Digital mindfulness och meditation ligger helt rätt i tiden – och har blivit en miljardindustri.

När en vän i vintras gick i kognitiv beteendeterapi, kom hon efter första träffen hem med en enda anteckning: ”Headspace.”

Terapeuten hade lämnat reklambranschen för att hjälpa människor, men led visst ett återfall. För mindfulnessappen, marknadsförd som ett ”gymkort för medvetandet”, tillhör en snabbväxande bransch som omsätter 40 miljarder kronor. I februari blev Calm den första ”enhörningen” inom mental hälsa, vilket man kallar uppstartsföretag värderade till en miljard dollar.

Det är inte så lite ironiskt att Silicon Valley, vars framgångar bygger på att ständigt rubba vår uppmärksamhet via telefonen, nu storinvesterar i appar som ska hjälpa oss att fokusera.

Därmed har den zenbuddistiska cirkeln ensō – insikt om existensens kretslopp – fått en ny betydelse: ett digitalt ekorrhjul där vi inte ens behöver lägga ner mobilen för att ta en paus från den. Inte undra på att symbolen sägs ha inspirerat till Apples runda huvudkontor.

Var sjätte person, eller 1,1 miljarder människor, lider av psykisk ohälsa eller missbruk. Samtidigt har meditation blivit en ny folkrörelse, främst bland kvinnor. Vilket inte är konstigt då de också är mer deprimerade, samt drabbas hårdare av både finanskriser och klimathotet.

Ångest är det nya svarta guldet.

Bara i höst kommer flera titlar om meditation, den ena mer stressframkallande än den andra: ”Mindfulness för barn”, ”52 vägar till mindfulness” och ”Klara färdiga blunda”. När en meditationsteknik för att upplösa jaget i universell samvaro säljs in som kapplöpningsskor, så har något gått förlorat.

Mindfulness är medveten närvaro i nuet utan värdering. Det har sitt ursprung i buddismen och spreds i väst av sextiotalets motkultur, delvis för att ta avstånd från konsumtionssamhällets materialism.

Steget in i psykologin togs 1979, när forskaren och ex-aktivisten Jon Kabat-Zinn startade ett center för stresshantering. En metaanalys visar att mindfulness kan hjälpa vid depression och smärta, men inte mer än andra forskningsbaserade metoder. Evidensen för appar är dock låg, och en ny brittisk studie antyder att pusselspel på mobilen är mer avslappnande.

Men vad gör det när en behandling som kan massproduceras digitalt ligger så rätt i tiden. Inte bara för en resursknapp mentalvård, utan för ett samhälle som hellre vänder hoppet mot neuroteknologiska snabbfixar än stora samhällsprojekt.

Managementprofessorn Roland Purser kallar denna utveckling ”McMindfulness” (2019), och David Forbes gör en liknande argumentation i ”Mindfulness and its discontents” (2019). De är båda erfarna mediterare, och beklagar att den blivit ett verktyg för – jag citerar en svensk företagskurs – ”maximerad lönsamhet och produktivitet”.

När ett företag jag jobbade på tvingade oss att gruppmeditera lämnade jag salen. Jag minns inte vad som provocerade: att kaliforniskt mumbojumbo klätts i vetenskaplig språkdräkt, eller tvärtom, att kall företagsrationalism såldes in som uråldrig klokskap.

Buddismens stoiska ådra har varit en rik källa till reaktionär lydnad. Se bara på hur framstående burmesmunkar hjälpt till i den etniska rensningen av rohingyer.

Men där finns också den tradition som Purser kallar ”social mindfulness”. Precis som Thich Nhat Hanhs ”engagerade buddism” manar den oss att vara generösa och ta ställning mot förtryck och orättvisor.

När min vän sa att hon ville veta varför hon hela livet burit på sådant självhat, svarade psykologen: ”Är det så intressant?” Vi är nog fler än två som tycker att ja, det är det.

Lämna ett svar