Demokrater måste börja slåss för sin sak, skriver Henrik Arnstad i sin vältajmade bok om folkväldets ideologi och historia. Leonidas Aretakis läser en populärvetenskaplig pamflett som hade behövt lova lite mindre och tänka lite mer.
När de franska trupper som satts att slå ner det haitiska upproret kring år 1800 skulle krypa i säng, ekade revolutionsvisor som ”Marseljäsen” och ”Ça ira” från slavarnas läger. Enligt en general, skriver historikern C.L.R. James, kände soldaterna sig bedragna: ”Har våra barbariska fiender rätten på sin sida?”
Men demokratins ande är notoriskt otrogen, och vänslas ständigt med nya. För om inte slaven, arbetaren, kvinnan – eller flyktingen – har samma rättigheter, så är frihetslöftet inte längre allmängiltigt. Demokratin står alltså och faller med hur vi behandlar de svaga.
Inte konstigt då att Henrik Arnstad i sin nya bok ”Hatade demokrati” ser inkludering som folkstyrets bärande princip. I stället för att tala om ett redan uppnått statsskick, vill han se demokratin som en ideologi, ständigt beredd att försvara sina landvinningar. Och hans stridsrop är välfunnet i en tid när antidemokrater kallar rasism för oro, och hotelser för satir, med ständig hänvisning till den yttrandefrihet som de vill begränsa.
Arnstads beskrivning av denna demokratiska ideologi är dock för vag. Han ser kvalificeringar (fria val, rättssäkerhet, yttrandefrihet) som en ”shoppinglista” och inte en ”färdig maträtt”, och vill i stället bestämma graden av demokrati efter hur väl ideologin ”producerar makt”. Så hur mäts denna makt, om kriterierna är ytliga? Här lämnas läsaren, som så ofta, med ett par seminarierumsdoftande begrepp och en kurrande mage.
Boken är märkbart influerad av deliberativ teori, som ser demokratin som en dialogprocess snarare än ett stelt knippe institutioner, men undviker tyvärr att bemöta utmaningarna mot detta perspektiv. Som hur man garanterar att eliter inte tvingar fram sin vilja oberoende av den politiska dialogen, med verktyg som lobbying, kontakter, donationer och bättre utbildning. Detta är inte akademiska hårklyverier utan en akut samtidsfråga, för en del i högerpopulismens lockelse är att många i dag inte känner sig representerade i varken parlament eller medier.
Arnstads ärende är näraliggande, men annorlunda formulerat: Ska demokratin tillåta rörelser som vill störta den? Folkstyrets försvarare måste argumentera emot dem, lyder hans banala svar. Knäckfrågan däremot lämnas olöst, som i ideologisk tappning kunde lyda: ”Ska demokrater verka för ett förbud mot antidemokratiska rörelser?” Om man har som utgångspunkt att vissa röster inte hör hemma i det politiska samtalet, i en bok om inkludering dessutom, så förväntar man sig solid argumentation. Att vifta med ett terminologiskt trollspö räcker inte, men Arnstad gör det ständigt lätt för sig.
Som när han tvärt avfärdar Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp genom att antyda antisemitism, eller hyllar Gandhi som en inkluderingens förkämpe utan att nämna hans ifrågasatta hållning till svarta sydafrikaner och Indiens kastlösa, och så vidare. Det är lovvärt att han spårar den atenska demokratin till sina västasiatiska rötter, men trovärdigheten skadas av all politisk korrekthet. Västvärldens moraliska skuld för slavhandeln är givetvis oerhörd, men nog kan man nämna att kidnappningarna oftast genomfördes av lokala folk?
Bekvämt nog undviker Arnstad dessutom nationalismen, på 1800-talet en klart inkluderande kraft som intresserade sig för vanliga människors sånger, seder och språk. Om man som Arnstad enbart fastnar vid nationalismens katastrofer, som fascismen och världskrigen, kommer man inte att förstå varför den i dag får miljoner att känna sig inkluderade igen. Man förväntar sig mer av en bok som lovar gå ”bortom de vanliga ytliga beskrivningarna av demokrati” (läs: stora delar av forskningen) utifrån ”modern internationell demokratiforskning” (läs: några anglosaxiska översiktsverk).
I Peter Grönlunds nya depprulle ”Goliat” slår sextonåriga Kimmies panka, tjacklangande pappa Roland av tv:n när han får se Gustav Fridolins ansikte. (”Vad är det där för jävla skit?”). Tyvärr grubblar Henrik Arnstad mer på hur demokratins fiender kan uteslutas ur det politiska samtalet, än hur sådana som Roland kan lockas in.
