Satiren har slutat att häckla makten – i sociala medier är den inte ett sätt att förstå samhället, utan snarare skapa gemenskap för liktänkande, skriver Leonidas Aretakis.
Det är ett tidens tecken att SD-politikern Erik Wennerström, som nyligen delade en bild på Stefan Löfven intill texten “Christer Pettersson, var är du när Sverige behöver dig?”, genast försvarade sig med att det var “ett skämt” och “ironi” när han ifrågasattes.
För om ironier och sarkasmer i envälden som Kina fortfarande är ett vapen för de kuvade, har satiren i fria samhällen allt oftare blivit ett sätt att förklä sjaskiga värderingar i skämt.
Vänstern var tidigt ute med hånandet av meningsmotståndare, som i Facebookgruppen ”Vita kränkta män”. Genom att betrakta alla män oavsett utbildningsnivå som makthavare, blev det fritt fram att förlöjliga vanliga människors halvgenomtänkta åsikter och dåliga stavning.
Högern lärde sig snabbt tricket och skapade en mängd ironiska symboler som letade sig ända in i moderata riksdagspolitikers Twitterflöden. Och råheten säger något om högerns radikalisering: att dricka mjölk blev exempelvis ett medvetet larvigt sätt att uttrycka vitas rasöverhet (på grund av överlägsen laktostolerans). Den som upprördes framstod som just överkänslig.
För att komma undan med sådana elakheter gömmer sig humoristerna bakom en ironisk persona, som om mobbarna i skolan inte gjorde just det. Dessutom låtsas man att exempelvis poddmediet är en skyddad plats utanför offentligheten, en ruffig sjörövarbar där obekväma idéer kan prövas fritt i skuggornas skydd, trots att få saker är så offentliga som när kändisar publicerar politiska kommentarer gratis på nätet.
Visst måste kriget mot allt som är kul – som den nya präktighetsrörelsens jakt på fulmunnade komikers levebröd, undangömda rejvklubbar och rökning – få ett slut. Men lika förutsägbar som den tristduktiga humor som blir kvar efter nätdrevens framfart, är vissa satirikers självbild som förföljda dissidenter. I vår lovar Bret Easton Ellis att ge sig på politisk korrekthet i boken “White”, men vi vet på förhand vad han tycker, vad vi tycker, samt att ingen kommer att skratta.
Den humorbefriade tonen, särskilt bland satiriska högertwittrare, visar hur instrumentell och förutsägbar satiren kan bli. Men det gör inget, för de kan alltid räkna med fejkade garv från de egna följarna. Precis som “Della Q” – en ”samhällskommenterande satirpodd” som de kallar sig i Expressen TV (29/11) – kostnadsfritt kan driva med “35-åriga kvinnor i glesbygden” inför sina innerstadsföljare, som låtsas att det är kul för att visa att de hänger med.
Satiren behöver inte längre slå uppåt, eller ens vara rolig: det räcker med att smickra sin publik. Om författaren Jonathan Swift (1667-1745) hade rätt i att satiren skulle vara en spegel där allas ansikte utom ditt eget visas, har den nu blivit till ett slags självbespeglande grupprunk. Då blir den inte ett sätt att förstå samhället, utan snarare att skapa gemenskap för liktänkande. Helt utom synhåll i satirens spegel är till exempel klassen av superrika som det knappt bedrivs forskning och grävande journalistik kring, och som vi därför knappt vet något om.
Men kanske är det dags att omvärdera satirens status. En del forskare menar att Aristofanes förlöjliganden av det antika Atens hårdföre härskare Kleon i själva verket var ett aristokratiskt angrepp mot ekonomisk utjämning. I så fall vore han inte den enda politiska humorist som omdirigerar uppmärksamheten från makten, i stället för tvärtom.
Och som den cyniska statsmannen förklarar för korvförsäljaren som är på väg att bli kung i Aristofanes ”Riddarna”: ”För att vinna över folket, se bara till att de får något gott i magen.”
Som ett skratt.
