Är det dags för ett ”rosa västarna” att försvara parkärleken mot marknaden?

Har kärleken blivit radikal? Kanske måste den skyddas från marknadens konkurrens och hysteri. DN:s Leonidas Aretakis om tvåsamhet som marknadsmotstånd.

Vanligtvis har vi två saker att förvänta av Alla hjärtans dag.

Att tusentals avlopp korkas igen av allt könshår som fått växa fritt hela året. Och att en vänsterskribent kräver att kärleksguden Eros hängs i den sista kapitalistens tarmar.

Jag orkar inte ringa rörmokarfacket för att kolla upp det första, men när det gäller värderingarna anar jag ett skifte. Har kärleken blivit radikal?

Dagen till ära besökte jag en vernissage för ”Bachelor 2019” på galleriet Steinsland Berliner i Stockholm, där rosa ludd varvades med industriella spännband. Programmet, där en ungkarl försöker hitta en partner som kan fullända hans i övrigt perfekta liv, symboliserade där kapitalismens torftiga reducering av passion till partnershopping.

Samma dag skrev Aftonbladets modemarxist Kristofer Andersson en fin ömhetsbetygelse till sin fru. ”Vad jag borde skriva: Alla hjärtans dag är en heterosexuell propagandakampanj signerad Kochbröderna […]. Men i stället skriver jag: Vi gifte oss, för att säga till varandra, att när allting annat är utbytbart är du inte det.”

Kärleken som en ren källa som måste skyddas från kontaminering alltså.

Tidigare omstörtare har snarare sett den som sockret som hjälpte oss att skölja ner kapitalismens gift. Familjen ansågs ha uppstått med privategendomen för att förvalta arv, varpå kärlekspropagandan behövdes för att hålla den samman, och för att kvinnan skulle acceptera sin underkastelse inför mannen.

Argumenten hjälpte till att stärka kvinnans ställning, med rätterna till abort och skilsmässa. Men sociologer har ändå velat föra in en rosa pust från sovrummet i vänsterns knarrande bibliotek.

I ”Why love hurts” (2015) skriver Eva Illouz om kärleken som central för skapandet av modern individualitet. Att gifta sig av förälskelse var ett sätt att trotsa släktens makt, och trängde dessutom ut prästerna ur våra själars innersta rum. Därmed blev kvinnans tankar och preferenser plötsligt viktiga, vilket förklarar att just de drogs till romantisk litteratur.

I dag har friheten dock blivit en källa till ångest. Eller, rättare sagt, de ständiga uppmaningarna att välja.

”Sex and the city”-feminismens kärnbudskap om att även kvinnor kan göra karriär och ligga runt, förbättrade kvinnors ställning i både kontor och sängar. Men värderingarna är också svåra att skilja från ren och skär nyliberalism. Rätten att behandla varandra som sexleksaker, och att sälja vår arbetskraft till högstbjudande: nog kan våra hjärtan bättre?

I det ljuset blir också twitterkampanjen för att ge Elsa en flickvän i barnfilmen ”Frost 2” begriplig. Först blev jag rasande: hur kan det vara bättre att Elsa kollar melodifestivalen med sin nya tjej, än styr riket och umgås med sin syster Anna?

Men i tider av jagcentrerad ensamhet smäller närhet högre än oberoende. Och om parkärleken är ett av få rum som ännu håller marknaden stången, så är det kanske också dags för ett ”rosa västarna” att försvara den.

Med ena näven i luften, och den andra i en annans hand.

Lämna ett svar