I ”De kan inte stoppa oss” skildrar Mattias Beijmo hur diktaturen i Syrien spårar upp oppositionella hackare. Kunnigt och högintressant. Men det litterära berättargreppet behärskar han inte.
Det senaste året har USA gjort allt för att stoppa Huawei från att installera 5G, den femte generationens mobilnät, i Europa. Man misstänker bland annat att it-giganten kan bygga in ”bakdörrar” åt den kinesiska regeringen, som då omärkligt skulle kunna tassa in efter vår privata data.
Allt fler börjar inse att den infrastruktur som ger folket en röst, samtidigt ger myndigheterna möjligheten att avlyssna den. Syriens president Bashar al-Assad insåg detta tidigt.
Hans pappa Hafez al-Assad såg på 1990-talet internet som ett verktyg för utländsk påverkan, med resultatet att bara en bråkdel av landets invånare ens hade en dator. Men när Bashar tar över som president år 2000 inledde han en hastig digitalisering, för att likt Kina skapa en auktoritär kapitalism som ändå var högteknologisk.
Och som Mattias Beijmo – en författare med bakgrund inom datorsäkerhet – visar i ”De kan inte stoppa oss”, gjordes detta möjligt med svensk teknik.
Han skriver att regimen trots EU-sanktioner har byggt upp en stor del av sin digitala infrastruktur med hjälp av Ericsson. Företaget erbjuder dessutom sitt raffinerade övervakningssystem ”Cellnet drop 2”. Men syrierna bestämmer sig för Siemens, kompletterat med ett system för DPI (”deep packet inspection”) från franska Qosmos, som 2016 köptes upp av svenska teknikföretaget Enea. Med hjälp av europeiska snokarsystem, körda på kraftfulla amerikanska Bluecoat-datorer, kunde Assad söka upp, fängsla och avrätta dissidenter.
Att denna blodiga handel inte blev en större skandal, är i sig ytterligare en skandal.
Men då Beijmo skrivit sin reportagebok som en politisk spänningsroman, gräver han inte så djupt i dessa affärer. Han låter oss främst följa Bassel Khartabil, en syrisk hackare som med hjälp av det svenska aktivistnätverket Telecomix och anonymiseringsverktyget Tor hjälper oppositionella syrier att kommunicera med omvärlden.
Greppet är egentligen genialiskt, för maktspelet bakom nätkablarna är fulladdat med högspänning. Men litterära berättargrepp – som inexakt talspråk, eller undanhållande av information – kan störa inom politisk sakprosa, bland annat för att det gör det svårt för läsaren att självständigt bedöma trovärdigheten. I det här fallet är det svårt att särskilja partsinlagor, dokumenterade fakta, och suddiga minnesbilder.
Sådan avsiktlig vaghet måste vägas upp av skönlitterära kvaliteter som ”De kan inte stoppa oss” tyvärr saknar. Vi lär inte känna Bassel Khartabil eller de andra hackarna på djupet, och deras miljöer beskrivs enligt förväntningarna, med ständiga referenser till deras ”kärlek till kod och öl”. Utan subtila eller oväntade iakttagelser blir berättelsen blodfattig.
När 5G-nätet är på plats kommer det bland annat att snabba på ”sakernas internet”, det vill säga summan av alla uppkopplade föremål, allt från kylar till kameror. Därmed riskerar allt mer fysiska data – som dieter, sjukdomar, alkoholintag och sömnvanor – att hamna i fel händer.
Förhoppningsvis kan Beijmos initierade bok väcka liv i samtalet om hur mycket trygghet och bekvämlighet den digitala övervakningen är värd. Samt vilken skuld it-företagen i våra pensionsportföljer hade, när al-Assads säkerhetstjänst till slut spårade upp Bassel Khartabil och dödade honom.
