Först publicerad i ETC.
”I första hand är du hustru och moder”, säger Helmer till Nora i Henrik Ibsens Ett dockhem (1879), varpå hon svarar: ”Jag tror inte längre det. Jag tror att jag framför allt är en människa, precis som du – eller i varje fall hoppas jag bli det.”
Nora lämnar sitt trånga, småborgerliga familjeliv för att söka självuppfyllelse i stora världen, men vad händer med de som vill ha både och? Och hur hanterar familjen att en medlem vill bort från deras värld?
Norske Joachim Triers drama Louder than bombs tar vid där Ett dockhem slutar: med en moders avfärd. Som prisbelönt krigsfotograf för bland andra The New York Times har Isabelle Reed (Isabelle Huppert) rest bort förut, och ständigt velat mellan familj och karriär. När hon avlider i en bilolycka måste familjen på allvar vänja sig vid att vara utan henne, men också konfrontera de konflikter som hela tiden legat under ytan, redo att brisera.
Och även om familjerelationer åtminstone figurativt kan smälla högre än granater, så är Triers berättande lyckligtvis allt annat än bullrigt. Med knappt skönjbara medel – förbiskymtande sönderbitna naglar, ögonblick av stelhet mellan äkta makar, en onödig lögn – antyds undertryckta minnen, foton som aldrig är tänkta att framkallas och visas för någon.
Yngste sonen Conrad (Devin Druid) har ett rikt inre liv, men pratar inte med sin pappa Gene (Gabriel Byrne), som gör allt för att få kontakt. I en lika delar vacker, tragisk och rolig scen försöker Gene till och med söka upp sonen i hans eget element, nämligen datorspelet Elder Scrolls Online. Andra sonen Jonah (Jessie Eisenberg), en ung sociologiprofessor, har en sofistikerad teori om hur Conrad skall tackla skolans hierarkier som samtidigt hintar om hur tuff hans egen skolgång var. Som nybliven pappa ser han sin möjlighet att bidra med faderliga lärdomar inför sin lillebror, men hans egen oförmåga att handskas med sina demoner riskerar att återverka även på nästa generation.
Filmen är heller inte linjärt uppbyggd, utan skiftar lekfullt både med tid och perspektiv. Vissa scener är snarast osammanhängande men vackra kortfilmer som är starka i sig själva, såsom ett visuellt utforskande av Conrads dagbok, som bland annat visar sig innehålla detaljerade beskrivningar av hur snabbt kroppar komposteras i olika miljöer.
Detta är inte den första norska, engelskspråkiga filmen med hyperbolisk titel, som följer en kvinnlig krigsfotograf (spelad av en fransyska) i tvekan mellan familjen och kallet. 2013 kom Erik Poppes A thousand times good night med Juliette Binoche i huvudrollen, och i år vann alltså tvillingfilmen Louder than bombs Bronshästen vid Stockholms filmfestival.
Intresset för kvinnliga krigsfotografer finns även i Hollywood, och Stephen Spielberg har köpt rättigheterna till Lynsey Addarios bästsäljande självbiografi It’s what I do, som skall filmatiseras med Jennifer Lawrence i huvudrollen. (Tråkigt nog förlorade indielaget Darren Aronofsky/Natalie Portman budgivningen.)
Triers sparsamma berättarkonst är dock fjärran Spielbergs melodramatiska stråkar och vindmaskiner. Filmens enda tickande bomb är den kommande publiceringen av en dödsruna skriven av Isabelles kollega Richard (David Strathairn, som själv spelat krigsfotograf i Harrison’s Flowers), som förväntas innehålla en hemlighet om Isabelle. Men som alla andra känsloknutar ges inte hemligheten någon förklaring, ens för oss tittare.
En elak tolkning av Triers ovilja att förklara alla insinuerade konflikter vore att han själv – som i en intervju berättat att han som ung var framgångsrik skejtare med massor av vänner – saknar erfarenheterna att skriva en sorgens skapelseberättelse. Och visst skulle identifikationen av en första dominobricka, en traumatisk händelse eller en tydlig skurk som satte igång händelsekedjan, kunna skänka tröst och kanske till och med bot. Men trots antydningar om allt från incest till otrohet så fångar Trier och hans medförfattare Eskil Vogt något äkta i sin ovilja att besvara frågan som de flesta familjer någon gång ställer sig, nämligen: ”Hur i helvete blev det såhär?”
