”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
”Det är bara folket som har rätt att kullkasta eller legitimera ett helt system.”
Inte mycket skiljer regeringsformens inledning från den elfte tesen i Åsa Linderborgs och Göran Greiders nya debattbok ”Populistiska manifestet”. Så hur kunde den för demokratin definierande idén att folket ska bestämma blivit så radikal att den platsar i en socialistisk stridsskrift?
Folkbegreppets nyfunna punkskimmer har att göra med de senaste årens högerpopulistiska framgångar, där nykonservativa politiker som Viktor Orbán och Donald Trump har vunnit folkets stöd genom att säga sig föra dess talan gentemot förtryckande eliter.
Vilket har gett upphov till en tankenöt bland övriga partier: är det politiken som har svikit folket, eller folket som har svikit politiken?
Den senare tesen har funnit stöd i den politiska mittfåran, där Donald Trumps valseger och Brexit har förklarats med den urgamla tesen att gemene man är för obildad och känslostyrd för att begripa sitt eget bästa. Hillary Clinton skröt exempelvis nyligen med att hon vunnit regionerna med högst BNP, det vill säga de mest ”optimistiska, dynamiska och framåtblickande.” Uttalandet fick rentav liberaler att undra om hon förespråkade inkomstgraderad rösträtt.
Enligt Göran Greider och Åsa Linderborg är det precis detta självgoda folkförakt som ligger bakom de senaste årens misstro mot etablerade partier. Och tvärtom mot Clinton anser de att det är politikerna som är skyldiga väljarna en förklaring. Medan de längst ner knappt har råd att laga tänderna, får de höra att vi lever i en meritokrati där lyckan finns inom räckhåll för alla.
Politikernas problem är enligt detta synsätt inte längre att de lovar för mycket, utan att de slutat lova. Den som önskar radikal förändring måste i stället gå till bokhandlarnas självhjälpshyllor. Men när folket proteströstar på någon som i varje fall säger sig ha en plan, så avfärdas de som en nyckfull hjord som knappt kan skilja mammas köttbullsrecept från en rysk invasionsplan.
Enligt ”Populistiska manifestet” måste folkets vrede tas på allvar, men via vänsterpopulism riktas om mot konstruktiv politik. Populism definieras här som en uppdelning mellan elit och folk, där det senare mobiliseras för förändring. Men där vänsterpopulismen slår uppåt, slår högerpopulismen gärna nedåt mot en tredje grupp, som judar eller muslimer. Dessutom är det vänsterpopulistiska folket enligt författarna öppet för alla som hamnat i kläm.
Jag uppskattar det stökiga upplägget med teser huller om buller, även om det ibland leder till upprepningar. Frågan är dock om skriften är självständig nog för att kallas manifest. Präglade av det liberala samtalet om högerpopulism lägger författarna mycket möda på att bemöta dess kärnfrågor om migration och nationalism, men också på att påtala de samhällsproblem som de ser som dess upphov.
Frågor som i sin egen rätt kunde hamna på en vänsterpopulistisk agenda, som den om klimatet, ges mindre utrymme. Avsaknaden av en egen vision gör att boken till skillnad från sin föregångare känns som het färskvara med kort datum. Och kanske gott så, för detta är en bok att stångas med.
En populistisk pamflett gör naturligtvis bäst i att avstå från snirkliga teoretiska begrepp, men den akademiska diskussionen får gärna ändå finnas med som tyst kunskap. Författarna nämner de inom vänstern främsta tänkarna kring populism, Chantal Mouffe och Ernesto Laclau, men hade kunnat inspireras mer av deras huvudpoäng om hur ett folk skapas genom att kamper knyts samman.
För i stället för att hitta gemensamma nämnare mellan identitetspolitik och klassrörelser, vilket i Sverige torde vara en central vänsterpopulistisk uppgift, rotar författarna fram skillnaderna och klagar lite trött på ”postmodernistisk relativism”.
De hittar flera bra exempel på hur idiotisk identitetspolitiken kan vara, men framgångarna hos Bernie Sanders visar ju hur den kan knuffas på rätt köl av arbetarrörelsen. (Och om det finns något sådant som en ”postmodernism” bör vänsterpopulistiska centralgestalter som Laclau och Mouffe inkluderas där, men det är en annan historia.)
Men boken har många styrkor. Framför allt är den välargumenterad, och jag uppskattar den härliga dynamiken mellan Linderborgs rigida resonemang och Greiders finurliga enradingar. Och som lättfattlig sammanfattning av de senaste årens vänstertänkande kring hur högerpopulismen ska tacklas är den oumbärlig.
