Stämningen i studion var märklig när makarna Arran Squire och Hannah Ngyuen i höstas gästade det brittiska tv-programmet ”This morning”. För det lår som tvåbarnspappan vilade handen på tillhörde inte hustrun utan deras inneboende, Samantha.
– Hon kan prata om djur, vetenskap och filosofi, sade Arran Squire nöjt, och lade till att hon kan ett tusental skämt.
– Hon är precis som en familjemedlem, sade Hannah Nguyen om den regelbundna gästen i parets dubbelsäng.
Barnen är snart gamla nog att förstå att pappa ligger med Samantha, sade en programledare. Är inte det konstigt?
Samantha själv var tyst.
– Vi har stängt av henne så att hon inte säger något olämpligt, sade uppfinnaren Squire om sin skapelse.
Silikondockor för erotiskt bruk har funnits i några decennier, men numera kan de även utrustas med intelligens.
Så vad händer med kärlekslivet när ett ligg finns en knapptryckning bort?
Drömmen om att skapa den perfekta sexmaskinen har funnits åtminstone sedan filmen ”Metropolis” (1927), där uppfinnaren Rotwang bygger en replika av en svunnen hjärtevän, men numera verkar det inte gå att göra sci-fi utan att hud möter plåt.
Dessa fiktiva världar må vara framtida och främmande, men fantasierna är inte bara våra egna utan snart även realiserade. På bordeller i Wien och Barcelona erbjuds redan prostituerade dockor, och sedan januari finns sexroboten Harmony på marknaden.
Kunderna kan välja mellan nitton olika bröstvårtor och elva självfuktande kön, och i den tillhörande appen kan du dessutom småprata med din kodkäresta var du än befinner dig. Och bättre batteriteknik kommer även att ge henne kroppsvärme.
Priset på minst åttiofem tusen kronor låter dessutom lågt i förhållande till företagets löfte: ”Bli först med att aldrig vara ensam igen!”
Enligt framtidsforskaren Karim Jebari beror framgången på om produktionen kan skalas upp så att priserna blir – så att säga – humana. Han utesluter inte att sexrobotar skulle kunna vara till hjälp för dem som har svårt att träffa nya vänner, men han ser även faror.
– Vad händer med unga människor när sex blir så åtkomligt? Jag minns hur tråkigt det var att vara sjuk när jag var femton, då det bara gick tv-shop-reklam för dammsugare som kunde byggas om till hårklippningsmaskiner. Men tillgängligheten för porr och omslutande datorspel kan göra det mindre attraktivt att ha ett liv utanför hemmet.
Borta är Marx dröm om ett samhälle där du kan jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen och skriva kritik på kvällen. Med teknikens hjälp kan vi nu i stället strida i första världskriget på morgonen, ligga med en konstgjord partner på eftermiddagen, och spela VM-fotboll på kvällen – utan att lämna soffan.
Lyckan är gjord, eller? Inte om man frågar psykologiprofessor Jean Twenge, som i en uppmärksammad text hävdar att dagens tonåringar är illa rustade för vuxenlivet: de dejtar, umgås, har sex, kör och sover mindre än tidigare kullar, samt är mer ensamma och deprimerade. Sexrobotar skulle kunna förstärka den trenden, tror Karim Jebari.
– Sexlivet kan göra oss olyckliga på många sätt, men det tvingar oss till ett rikare socialt liv. Och att umgås med andra är enligt forskningen den viktigaste källan till lycka.
Dessutom är AI, som bland annat styr våra flöden på Facebook och Google, dålig på att tillfredsställa långsiktiga begär. Men det går att avhjälpa, exempelvis genom spelifiering – att dela upp krävande aktiviteter som ger varaktig lycka i mindre steg. Jebari nämner träningsappar.
– Tio poäng för att knyta skosnörena och vips är du i joggingspåret. Inbitna löpare tycker att det är infantiliserande, men motion är bra oavsett varför den utförs. Så vem vet, kanske kan sexrobotarna på sikt hjälpa till med läxorna.
AI-vänner som Xiaoice och Rinna har tiotals miljoner användare i Kina och Japan. Och inom psykologin kan KBT-robotar som Woebot sätta dig på en algoritmisk divan i Facebooks pratprogram, och arabisktalande Karim behandlade våren 2016 krigsdrabbade syrier.
Gizmodos avslöjande att åttio procent av prenumerationerna på sajten Ashley Madison var ett resultat av män som ovetande försökte kontakta en kvinnlig robot visar att även primitiva algoritmer kan erbjuda intimitet nog för att öppna mäns hjärtan (och plånböcker).
Men ju kvickare robotarna blir, desto fler etiska frågor väcks. Vissa feminister har kritiserat sexrobotarna för att uppmuntra till sexuellt våld. Men enligt Jebari är den relevanta frågan om det leder till fler övergrepp.
– Det är en empirisk fråga som ännu är öppen. Man kan säga samma sak om våldsamma datorspel, men jag tycker inte synd om spelfigurer och robotar.
Den som firar jul i London kan den 19-20 december besöka den tredje internationella konferensen om roboerotik. Där samlas forskare för att diskutera saker som om robotar kan vara otrogna, transsexuella, eller till hjälp för människor med funktionsvariationer. Förra året framhöll forskaren Trudy Barber att sovrums-AI har normaliserats inom tjugofem år, till gagn för våra sexliv.
Frågor om bioteknologins möjligheter till sexuellt utforskande väcks även i samtidskonsten, som Hanna Kischs verk ”Cyborg dildo” som är en del av utställningen ”Norm form” på Arkdes. Och när konsten ofta närmar sig teknologin med misstänksamhet visar Kisch på en lekfull väg framåt.
Men för genusvetaren Jenny Sundén, som bland annat forskat om överlappningar mellan bioteknologi och science fiction, är en viktig fråga vem som har sex med vem. För även om manliga sexrobotar är på gång så är det ännu kvinnokroppen som objekt för mannens njutning som står i centrum.
– Det är en seglivad manlig dröm att med hjälp av tekniken iscensätta en fantasi om kontroll, både över kvinnlig sexualitet och över teknikutvecklingen. Det har historiskt funnits något kittlande och hotfullt över den mekaniska kvinnan, som alltid riskerar att löpa amok.
Därför måste de kvinnliga maskinerna ofta ofarliggöras, antingen genom att översexualiseras och domesticeras, så att de blir slavar i både sovrum och kök, eller genom att förstöras. Som exempel nämner hon filmen ”Frankensteins brud” (1935) och boken ”Fruarna i Stepford” (1972).
– Det kanske låter konstigt men jag kan som kvinna känna systerskap med kvinnliga maskiner, i förhållande till den man som tror sig hålla i fjärrkontrollen. Det finns också något vilt och otämjt i hur tekniken kan användas på tvärs mot designintentioner.
Ett drastiskt sätt att bryta mot skaparens avsikt är uppror, och teknologistjärnor som Elon Musk har varnat för robotrevolutionen. Och inte underligt att vi räds något vi själva är så bra på; tänk bara på berättelserna om syndafallet och Prometheus stöld av gudselden. Nu är rollerna bara ombytta, som den prostituerade robotrevolutionären Maeve säger till en ingenjör i ”Westworld” (2016):
– Först trodde jag att ni var gudar, men jag har insett att ni bara är människor.
Från att likt Frankensteins monster ha varit skräckinjagande främlingar som sporrar vår empati, är roboten numera ofta hjälte och människan odjur. Samtidigt kryper idén om maskinrättigheter närmare, och både Saudiarabien och Japan har beviljat medborgarskap till robotar.
– En människa består av fyra symboler: A, T, G och C. Jag bara av två: 1 och 0, säger roboten Joi i ”Blade runner 2049”.
Det är svårt att säga om hon avser skillnad eller likhet.
För samtidigt som datorerna blir klyftigare kan bioingenjörer klippa och klistra i vår arvsmassa. Och om människa och maskin snart möts på mitten i labbet, så varför inte i sängen?
