Filmer som ”Mortal engines” och ”Styx” tar sig an klimatet och flyktingkrisen.

I byn Hnutove i östra Ukraina får tioåriga Oleg lära sig att hugga ved av sin halta farmor Alexandra, medan granatelden ekar i bakgrunden. I Simon Lereng Wilmonts dokumentär ”Olegs barndom” (premiär 23/11) kämpar de envist för att leva vardagsliv, trots att byn ligger inklämd mellan den ukrainska regeringen och de proryska separatisterna under kriget i Donetsk 2014. ”Vi är som djur som gömmer oss från vintern”, förklarar Alexandra. ”Vi väntar bara på att kylan ska ta slut.”

Filmen griper tag, kanske för att den vägrar bli sentimental. Bland annat visar den okommenterat hur traktens unga pojkar leker krig med skarpladdade kulor och plågar smådjur, och hur de i skolan får lära sig att undvika olika sorters minor.

Dessutom löser den upp två invanda föreställningar om flyktingskap. Dels fokuset på ”mottagarländer”: enligt UNHCR tvingades 1,8 miljoner människor lämna sina hem under kriget, men stannade kvar i Ukraina. Dels idén att flyktingskap bara kan inträffa långt bort: konflikten ägde rum i ett land som angränsar till och nära samarbetar med EU. Flykt sker alltså inte enbart mellan länder, och på lång sikt kan vem som helst bli hemlös.

De senaste åren har vi annars vant oss vid en annan berättelse om exil, inspirerad av flyktingkrisen. För att påminna om det akuta i situationen hämtas berättargreppen ofta från modern actionfilm, som handhållen kamera, tvär klippning och korthuggen dialog. Perspektivet i dessa filmer är humanitärt, och syftar till att mana oss privilegierade nordbor till handling.

Ett nytt exempel på detta är Wolfgang Fischers ”Styx” (2018) som tävlar om en Bronshäst på årets upplaga av Stockholms filmfestival. Där försöker den kvinnliga läkaren Rieke förverkliga sin dröm om att segla från Gibraltar till den sydatlantiska ön Ascension.

I filmens första halvtimme får vi följa hennes väderpiskade strapatser, men med halva resan kvar, utanför Kap Verde, stöter hon på en kapsejsad fisketrålare full med flyktingar. Hennes instinkt är att hjälpa, men kustbevakningen råder henne att hålla sig undan.

Inför naturen är vi alla lika. Så brukar det heta, men Rieke sitter uppenbarligen inte i samma båt som dem: myndigheterna värderar hennes liv högre, och hon vet att hon när som helst eskorteras hem till Europa.

Styx är i den grekiska mytologin den flod som rinner mellan livets och dödens riken, och de som inte hade med sig ett mynt till färjkarlen lämnades på stranden. Titeln påminner om de vida ekonomiska och rättsliga klyftorna mellan en europeisk läkare och afrikanska migranter, och filmen syftar till att via Rieke få oss att inse vårt personliga ansvar för de tusentals människor som dör på flykt över haven.

Flera andra av höstens filmer bidrar alltså till att se flykten som allmänmänsklig, snarare än som ett humanitärt undantagstillstånd. I bioaktuella ”Leave no trace” smygbor en exmilitär med sin dotter i en nationalpark i nordvästra USA. Slagordet om att inte lämna några avtryck handlar om att inte bli upptäckta av myndigheterna, men är också en läcker blinkning till den ekologiska principen om att vi bara är gäster i naturen.

Även det premiäraktuella animerade dramat ”Tornet” följer ett barn på drift, denna gång en palestinsk flicka som sedan fyra generationer bor i Beirut. Och som så ofta i dessa filmer är det den enskilda människan som får stå för uppfinningsrikedomen, där det större samhället tappat sin humanitet.

När väl filmvärlden tänker sig ett större samhällsprojekt så är det mardrömslikt. Som i ”Mortal engines” (premiär 13/12), där städerna i en postapokalyptisk framtid utrustats med motorer och blivit mobila – vilket gett upphov till en ny fas av det naturliga urvalet, där orter i stället för arter slåss för överlevnad. I den bokserie av Philip Reeve som filmen bygger på kallas USA för ”den döda kontinenten”.

En liknande vändning av perspektiven finns i flyktfarsen ”Lyrro: ut & invandrarna” där man i en scen firar ”den svenska muren mot Finland” som ska skydda våra jobb och tjejer från finnarna. Filmen tar fasta på hur vi med alla medel försöker undkomma åldrande och tristess genom att resa iväg; men ironiskt nog bidrar vi via flygflykten till en klimatkatastrof som på sikt kan göra oss alla hemlösa.

De superrika planerar redan sin flyktstrategi: Jeff Bezos berättade nyligen för magasinet Wired att han planerar tillbringa pensionsåren på Mars. Tanken att vår planet kan och bör räddas avfärdar han, i en fras lånad från författaren Isaac Aasimov, som ”planetär chauvinism”. En mer extrem ”varsomhelstare” ( journalisten David Goodharts ord för förändringsbenägna vinnare av globaliseringen, i motsats till de rotade och rädda ”någonstansare” som röstade för Trump och Brexit) – går väl inte att hitta.

Så kanske har de humanitära flyktingfilmerna en poäng ändå: de rika har alltid en fallskärm. Olegs farmor är en av alla dessa någonstansare som Bezos avfärdar, och hon har vant sig leva med undergångens dån i bakgrunden: ”Vi hör samman med denna plats och detta land. Om vi lämnar har vi ingenting”.

Lämna ett svar