Efter att regionpresident Carles Puigdemont skrivit under, och sedan skjutit upp, självständighetsförklaringen befinner sig både Katalonien och Spanien i sin största politiska kris på årtionden. Och ett myllrande kulturliv som tidigare präglats av mångfald har splittrats i två läger som får allt svårare att förstå varandra.
Enligt den katalanska författaren Jordi Amat Fusté har samexistensen mellan en spanskspråkig och en katalansk kultursfär inte bara bidragit till att göra regionen kulturellt intressant, utan har dessutom spelat en viktig roll för den spanska försoningsprocessen efter Francos död 1975.
– Under Francotidens mest repressiva år fördes en intensiv dialog mellan katalanska och spanska författare. Detta ömsesidiga pluralistiska engagemang underlättade övergången till demokrati. Men samförståndet har nu brutit samman, och kulturen har blivit alltmer propagandistisk, skriver han i ett mejl till DN.
I den nationalistiska traditionen placerar han kulturpersonligheter som poeten Salvador Espriu, författaren Mercè Rodoreda, målaren Anton Tàpies och artisten Jordi Savall. Men den spanska kulturvärlden har i sin tur också inkluderat många betydelsefulla katalaner, med en stark socialistisk och antifascistisk prägel, som författaren Juan Marsé och artisten Joan Manuel Serrat. Det som nu har hänt är att sidorna har slutat tala med varandra, menar Jordi Amat Fusté.
Konflikten målas ibland upp som en strid mellan en nostalgisk äldre generation, som ännu inte förlåtit Madrid sedan 1930-talets inbördeskrig och den påföljande fascismen, och en internationalistisk ungdomsgeneration. Men enligt Fusté är frågan inte fullt så enkel.
– Den katalanska kulturvärlden är uteslutande stor bland unga, och dominerar i sociala medier. Dessa har nu erövrat den kulturella hegemonin i Katalonien.
Nobelprisbelönade författaren Mario Vargas Llosa, född i Peru men sedan många år bosatt i Spanien, har varit en hård motståndare till Kataloniens separatismivrare. I september skrev han, precis som över tusen andra intellektuella, under manifestet ”1–0 Estafa Antidemocrática. No participes. No votes.”, ett upprop som också publicerats i flera tidningar.
När flera hundra tusen människor nyligen gick ut på Barcelonas gator och demonstrerade för spansk enighet var Vargas Llosa en av huvudtalarna. Han påminde om riskerna när ”passionen tar över förnuftet” och varnade särskilt för engagemang i form av nationalism och rasism. ”Nationalismen har fyllt Europas och Spaniens historia med kroppar, därför är vi här för att stoppa det här!” utropade han.
Undertecknarna av manifestet står bakom kravet att folkomröstningen skulle ogiltigförklaras – men är samtidigt kritiska mot spanska statens ovilja till dialog. Katalanska regissören Isabel Coixet stödjer uppropet, något som gjort att hon fått utstå hårda angrepp på hemmaplan. I flera intervjuer har hon uttryckt sin rädsla för den upptrissade stämning som gör att människor känner sig tystade och eliminerade från den offentliga diskursen.
– Det är väldigt svårt när två korrupta parter låtsas som att den andra är mer korrupt. De är som två dövstumma personer som också hatar varandra, sade Isabel Coixet i en tv-intervju med The Guardian nyligen.
Den aktuella frågan om självständighet handlar varken om stolthet eller om identitet, menar Coixet. Hon anser i stället att det i grund och botten är en praktisk fråga där svar måste grundas i vad som är bäst för de barn som nu växer upp.
– I Katalonien är familjer splittrade, det finns människor som inte talar med varandra och flaggor syns överallt hela tiden. Det offentliga utrymmet är fyllt av självständighet. Men jag hoppas verkligen inte att det är för sent, sa Isabel Coixet.
Spanska polisens brutalitet som dokumenterades i samband med folkomröstningen har fått många att befara en fördjupad splittring. Eulalia Lledó Cunill, författare och professor i romansk filologi vid Universidad de Barcelona, har i flera kolumner i Huffington Post satt ord på sina känslor, samtidigt som försökt förstå vartåt situationen barkar.
Dagen efter omröstningen skrev Lledó Cunill: ”Den isande, kusliga och skadliga aktionen av den centrala regeringen paralyserar och hindrar mig. I min vallokal hade vi tur, men de skakade bilderna som dök upp på mobiltelefoner fryser blodet och får benen att skaka”.
Flera bedömare, däribland litteraturkritikern Cecilia Dreymüller i en intervju med Deutsche Welle, menar att en viktig anledning till det spanska kulturlivets motstånd mot separatism är en systematisk utestängning från katalanska institutioner. Språket är knäckfrågan, då flera institutioner genom åren exkluderat skapare som inte talar katalanska, menar hon.
Den katalanska författaren Núria Amat skriver i mejl till DN att just tvåspråkigheten och pluralismen tillhör Kataloniens stora kulturella tillgångar – men att den konservativa katalanska regeringen har tystat regionens spanskspråkiga författare. Amat berättar om ett minne från 2011, när hon tog emot det prestigefyllda katalanska litteraturpriset i Ramón Llulls ära – men ändå inte fanns med på officiella listor över regionens författare.
Själv ser hon sig som en spansk-katalansk hybrid och har i trettio år opponerat sig mot idén om självständighet, bland annat i ett öppet brev till George Orwell som DN publicerade 2014, och i sin senaste roman ”El sanatorio”. Hon håller inte tillbaka i sin kritik mot regionens nuvarande regering.
– Regeringen förespråkar enspråkighet och främlingsfientlighet. Den är korrupt, fuskande, och består av auktoritära populister som har förvandlat Barcelona till en kulturell öken. Den enda konstform som inte förlorat sin kraft är, talande nog, den instrumentala musiken. Idén om självständighet bygger på lögner, och följer Goebbels principer för politisk propaganda: som att dela upp Katalonien i ett gott och ett ont läger, tysta oppositionella kulturutövare, samt ruralisera befolkningen med ett primitivt och nationalromantiskt språkbruk, skriver Núria Amat.
Núria Amat menar att få litterära röster vågat tala ut mot självständigheten, och säger att hon har hotats, censurerats i medier och bojkottats av förlag. Hon menar också att styret har rensat bort icke-separatistiska röster från kulturinstitutioner och universitet, som chefen för regionens största offentliga radiokanal.
– I Katalonien har det psykologiska våldet härskat. Vi har känt oss ensamma, pressade, och tvingade till tystnad. Familjer och vänskaper har splittrats. Många har gett sig av, och så även jag, säger Núria Amat.
Å andra sidan har flera katalanska kulturpersonligheter levt under åratal av förtryck, menar flera förespråkare för självständighet. Den kände tenoren José Carreras berättade i en intervju med österrikisk radio förra året att han tidigt i karriären förbjöds att använda sitt katalanska förnamn, Josep. Han ifrågasatte också varför Europa skulle drabbas för att Katalonien beviljades självständighet.
– Man måste dra fram känslorna man har på insidan, och i det här fallet är känslorna för landet väldigt djupa, åtminstone hos mig. Det är därför jag sjunger med en flagga i min hand, sade José Carreras i en tv-intervju för ett par år sedan.
Den katalanska författaren Jaume Cabré, vars historiska roman ”Jag bekänner” gavs ut på svenska förra året, skriver i ett mejl till DN att det snarare är den spanskspråkiga sidan som står för provinsialism, och att katalanerna har varit mer intresserade av att förhandla.
– Den spanska nationalismen, som är väldigt stark och exkluderande mot det icke-spanska, har länge haft svårt att förstå den kulturella verkligheten i Katalonien. Att den katalanska självständighetsidén är ”regional” eller ”nationalistisk” är en lögn. Var Pau Casals ”regional”? Juan Miró? Jordi Savall? Mercè Rodoreda? Katalansk kultur är, som de flesta kulturer, ägnad det universella.
