Traditionalism har en plats i debatten om städernas förfulning, men kritiken mot modernistlådorna är fyrkantig.
”Är modern arkitektur ful?” Frågan diskuteras på onsdag, passande nog i Kulturhuset, en glaskloss i de nedrivna Klarakvarteren. Där för att svara ja är Arkitekturupproret, som vill att allt nytt ska se ut att ha byggts kring förra sekelskiftet. I veckan utsåg de Borlänge till Sveriges fulaste stad, i en omröstning som verkar gå ut på att mobba gamla industristäder.
De menar att modernismen har förfulat städerna, men kritiken är ett hafsbygge. De värden som upproret håller högt är kompatibla med modernismen, som harmoniska proportioner eller respekt för omgivningen. Hammarbyhöjdens skogiga mysfunkis och förslaget på läckra Söderkåkar i rött trä på Södermalm kan svårligen avfärdas som själlösa ”lådor”, eller buntas ihop med glasgiganter som Victoria Tower.
Modernisterna har, precis som Haussmann i Paris under 1800-talet, fått riva en del för att svara på sin tids krav på stadsrummet. Men upproret känns inte vid sådana dilemman, utan man stirrar sig blind på fasader. Idealet är därför prins Charles dockstad Poundbury i engelska Dorchester, som han initierat för att motverka en vertikal modernism ”mer motbjudande än grus”.
Att en feodal rest som kungahuset förkastar moderniteten är begripligt, och det är lätt att avfärda Poundbury som en storskalig replika av kronprinsens existentiella ångest. Men dagens konservativa frammarsch kanske snart riskerar göra den teknokratiska globalismens stålspiror till anakronismer. Upproret påminner, oklart hur gärna, om nyhögern: man angriper bildning snarare än ägande, förenklar komplexa frågor, och kombinerar folklighet med fördemokratisk estetik.
Det är synd att de låter sådan bråte skymma de goda poängerna. Traditionalismen har en plats, och Poundbury är trots allt ett kul experiment. Stockholm byggs dessutom människofientligt, inte bara på grund av töntengelska namn som ”tower” och ”business”, utan för att skolbarnen i nya kvarter knappt har någonstans att leka. Byggande för snabba cash kan dock inte skyllas på arkitekter, utan på politiker och byggherrar.
Men kanske kan upproret bidra till att sådana frågor lyfts. Populism uppstår när makten blir arrogant, och även om Arkitekturupproret är fyrkantigt, så har det som de flesta lådor sina ljusa sidor.
