Tomi Adeyemi grät redan första gången hon såg den tolvåriga frihetskämpen Rue dö i filmversionen av ”Hungerspelen”. När hon senare såg om den dystopiska berättelsen, om några ungdomar som i direktsändning bokstavligen tvingas tävla på liv och död, grät hon ännu mer.
Hon fick lära sig att hudens färgpigment avgör vem som är värd att sörja.
I sociala medier kommenterade fansen Rues hudfärg: ”Kalla mig rasist men när jag förstod att Rue var svart blev hennes död inte lika sorglig.” Plötsligt blev det tydligt att vissa människor bär på en avsky så stark att den fortsätter ända in i fantasyns fiktiva världar.
– Först var jag förkrossad över att vissa känner så mycket hat. Men sedan tänkte jag att jag måste slå tillbaka, säger Adeyemi och slungar ett par luftjabbar mot mig.
Hon bestämde sig för att skriva ett äventyr som förmedlade Black lives matter-rörelsens budskap om alla människors lika värde.
– Jag tänkte att jag skulle skapa en svart historia, och göra den så bra att man bara måste läsa den.
Resultatet blev ”Solstenen”, en berättelse om det västafrikanska kungadömet Orisha. Den kretsar kring Zélie, som vid sex års ålder ser sin mamma hängas i ett träd utanför deras hus. De tillhör båda ett folk med långt vitt hår som när de blir vuxna får magiska krafter, och för att behålla makten beordrar kungen att alla utövare av trolldom ska dödas. Zélie inser att hon måste återfinna magin för att befria sitt folk från den mer ljushyade härskarklassen.
I en inre monolog berättar Zélie hur det känns att vara oönskad: ”Det spelar ingen roll hur stark jag blir, hur mycket magi jag kan frammana. Den här världen kommer alltid att hata mig. Jag kommer alltid att vara rädd.”
”Solstenen” är en av tidernas mest förhandshajpade ungdomsböcker. Fox 2000 köpte enligt ryktet filmrättigheterna för ett sjusiffrigt dollarbelopp, och när Tomi Adeyemi förra året presenterade boken på seriemässan Comic Con köade fans i timmar för att få träffa henne, trots att de flesta inte ens hade läst boken. Intresset har varit överväldigande för en enstöring som föredrar att sitta hemma ”i mjukisbyxor och med mat i håret”.
Inspirationen till hennes förtrollade värld kommer dock inte från Tolkiens högfantasy. Hon lutar sig fram och viskar förtroligt:
– Saken är den att jag inte har läst ”Sagan om ringen”. Det är bara en massa korta vita män som springer runt, vilket inte riktigt funkar på mig. Jag vet att vissa män på internet nu kommer att säga: ”Bränn henne och elda upp hennes bok!” Men så länge de köper den får de göra vad de vill, säger hon och skrattar.
Gnistan kom i stället från västafrikansk mytologi, som hon upptäckte i Brasiliens första huvudstad Salvador. Dit reste hon för att studera slavhandeln och kanske få material till en episk roman av Toni Morrisonskt snitt.
När hon äntligen tagit sig till stadens afrobrasilianska museum var det dock stängt för ombyggnad och till på köpet spöregnade det. Hon tog skydd i en presentaffär, men när personalen började schasa ut alla som använde butiken som regnskydd låtsades hon intresserat titta på krimskramset. Då såg hon dem: helgonbilderna på orisha, det västafrikanska yorubafolkets gudomliga andeväsen.
– Jag kände ju till Zeus, Poseidon, Jesus och Spindelmannen, men plötsligt såg jag en svart gudinna som red över havet och en svart gud som spottade eld. Jag blev förtrollad. Det var som en drog för min fantasi.
Hon bestämde sig för att förlägga en roman i ett västafrikanskt universum, där invånarna äter jollofris, bär huvudbonader och rider på magiska jättelejon. Därmed hade hon både en värld och idén att skriva om svarta – men ännu ingen berättelse.
Den fick hon 2014, när den systematiska polisbrutaliteten mot svarta nordamerikaner tog över nyhetssändningarna, med kända fall som skjutningen av Michael Brown i Ferguson och strypningen av Eric Garner i New York. Bokens våldsamma konfrontationer mellan kronans vakter och de förtryckta magiutövarna är hämtade från verkligheten.
– Varje svårighet som personerna i boken möter är sådant som svarta är med om i verkligheten, i dag eller för trettio år sedan: en 17-åring som skjuts eller en kyrka i Alabama som bränns ner.
En särskilt tung vecka med tre brutala mord åkte hon inte in till jobbet, utan låg kvar i sängen och grät. Något hade brustit inombords.
– Länge tänkte jag att om någon inte gillade mig för min hudfärg så gjorde det inget: jag visste vem jag var och – det här kanske inte låter så ödmjukt – hur bra jag var. Sedan insåg jag att poliser skjuter oss, att rasismen faktiskt dödar. Alla måste inte tycka om dig, men det är något annat när livet står på spel.
På skrivbordet ställde hon två datorskärmar. En där hon skrev fram sin fantasivärld och en där våldsamma videoklipp från samtiden snurrade, som en ständig påminnelse om att en bra saga måste förankras i levt lidande. Eller som hon skriver i efterordet: ”Även om de enorma lejoninerna och heliga ritualerna bara äger rum i fantasyns rike, är smärtan, rädslan, sorgen och förlusterna i den här boken verkliga.”
– Fantasy och science fiction kretsar ofta kring förtryck, men som om det vore fiktivt: ”jag uppfinner eldmagi – och jag uppfinner en förtryckt ras.” Men detta är våra liv, här och nu, och inte i en galax långt, långt borta.
Adeyemi ser det som naturligt att just ungdomsromaner intresserar sig för frågor om marginalisering och förtryck. En undersökning från 2016 visade att Harry Potter-fans ofta är kritiska mot Donald Trump och i sociala medier jämförs han med Voldemort.
– När man skriver för ungdomar skriver man för de människor som kommer att ärva jorden, och kanske även rädda den. Några av dem som läser mina böcker är framtidens poliser, och kanske tvekar de en sekund innan de drar sitt vapen. När jag nu reser runt och ser ungdomars passion och intellektuella kapacitet känner jag att om vi bara kan hålla ut så ordnar de allt.
