Förlaget Harlequin fyller 70 år i världen och 40 år i Norden. Hur har genren utvecklats sedan dess?

Förlaget Harlequin fyller 70 år i världen och 40 år i Norden. Hur har genren utvecklats sedan en kanadensisk pälsförsäljare 1949 bestämde sig för att börja ge ut romance? DN:s Leonidas Aretakis borrar ner sig i den romantiska litteraturen.

Ögonen är slutna, och nattlinnet klamrar sig med sin sista fiber fast vid bysten. Hon ger vika i famnen på en barbröstad pirat vars blonda hårsvall sugs upp av en havsfläkt. Men ingen storm i världen kan rubba deras kärlek.

Alla som grävt tillräckligt djupt i boklådorna på Röda korset eller på mormors vind vet precis hur omslagen till det kanadensiska romantikförlaget Harlequins åttiotalspilska mjukband ser ut.

På de oljemålade omslagen omfamnades ofta en skönhet i nöd av den bronsmusklade nischmodellen Fabio Lanzoni, som ställde sig framför duken så flitigt att han blev synonym med genren. Fantasieggande titlar i kursivt, som ”Vivörshejkens orörda stallflicka”, lovade sin kvinnliga publik sensuella resor i tid och rum. Genren blev också känd för sina utstuderade omskrivningar, med svullna stavar som förs in i glänsande fuktportaler tills kärlekens söta lava flödar. Men hur strapatsrikt det än blev slutade sann romance alltid med guld på ett finger.

Det är 40 år sedan Harlequin började uppvakta den nordiska marknaden, och rubinbröllopet firar de genom att i vår ge ut fem jubileumsböcker. Den första innehåller fyra berättelser från 2013 och framåt på temat alla hjärtans dag, som även var utgivningsdagen.

Förlagets nordiska vd Anette Ekström tror att förhållandet till Norden stått sig så bra för att vi liknar kanadensarna till både kynne och klimat. Samtidigt tror hon att romantik passar de flesta sinnelag.

– Vi ger våra läsare ett löfte om känslor, och Harlequin står verkligen för feelgood-läsning. Om solen lyser, om du blivit dumpad, om du precis träffat någon och vill spä på lyckokänslan eller om livet känns tungt, så har Harlequin en bok för alla. Samhällsklimatet har blivit tuffare och med romance kan man få må bra en stund.

Vissa teman fungerar mindre bra här, som vilda västern och kristendom. Historisk romantik däremot går jättebra, och även sjukhusromanser. Vissa kanske ryggar tillbaka inför tanken på att flörta inifrån en nedblodad papperssärk på uppvak, men Anette Ekström säger att det finns något kittlande med sjukhusmiljön.

– Som patient är man i ett svagare tillstånd, man är sjuk eller har gjort sig illa, och behöver något starkt att luta sig mot. Du får väl prova – åk till akuten och se vad som händer, säger hon och skrattar.

När jag möter upp Amanda Idberg, Melody Lovelin och Nikoo Jorjani från Romancepodden för ett passionerat pubsamtal berättar de att förutsägbarheten är en del av lockelsen.

– Vet man hur det går, så kan man låta känslorna ta ut svängarna. Jag brukar googla filmslut så att det inte blir för jobbigt, säger Amanda Idberg och Melody Lovelin stämmer in:

– Det lyckliga slutet är bara till så att du vet att du kommer att landa bra, så att du kan njuta av resan. Då kan man leva sig in i sveken och tillåta sig att må riktigt jävla dåligt, för att man vet att det löser sig.

De startade podden 2016, och redogör där för allt från adelskalendern till bdsm-erotik utifrån ny romantisk utgivning. Den startade dock som en fransk bokcirkel, säger Amanda Idberg.

– Vi skulle läsa Gustave Flaubert och Anaïs Nin, men vi spårade jämt in på snusket. Och så tyckte vi själva att vi var så roliga.

Melody Lovelin läste sin första Harlequinbok som 13-åring på läger i Alingsås. Hon hittade en romantiktrave på en torgloppis, och valde ut en bok som handlade om en oljeshejk, som hon fick för sig var iranier precis som hennes mamma. Hon läste ut den på tre timmar i sovsäcken, och för att behålla den för sig själv slog hon in den i använda presentpapper.

– Som vuxen, när tabut hade lagt sig, ville jag sprida sjukdomen vidare: ”Ni ska också skämmas för det här!” Så jag skapade ett kedjebrev där jag spred böcker med en liten rekommendation till varje.

Romantikbreven spred sig och ett nätverk bildades. De såg, som så många i dag, genren som feministisk: den är skriven av kvinnor, för kvinnor, med en kvinnlig blick.

Nikoo Jorjanis ingång var romantisk fanfiction till tv-serien ”Sherlock”, det vill säga inofficiella berättelser som skrivs och läses av entusiaster.

– Det finns så många undertoner mellan Sherlock och Watson i BBC-versionen, och så läste jag många berättelser där de fick ihop det. Och läser man Arthur Conan Doyles original så är det mycket flörtande även där, säger Nikoo Jorjani.

Amanda Idbergs första romantiska bok var ”Mister impossible” (2005) av Loretta Chase, som utspelar sig i Egypten 1821.

– Den är som filmen ”Mumien”, fast med sex. Jag bara: ”Jajemen!”, säger Amanda Idberg.

– Den är fruktansvärt bra. Hjältinnan är akademiker och han är stark men puckad. De har en fin dynamik, säger Melody.

Den starka kvinnorollen säger också något om hur genren förändrats sedan förlaget Harlequin grundades 1949, av den kringresande kanadensiska pälsförsäljaren Richard Bonnycastle. Han tog över ett tryckeri för att slippa vara ifrån familjen, och fyllde ut tidningsdistributionen med billiga pocketböcker.

Kollegan Ruth Palmour upptäckte snart att romantik gick särskilt bra. Böckerna såldes i affärer och kiosker, och då kvinnor i större utsträckning stod för inköpen blev deras preferenser också viktiga. Detta är ursprunget till det nedsättande ordet ”kiosklitteratur”.

Utan någon marknadsföringsbudget förlitade man sig på löftesrika omslag, som under 1970-talet blev allt mer vågade. Romantikböcker från denna tid kallas ibland ”korsettuppslitare” (”bodice rippers”), historiska kärleksromaner där en oskuldsfull kvinna blir våldsamt förförd av en äldre machoman, för att förälska sig i och reformera sin burduse uppvaktare.

Melody Lovelin berättar om boken ”Beyond heaving bosoms” av romancebloggaren Sarah Wendell, som i sin blogg ”Smart bitches, trashy books” (”Smarta kvinnor, skräpiga böcker”) jobbar för att uppvärdera kvinnligt kodad masskultur. Wendell skriver att våldtäktsscenerna är till för att kvinnan inte ska ha något val. Då hennes sexualitet ännu var så tabubelagd var sexet tvunget att ske på mannens initiativ, så att hon därefter hade underförstådd tillåtelse att hänge sig åt relationen.

– Problemet är att det även i dagens romance ibland blir lite våldtäktsromantisk stämning, och då blir man arg, säger Melody.

Enligt Malin Nauwerck, doktor i litteraturvetenskap som disputerat på samtida transnationell bokutgivning vid Uppsala universitet, finns det också ett annat sätt att förstå våldet: som projektioner av önskningar som verkligheten inte uppfyller.

– I Janice Radways extremt inflytelserika studie ”Reading the romance” finns en idé om brist, om att romance erbjuder en relation mellan män och kvinnor som inte på samma sätt finns i verkligheten. Där vårdas inte fattiga kvinnor av rika män och där är inte ett övergrepp ett uttryck för kärlek.

Enligt en studie av de kanadensiska evolutionspsykologerna Anthony Cox och Maryanne Fisher beror Harlequins framgångar bland annat på titlarnas kompatibilitet med ”kvinnors könsspecifika fortplantningsstrategier”. De innehåller ofta ord som hänvisar till långsiktiga förpliktelser (brud, spädbarn), och till yrken som antingen antyder hög inkomst (läkare, chef) eller fysisk styrka (cowboy, livvakt).

Malin Nauwerck föreslår att det inte nödvändigtvis måste handla om att hitta en man med hög status för att säkra sin avkomma, utan om läsarnas egna behov:

– Detta stämmer förmodligen inte längre, men förr utgick man ofta från att den typiska romanceläsaren är en lågutbildad kvinna i ett arbetaryrke. I en situation där läsarna lever stenhårda liv med dubbelarbete och känslomässigt ansvar hemma, kan det skapas ett starkt begär till att själv få bli omhändertagen.

I dag är dock kvinnor mer utbildade än män, men en del forskning – exempelvis en studie vid University of British Columbia från 2016, och en från University of Chicago från 2015 – visar att de fortfarande tenderar att gifta sig med män som har det bättre ställt. Den växande gruppen lågutbildade singelmän har väckt diskussioner om hållbarheten i sådana preferenser.

Men enligt Melody Lovelin är det inte genren, utan männen som behöver rycka upp sig:

– Varför ska kvinnor gå med på att ha en relation med människor som inte har samma intellektuella nivå? Varför kan vi inte uppmuntra männen att höja sig, bry sig, ta sina studier på allvar?

– Vi kan väl föra till protokollet att det också skrivs jättemycket skit, som i alla genrer. ”Det här är 1800-tal, så han kan inte vara två meter lång, för det finns inga tillräckligt stora dörrar”, säger Amanda Idberg.

– Jag älskar det på något vis, för männen är inte huvudfigurerna för en gångs skull – de är objekt som för berättelsen vidare. ”Vad ska vi sätta för klippdockeoutfit på honom i dag: läkare, advokat, miljonär?” säger Melody Lovelin.

Anette Ekström håller med om att Harlequins romaner har varit stereotypa, men att de också har förändrats i takt med samhället. Stephanie Meyers bokkvartett ”Twilight”, om en ung kvinnas kärlek till en tankeläsande vampyr, inspirerade förlaget att sätta tänderna i samma genre. Och efter succéartade smisktrilogin ”50 nyanser” svarade Harlequin med det erotiska varumärket ”Dare”, där ”kraftfulla alfahjältar och beslutsamma, orädda hjältinnor utforskar sina djupaste fantasier”.

Enligt Malin Nauwerck har sådana globala romantikframgångar bidragit till att genren omfamnats av medelklassen och gentrifierats, och att gränsen mellan högt och lågt har förlorat i relevans.

– Samtalet om romance har fördjupats och kommit att handla mindre om de förment outbildade läsarna, och mer om deltagarkultur och subversiva läsningar, säger Malin Nauwerck.

Frågan är dock hur Harlequin kommer att stå sig mot denna romantikvåg, som kretsar kring kända titlar snarare än förlagsdriven serieutgivning. Men Anette Ekström tror att de kommer att stå sig bra, trots pocketbokens tillbakagång, då förlaget var så tidiga på den digitala bokmarknaden. Behovet av en bra kärleksroman är nämligen evigt, spår hon.

– Många ser ner på Harlequin och använder ordet ”kiosklitteratur” nedsättande, men då är man rätt bakom flötet. Romance har funnits länge, och kommer alltid att finnas, precis som att kärlek och relationer behövs tills den dagen jorden smäller. Och troligtvis efter det också, för dem som hamnar på en annan planet.

Lämna ett svar