Leonidas Aretakis läser en studie om ett delat land som nu kommit på engelska.

Geografen Christophe Guilluy anses ha förutspått Gula västarnas uppror i Frankrike. Den franska eliten i Paris har lyft ekonomiskt, många i förorterna har tappat hoppet om ett bättre liv. Leonidas Aretakis läser han studie om ett delat land som nu kommit på engelska.

”En miljard till Notre-Dame; ingenting för Les Misérables.”

De senaste veckorna har Gula västarnas slagord skrivit sig själva. Miljardärerna har klättrat på varandra för att bidra till katedralens återuppbyggnad, och många undrar varför samma beredskap inte finns att rycka in för landets fattiga. Men åt de fattiga har man, som Édouard Louis skriver i den aktuella ”Vem dödade min far”, inte ens råd med mediciner.

Problemet är delvis optiskt. Notre-Dames spira syntes från hela Paris, medan de fattiga sedan länge trängts ut till betongväven som omger staden. Inte underligt i så fall att Christophe Guilluy, den forskare som anses ha förutspått Gula västarna, är just geograf. I ett par decennier har han studerat klassklyftornas rumsliga utbredning.

Nu finns hans uppgörelse även på engelska: ”Twilight of the elites”. Där frågar han sig hur den rikaste procenten lyckats vinna parlamentariskt gehör för alla skattesänkningar och privatiseringar som föranlett denna ”elitens skymning”. Svaret finner han i en privilegierad samling medlöpare i den övre medelklassen som även de fått värma kinderna i kvällssolen.

Hans ilska är helig mot dessa bobos, ”borgerliga bohemer”, som säger sig älska mångkultur men sätter barnen i vit privatskola. Som veckar pannan över segregering men omvandlar sina hyresrätter till bostadsrätter. Som älskar rosten och ruffet i tidigare arbetarkvarter, så länge ”stöket” inte bor kvar.

Denna kulturella kritik leder delvis tankarna till sociologen Pierre Bourdieu. På 1970-talet visade han hur den franska borgarklassens finkulturella intressen också fick den att verka mer civiliserad, och därmed också mer förtjänt av sin rikedom.

Analysen var inte omedelbart överförbar till Sverige, där klass- och utbildningsklyftorna var mindre, och svensk borgerlighet därmed inte lika bildad.

I dag är situationen en annan. Enligt OECD, en högst marknadsvänlig institution, har skolvalet inte bara försatt den svenska skolan i fritt fall resultatmässigt, utan även förvandlat den till en motor för ojämlikhet. (”Economic Surveys: Sweden”, mars 2019.) Och tidskriften Arkitektur visar i sitt lyxnummer (2/2019) hur Stockholm förtätas endast med de rika i åtanke, medan stadskärnans städare och kökspersonal tvingas pendla allt längre.

Vi tänker oss ofta denna geografiska slitning som en mellan stad och land, men begreppen riskerar leda fel då Frankrike (80 procent) och Sverige (87 procent) är nästan helt urbaniserade.

Christophe Guilluy pratar därför om metropolisering, om koncentrationen av högre utbildning, kvalificerade yrken och fungerande infrastruktur till storstäderna. Där koncentreras även makten, och borgmästare rundar därför allt oftare staten och samarbetar kring frågor som klimathotet. Enligt Guilluy kan vi vara på väg mot medeltidens stadsstater igen.

Den periferi som han bland annat ägnat ”La France périphérique” från 2014 består alltså av stadsmiljöer utan möjligheter och inte av landsbygd. Det senare begreppet ser han som ett ideologiskt verktyg, som förvandlar geografiska klassklyftor till en konflikt mellan öppna städer och bakåtsträvande bonnhålor. (Som exempelvis Londons borgmästare Sadiq Khan förklarade Brexit.)

När marginalen nu väller in i de franska metropolerna med sina lysande västar, så har Emmanuel Macron blivit en perfekt representant för sådan progressiv elitism.

De ekonomiska orättvisor som Christophe Guilluy beskriver är nu verklighet även i Sverige. Som Kristina Lindquist påpekade på dessa sidor (16/4) så är skillnaden i livslängd mellan högutbildade i Danderyd och lågutbildade i Vårby gård 18 år. Klassamhället dräper, vilket vore omöjligt utan en ideologi som säger att det är rättvist så.

Men som alla sanna profeter bygger Guilluy ofta sina förutsägelser på vaghet, och sin tröst på konspirationer. Som huvudfiende utnämner han ”globaliseringen”, nittiotalsdoftande nog definierad som öppen kapitalism, trots att vår tids globalisering leds av auktoritära snarare än liberala ledare.

Och hans bobo-bashande är tröttsamt generaliserande. Han nämner att fotbollsplåtar gått upp i pris sedan medelklassen börjat intressera sig, vilket har trängt undan den traditionella knegarpubliken. En utmärkt observation av något som kan lösas med subventionerade biljetter, men Guilluy vill snarare freda arbetarklassens kultur – vilket är lite som om Mexiko i protest själva skulle bygga en mur mot USA.

Fotbollsarenan, eller de nattklubbar som spelar arbetarmusik som house, borde snarare hyllas för att fortfarande låta grupper mötas – särskilt när skolan slutat vara en sådan plats. Resultatet blir paradoxalt nog att Guilluy, likt Sveriges hipsterismkritiker, uppmuntrar till klassmässig isolering. Hur ska då solidaritet kunna uppstå?

Kanske försöker Christophe Guilluy i vänsterpopulistisk anda peka ut en motståndare för att tydliggöra politikens konfliktlinjer. Frågan är dock om det inte vore klokare att rikta in sig på den rikaste procenten.

För de sympatier för de svaga som finns hos många bobos gäller i många fall även arbetarklassen; se bara på det starka stödet för progressiv beskattning och välfärd i Silicon Valley. Som vården ser ut nu är det inte konstigt att många föredrar privata alternativ, men man kan kanske vinna över de rika för en upprustning?

Den övre medelklassen är heller inte den entydiga vinnare som Guilluy gör gällande, särskilt inte på lång sikt. Ekonomiprofessor Richard Baldwin hävdar rentav i ”The globotics upheaval” (2019) att AI snart tagit över alla yrken som utgår ifrån våra händer och hjärnor – kvar finns de som kräver ett hjärta.

Det låter nästan trösterikt. Allt fler utmaningar är gemensamma, särskilt som även planeten är på väg att brinna upp. Samma dag som Notre-Dame stod i lågor ställde Emmanuel Macron in sitt tal till Gula västarna. Kanske uppskattade han i hemlighet en eld han visste hur man släcker.

Lämna ett svar