allt mer sällan stöter på människor som vi är oense med.

Nog känns utvecklingen igen i Sverige. ”SD:are kan swipa höger” eller ”SD2018!!”, som det heter på Tinder.

Men vissa hejar ivrigt på. I sociala medier kan vi avfölja människor som tycker annorlunda, och med jämna mellanrum krävs artister (som Håkan Hellström) och regissörer (som Ruben Östlund) på politiska ställningstaganden. Men nog måste trubadurer få sjunga om olycklig kärlek, och filmskapare vara mångtydiga.

Idén att kärleken, kyrkan och kulturen är evigt mänskliga fenomen som kan förstås i isolering från samhället är förstås naiv. Men för den skull behöver de inte reduceras till partipolitik.

När jag nyligen intervjuade sociologen Göran Therborn om sextioåttarörelsen berättade han om skillnaderna mellan universitetsmiljöerna i Lund och Uppsala. I Lund angränsade studentorganisationernas lokaler varandra, och på studentkaféet Aten kunde konservativa, socialister och liberaler utbyta civiliserade pikar. I Uppsala däremot var studentlivet fragmenterat och de politiska klubbarna behövde inte mötas.

Denna skillnad förklarar enligt Therborn att sjuttiotalets vansinniga maoistsekter fick fäste i Uppsala och inte i Lund. Problemet var inte polariseringen i sig; åsikterna var lika varierande i Lund. Problemet var att det i Uppsala saknades förståelse för motpolerna, vilket gjorde att minsta avvikelse från ens egen åsikt kunde ligga till grund för både politisk och personlig brytning.

Låt mig understryka: jag håller med statsvetaren Chantal Mouffe om behovet av konflikter i politiken. De gemensamma miljöer jag talar om måste få vara bullriga. Men det måste också finnas rum som inte enbart är partipolitiska: andliga och kulturella skrymslen där vi kan förenas – eller krocka – kring frågor om människans dödlighet eller plats i världsalltet. Inte minst för att kulturen blir så jävla tråkig och lydig annars.

Sedan behöver detta inte vara just sovrummet.

Lämna ett svar