Helgens valdeltagande var det högsta på 20 år. Var det kanske EU:s och Spotifys spellista ”Get vocal, Europe!” som satte valgolven i gungning?
De flesta av listans 28 popdängor – en för varje medlemsland – sjöngs på lokala språk, men där fanns också Zara Larssons ”Don’t worry bout me”, som hon även lånat ut till kinesiska Huawei. Genom att sälja ut till amerikansk språkimperialism, europeisk federalism och kinesisk massövervakning samtidigt, har Zara Larsson blivit den kanske viktigaste stormaktsskalden sedan Rudyard Kipling.
Men inte ens sådan stjärnglans räcker väl för att förklara röstskjutsen från 43 till över 50 procent. Däremot var låtlistan ett småskaligt erkännande av ett existentiellt problem för unionen, nämligen frånvaron av europeisk gemenskapskänsla.
EU har till slut insett att ett samhälle byggs på mer än kol och stål. I synnerhet i en global ekonomi.
Därför genomförde man förra året en stor kultursatsning med syfte att ”förstärka känslan av att tillhöra ett gemensamt europeiskt rum”. Den sorgliga ironin är att det unionen misslyckats med i ett halvt sekel, har dess fiender i den nationalistiska högern åstadkommit på bara några år. Nämligen att göra politiken till en gemensam europeisk angelägenhet.
”Medan europeisk integration utan en gemensam identitet är ett gångbart förslag medan allt går bra”, sade sociologen Manuel Castells i en kuslig förutsägelse 2002, ”så kan en stor kris, i Europa eller i ett enskilt land, utlösa en europeisk implosion med oöverblickbara konsekvenser.”
Snart brakade ekonomin samman, och medan britterna sillywalkar sig ur unionen försöker nationalisthögern trampa sönder den.
Så varför så svala känslor inför en kontinent med så många bedrifter att samlas kring? Vi behöver inte gå tillbaka till den atenska demokratin, eller ens till Upplysningen.
I ”The global age: Europe 1950–2017” (Penguin, 2019) skriver historikern Ian Kershaw fram den europeiska efterkrigstiden som en period av oöverträffad välfärd, demokrati, jämställdhet, avkolonisering och fred. (Den vänster som hånskrattade när EU vann fredspriset rekommenderas bokens nedslående föregångare, ”To hell and back: Europe 1914–1949”.)
Men intressant nog nämner Ian Kershaw knappt kulturen.
Detta har en historisk förklaring. De europeiska ländernas besatthet vid tillhörighet var nära att utplåna både oss och världen – och efter krigsslutet var vi så trötta på varandra att amerikansk underhållning var behaglig neutral mark.
Men de senaste åren har vi sett skörheten i en outsourcad offentlighet. Nu behövs paneuropeiska mediehus, både offentliga och privata, samt ett par rediga konkurrenter till Netflix. Mångdubbla dessutom EU:s kulturbudget och gör det lika lätt att söka pengar där som att ta sms-lån på tunnelbanan.
Det är illa nog att den kontinent som uppfann begreppet ”medborgerlig offentlighet” ännu inte har en. Låt oss slippa förödmjukelsen i att dessutom låta en högerextrem motoffentlighet hinna först.
