I en verkstad snickrar Ivo (Lembit Ulfsak) fruktlådor inför den kommande mandarinskörden, men i fjärran ekar explosioner och gevärseld. Han är en av några hundra ester som befinner sig i den georgiska regionen Abkhazien, där ett inbördeskrig följer på Sovjetunionens sammanbrott.
Men Ivo är envis och vill inte låta god citrus gå till spillo, så han och grannen Margus (Elmo Nüganen) bestämmer sig för att skicka hem sina familjer och ta hand om sina grönskande trädgårdar.
Försöket att förtränga kriget och leva vidare som vanligt är mer tjurskalligt än naivt, och till slut bjuder kriget in sig i Ivos hus. En eldstrid utanför hans gård lämnar två överlevare – den hetlevrade, tjetjenske yrkessoldaten Ahmed (Giorgi Nakashidze) och den georgiske frivillige soldaten Niko (Mikheil Meskhi). Ivo vårdar dem, men så snart de vaknar till liv vill de döda varandra. De står dock i tacksamhetsskuld till Ivo, och lovar honom att inte bruka våld så länge de bor under hans tak.
Så börjar Mandarinodlaren, Estlands officiella Oscarbidrag 2014, och det som följer är en spännande, humoristisk och lågmäld köksbordsteater om krigets meningslöshet. De unga soldaterna kivas med varandra som syskon; ryssen anklagas för att vara obildad och georgiern för att vara dålig på att slåss, och nyblivne fadersgestalten Ivo håller dem isär. Ivos envishet bär frukt, och långsamt tvivlar soldaterna på om de verkligen är så olika, och frågan som omvärlden länge ställt – ”Vad tusan bråkar de om egentligen?” – smyger sig in i deras nationalistiska tankevärldar.
Så vad bråkar de om då? Konflikten i Abkhazien 1992–1993 är visserligen typisk för det samtida Östeuropa, men konflikten mellan Ryssland och dess grannländer sträcker sig samtidigt långt tillbaka. Under 1920-talet försökte bolsjevikerna bryta med sekler av storrysk chauvinism; de införde ett relativt stort mått av regional autonomi, och i några år var Abkhazien en självstyrande provins.
Men under 1930-talet bytte Stalin linje och såg lokal nationalism som en större fara. Exempelvis Ukrainas ledarskap rensades ut för ”nationella avvikelser”, och när Andra världskriget närmade sig intensifierades ryssifieringen i hela unionen. Bland annat blev undervisning i ryska obligatorisk, och alla nationella språk skulle skrivas på det kyrilliska alfabetet.
När Sovjetunionen upplöstes i nationalstater så blev antirysk nationalism en effektiv väg till valseger i Östeuropa. Samtidigt hade flera av dessa länder en rysk befolkning som kände sig allt mindre välkommen. Detta ledde ofta till ett ryssvänligt och ett nationalistiskt parti, och röstandet följde etniska linjer. De senaste årens konflikt i Ukraina är därför långt ifrån unik.
Filmens politik är tydligt pacifistisk, men med en eventuell pro-georgisk lutning. Att ryssen är en inhyrd soldat och inte en georgisk ryss (vilka utgjorde 33 procent av befolkningen; 17 procent var abkhazier och 45 procent georgier) antyder att den ryska sidan var extern och kanske inte hade där att göra. Jag kan inte avgöra om detta är ett rimligt beslut, eller om det är en diskret vinkling som kan förklaras med att filmen är en estnisk-georgisk samproduktion. Men Ahmeds muslimska bakgrund fäster å andra sidan förtjänstfullt uppmärksamhet vid regionens komplexa och mångkulturella prägel.
Lite synd är det dock att den enda kvinna som syns är ett fotografi av Ivos snygga barnbarn. Hon får den klassiska kvinnliga uppgiften att förena män – både Ahmed och Nico uttrycker intresse för henne, vilket visar att de är lika trots allt.
Tekniskt sett är filmen riktigt väl genomförd, både vad gäller skådespel, foto och klippning. Den melankoliska titelmelodin är också mycket vacker. Budskapet om krigets och nationalismens meningslöshet kanske låter som lågt hängande mandariner, och det blir lite väl didaktiskt ibland. Men i Östeuropa – ja, hela Europa – är tanken i dag tyvärr allt annat än självklar.
Veteranen Lembit Ulfsak drar den största delen av lasset med sin cigarettrökande, rynkige, skäggprydde stoiker. Precis som det vackra georgiska landskapet har han en värdig orubblighet, inför vilken maktkampen mellan etniciteter och politiska rörelser framstår som skiftningar mellan årstider. Han härdar ut i vetskap om att mandarinerna till slut kommer att vara mogna för skörd – och så även freden.
