Den könsseparatistiska självhjälpen är på stark framåtmarsch. Men om skillnaden mellan män och kvinnor verkligen är evig, lär den klara sig utan mansfilosofernas stridsrop.

Den könsseparatistiska självhjälpen är på stark framåtmarsch. Men om skillnaden mellan män och kvinnor verkligen är evig, lär den klara sig utan mansfilosofernas stridsrop, skriver Leonidas Aretakis.

Vid första anblick finns få beröringspunkter mellan Jordan B Peterson, en samlad akademiker i tredelade kostymer som manar män att följa tidlösa könsnormer, och Alexander Bard, en punkfilosof som gjort karriär på talangjakter och queer popmusik.

Men som framgår av boken “Digital libido. Sex, makt och våld i nätverkssamhället” (2018), den femte Bard skrivit ihop med journalisten Jan Söderqvist, är likheterna desto fler.

Båda förespråkar könsseparatistisk självhjälp: Peterson med sina populära föreläsningar och boken “12 livsregler”, och Bard med de mansläger som samlas för att sjunga runt en fallisk totempåle. Terapin kombineras i båda fall med konservativ kritik mot feminismen, som de menar har gjort slagpåsar av heteromän.

Intressant nog inspireras de av samma brokiga källor: forskning inom evolutionsbiologi och kognitionspsykologi, nietzscheansk pessimism, och psykoanalytiska läsningar av mytologins historia. Ibland hänvisar de till forskning, men den är underordnad ett större andligt projekt, där skillnaden mellan könen är central.

Att “Digital libido” är tänkt att uppvärdera manligheten framgår redan av det actionfilmiska omslaget: kedjor, knivar, drönare, jätteexplosioner, och de båda författarna som tornar fram ur mörkret som trollkarlar. Som gjort för att schasa bort ängsliga kulturskribenter alltså.

I succén “Nätokraterna” (2000), som översattes till ett tiotal språk, hävdade Bard och Söderqvist framsynt att internet inte alls är demokratins räddare; i stället skulle det leda till ett nytt klassamhälle, där härskarna är de med störst nätverk, och underklassen nöjer sig med billig underhållning. I “Synteism” (2014) lanserade de en kollektivt skapad religion, som både byggde på antika myter och på nyuppfunna.

De är alltså mer dynamiska än Peterson, som bygger sitt andliga jävlaranamma på gamla testamentet. Därför är det så intressant att könsskillnaden i “Digital libido” inte bara ses som evig, utan genomsyrar hela deras filosofi. (Tips på festlek: högläs boken och sänk en punsch varje gång de skriver fallus eller mamilla, tutte.)

“Digital libido” är inte en oläslig bok, och bortom könsmytologin innehåller den tvärtom en del spänstiga tankar. Men då de ser sig som en del av den “schamanska kasten” av sanningssägare nedsänker de sig tyvärr sällan till empiri.

Nätokratin, skriver de, är en radikal meritokrati; men varför minskar då den sociala mobiliteten i hela västvärlden? Nätokratin sägs gynna kvinnor; men varför inte då definiera nätokraterna, så att vi kan mäta könsbalansen? Med Nietzsche ser de underklassen som eviga slavar i behov av underkastelse; men hur kommer det sig då att graden av jämlikhet varierar med tiden?

Det är lättare att uppskatta deras slagord om “mer psykoanalys åt folket” – hur ska vi annars förklara att vi lunkar på med våra liv trots den hotande klimatapokalypsen? De skriver till exempel att jihadister inte drivs av religiösa motiv utan av kulturell vantrivsel, och att religionen erbjuder dessa vilsna unga män en intellektuell ursäkt för att få utlopp för sitt ressentiment. Mitt i prick, men med samma återkommande blinda fläck: passar analysen inte lika bra på den nya mansrörelsen?

Könsdualismen är som bekant central även hos Jordan B Peterson. Han ser den inte bara som hundratals miljoner år gammal, utan som fundamentala beståndsdelar av “Varat självt”, där kaos är kvinnligt och ordning manligt.

Nog för att människan säkert har tänkt så här i perioder. Frågan är bara varför mansfilosoferna vill göra metafysik av det, i stället för att fokusera på vad som är funktionellt i dag. I förhållande till kön är deras perspektiv ju inte alls evolutionärt utan statiskt. Petersons omtalade köttdiet må vara bra i en tid när det råder brist på näring, men kanske inte när isarna smälter, och så vidare.

Om vi spårar den här mansrörelsens egna myter bakåt i tiden hittar vi idel tråkigheter. Senast högern var lika intresserad av konservativ mysticism var på 1930-talet, då uråldriga myter släpades fram för att försvara hierarkier. Även den gången var kvinnan illa ute.

Psykoanalytiska mytläsningar i könskonservativt syfte var på modet hos fascisten och religionshistorikern Mircea Eliade, som Peterson bygger delar av sin analys på. Även fascismens store filosof Julius Evola förknippade mannen med aktivitet/ordning och kvinnan med passivitet/kaos. Han ansåg att mannen hade kastrerats, betraktade hierarkier som naturliga och föraktade svaghet.

Samtliga av dessa tankar återfinns hos såväl Bard och Söderqvist som Peterson.

I “Digital libido” visar författarna hur fruktbar psykoanalysen kan vara för att analysera vår kulturella vantrivsel, men också hur farlig den kan bli om man gör mytologin till rättesnöre.

Som världen ser ut i dag har vi inte råd med naivitet inför reaktionärt snömos. Hur ironisk är inte kritiken mot kollektivistiska ideologier, med tanke på den gigantiska vikt de själva fäster vid gruppidentitet? Då Bard och Söderqvist ser kvinnan som informationssamhällets vinnare, undrar man dessutom varför fokus inte ligger på vad män kan lära av kvinnor.

Mycket kan nog förklaras av opportunism. När kriget mot terrorn hade svalnat behövdes nya fiender för att hålla igång den konservativa lågan, och då blev feminismen nästa hot till rakning.

Självklart kan vissa av mansfilosofernas råd vara sunda. Frågan är bara vad allt flum ska vara bra för. Om nu självhjälpen är vetenskapligt belagd, varför bädda in den i en metafysik som väsensskiljer män från kvinnor, eller i engagemang mot feminism, islam och klimatpolitik? Vad är detta om inte just “falska fallusar”, bekväma projekt som låter mansaktivisterna slippa den nykonservativa självhjälpens stränga huvudbudskap: sluta skyll på andra, och ta ansvar för era egna liv.

Om könsskillnaden verkligen är evig, lär den klara sig utan er hjälp.

Lämna ett svar