Begreppet svärmintelligens går en ny vår till mötes – men idén föddes av den legendariske ryske anarkisten Pjotr Kropotkin.

Begreppet svärmintelligens går en ny vår till mötes – men själva idén föddes av den legendariske ryske anarkisten Pjotr Kropotkin, skriver Leonidas Aretakis. 

Flockens rykte är dåligt.

Ja, ordet stinker av armhåla, sedan alla gånger man försökt skymta väskan mellan massor av vagnar och kusinbarn som släpats med till bagagebandets kant.

Samtidigt verkar vi ibland förlita oss på samma folkmyller, som när vi konsulterar snittbetyg inför filmkvällar och restaurangbesök.

En som tidigt förstod styrkan i vår gemensamma hjärnkraft är den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin (1842–1921), som nyligen dubbelöversatts till svenska. I “En anarkists minnen” (Atlantis) berättar han om sitt liv som socialistisk förkämpe för de livegna. Men han var också biolog, och i “Ömsesidig hjälp” (Hansson & Bruce) använder han sina observationer från de sibiriska vidderna till att förstå människolivet.

Många sökte då en grund för moralen i Darwins teori om naturligt urval, vilket fick jordelivet att framstå som ett gladiatorspel. Synen är åter på modet, märkligt nog ofta genom att likna oss vid hummern. Både i Georgos Lanthimos film “The lobster” (2015), och i psykologen Jordan Petersons “12 livsregler” (2018), fiskas kräftdjuret upp för att gestalta samvaron som en romantiserad strid om status.

Men Kropotkin skriver att kampen om överlevnad inte måste äga rum mellan organismer, utan lika ofta i förhållande till miljön. Han fann inspiration i andra leddjur, nämligen sociala insekter som bin och termiter, vars framgång bygger på samarbete.

Han märkte också att de, som när myror bygger broar och landsvägar, saknar centralstyrning. Med enkla beteenden och lokala interaktioner uppstår ett resultat som är mer komplext än vad en enskild insekt kan förstå. Kropotkin fann så naturliga argument för små kommunistiska lokalsamhällen, utom räckhåll för klåfingriga regeringar.

Fenomenet kallas svärmintelligens, och är samhällsfilosofiskt inte så hjälpsamt i en tid som skriker efter samordning kring allt från flyktingskap och ojämlikhet till klimathotet. Dessutom är frånvaron av kollektiva projekt precis vad som gör samtiden så alienerande.

Däremot har begreppet fått nytt liv inom forskningen på artificiell intelligens och robotik. Forskare vid Harvard har exempelvis skapat en robotsvärm som kan utföra komplexa uppgifter utifrån enkla kommandon. Teknologin är central för automatiserad trafik, men skulle också kunna rädda miljön: tänk miljontals smårobotar som får i uppgift att tömma haven på plast.

Mindre rogivande är den amerikanska militärens massiva investeringar i svärmrobotik, med bibliskt klingande flottnamn som “Locust” (“gräshoppa”). Svärmens fördelar i strid, med vilka myrarméer förgör varandra, antyder att naturen tvärtemot vad Kropotkin tänkte varken är god eller ond. Moralen måste vi hitta till själva.

Lämna ett svar