Varför vill så många få tyst och ordning i Stockholm? Riktiga städer uppmuntrar till bullriga och levande möten. Den gatusmarte sociologen Richard Sennett har skrivit ett idérikt manifest till storstadens försvar. 

En kvinna i yogasplitt på en badstege, som kissar rätt ut i Mälaren. En man som övar utfall med sitt tvåhandssvärd. Samt barfotajoggare, nakengubbar, musikvideoinspelningar, påldansare, skejtande grodmän och ungtuppar i bil eller på jetski.

Instagramkontot ”Freakshow Hornsberg” är knappast tråkigt. Där får man följa livet i den piffiga strandremsan på nordvästra Kungsholmen, populärt både bland burgna bostadsköpare och solsugna ungdomar från hela stan. (Kontrasten blev dock till konflikt, och i april tas föreningen Välbehagets försök att vräka kebabrestaurang Midan upp i tingsrätten.)

Fritid trängs med arbete, bostäder med trafik, och människor i alla klasser och åldrar med varandra. Denna miffovarieté är vad den amerikanska journalisten Jane Jacobs kallade gatans balett: den lika improviserade som intrikata dansuppvisning som ger staden rörelse.

Hon är känd för sin kamp mot upprustningen av New York, där höghus, parker och motorvägar smälldes upp utan hänsyn till de grannskap som revs, och denna upprorsanda vilar som en betonggrund under stadssociologen Richard Sennetts bok ”Den öppna staden: En etik för byggande och boende”.

”Den öppna staden. En etik för byggande och boende” av Richard Sennett.
”Den öppna staden. En etik för byggande och boende” av Richard Sennett. Foto: Daidalos

De var vänner, och på ett foto i boken syns de babbla från varsin barstol med en utslagen man mellan sig. Sennett vill ringa en läkare men blir uppläxad av Jacobs. Han har all rätt att snarka ur sig ruset!

Denna tanke – att stadsplanerare måste kväva den ”självdestruktiva tonvikten på kontroll och ordning” – är central för Sennetts stadsetik. Väggar och vägar är stadens skelett, men invånarna är dess organ och blodsystem. Från franskan lånar han tudelningen mellan ville och cité, och skiljer så mellan staden som bebyggelse och som gemenskap. Den goda staden får båda att fungera.

Richard Sennett har varit verksam i femtio år, både som forskare och rådgivare åt flera FN-organ. Här syns dock inga grafer (tyvärr!) och perspektivet är i stället flanörens. Sennett växlar ett par ord med torgfifflaren Mr Sudhir i Mumbai, med en sextonårig biblioteksassistent i Medellín och med en byggherre i Shanghai. Han strosar även ledigt med tänkare som Aristoteles, som förklarar att en stad måste bestå av olika slags folk, och grubblar med Immanuel Kant över hur man bygger gemenskaper av människans krokiga virke.

Sennett är en nyanserad tänkare, och visar även hur trivsel kan skapas uppifrån. 1800-talets stora moderniserare, som Ildefons Cerdà i Barcelona och baron Haussmann i Paris, höjde inte bara massornas levnadsstandard. De banade också trottoar för det myller av festare, flanörer och upprorsmakare som utgjorde städernas styrka och lockelse. Som när den breda pissoaren introducerades i Paris på 1880-talet och det snart blev ofint att kissa mot väggarna, vilket lämnade plats för uteserveringar.

Men av detta drar Sennett inte slutsatsen att bara infrastrukturen finns på plats så tar folket hand om resten. Som amerikansk sextioåtta är Sennetts udd tvärtom främst riktad mot efterkrigstidens hårdhänta stadssaneringar, och bokens båda ärkeskurkar är de som velat bygga bort hans älskade trottoarstök.

För det första modernisten Le Corbusier, vars ”Plan voisin” för Paris från 1925 bestod av 18 korsformade jättehus i glas som skulle skingra slummen kring Marais. Planen blev inte av, men inspirerade stadssaneringen i Nordamerika, där det saknades medeltidskvarter att bevara.

Byggarna har släppt ut håret och bygger mysstråk för de vita överklasserna

Träffande nog ser han nätjättar som Google som arvtagare till den gatuhatande schweizaren. Deras högkvarter i New York är fullt av restauranger och urban kontorskitsch – värdigt komedin ”A night at the Roxbury” (1998), där två drumlar vill skapa en nattklubb med gatutema – för att främja oväntade möten inomhus, trots att där bara finns likasinnade. Samtidigt tynar kvarterets småhandlare bort.

Vi känner igen försöken till artificiell kreativitet i Stockholms nya områden för våra ”kreativa” klasser. Nobelberget kallas ”världens idérikaste berg”, som om Nacka var först med dyra lägenheter och kontorslandskap.

Situationen är alltså en annan än på sextiotalet. Byggarna har släppt ut håret, och bygger mysstråk för de vita överklasserna med Jane Jacobs-inspirerade hippiemotton om att ”allt handlar om människor”. Samtidigt köps hyreshus upp av investeringsbolag som smårenoverar och chockhöjer hyrorna, vilket tvingar småaffärer från innerstäderna och fattiga från sina hem – medan allt fler stadsdelar förlorar sin lokalprägel (se Fredrik Gerttens angelägna dokumentär ”Push” på SVT Play).

För att rädda stadsmyllret måste vi alltså resa oss över det och prata rutnätsfrågor som klass och infrastruktur igen. Sennett trivs dock bäst som en gatans predikant, bannandes alla försök att skingra hans kära asfaltsvimmel. Vare sig hotet kommer från megalomaniska stadsplanerare, sekteristiska storföretag eller hornsbergare världen över som vill smälla igen grinden efter sig.