Metoo har fått Hollywood att snegla på svenska samtyckeslagen

Filmhistorien är full med Hollywoodhannar som försöker tjata omkull ovilliga kvinnor. Men nu ser det ut som om metoo fått drömfabriken att snegla på den svenska samtyckeslagen som snart träder i kraft. Är ömsesidighet på väg att bli sexigt? undrar Leonidas Aretakis.

När Han Solo i ”Rymdimperiet slår tillbaka” (1980) smyger sig på Leia i maskinrummet och lägger armarna om henne tacklar hon bort honom och kallar honom för ett ”råskinn”. Han lyssnar inte och börjar i stället gnugga hennes händer, trots att hon åter säger till honom att sluta, och när han sedan trycker upp henne mot plåtväggen och kysser henne protesterar hon in i det sista.

Efter incidenten ringer Leia omedelbart rymdsnuten, som syr in Han Solo för sexuella övergrepp. Eller nej förresten, de blir ihop. Hennes verbala och fysiska protester är nämligen, som så ofta i filmens värld, bara en del av parningsleken.

Han Solo skulle nog få problem med Sveriges nya samtyckeslag, som träder i kraft den 1 juli. Då blir det förbjudet att ha sex med någon som inte sagt ja eller aktivt visar att den vill delta. Fysiskt tvång och hotelser krävs alltså inte längre för en dom.

Läs fler texter som DN publicerat kring #metoo

Frågan om sexuellt medgivande har aktualiserats av metoo, som inte bara tagit sig an kriminellt beteende, utan även händelser som tidigare setts som acceptabel grabbighet.

Skådespelaren Molly Ringwald skrev exempelvis en uppmärksammad text om den obekväma upplevelsen att se om ”The breakfast club” (1985), där hon medverkar, med sin dotter (The New Yorker, 6/4). Hon reagerar särskilt på scenen där skolans tuffing gömmer sig för läraren under hennes rollfigurs skolbänk, och förutom att han tittar in under kjolen antyds att han tar henne på könet.

Att detta övergrepp kunde framställas som ett pojkstreck säger något om hur lätt åttiotalets populärkultur behövde ta på sexuellt våld. I sentida kärlekskomedier, av filmskapare som Seth Rogen och Judd Apatow, tar de snälla nördarna revansch och får ligga med hjälp av list och tålamod, men utan tvång.

Orubbad är dock den dammiga grundprincipen om kärleken som mannens kamp att övertyga en handlingsförlamad kvinna att släppa till, som stått pall åtminstone sedan italienske diktaren Petrarca spenderade halva 1300-talet med att skriva stalkerbrev till en Laura.

Men nu börjar filmvärlden hinna ikapp även den (till synes) snälla tjatkillen.

Den 15 juni är det svensk premiär för filmversionen av Ian McEwans roman ”På Chesil beach”, som handlar om ett nygift pars förväntningar inför smekmånadens första natt på ett engelskt strandhotell. Boken är en lång, obekväm väntan på dåligt sex, och det osentimentala språket är utsökt: ”Med sina läppar hårt klämda mot hennes utforskade han den köttiga botten av hennes mun, rörde sig sedan runt innanför underkäkens tänder till det tomma stället där en visdomstand för tre år sedan vuxit snett ända tills den drogs ut under narkos.”

Men Florence (Saorsie Ronan) har en stark vilja, och rollerna de tilldelats – att män ska prestera och kvinnor kapitulera – blir för snäva. När sovrumsäventyret går snett blir den timide Edward (Billy Howle) hotfull, men Florence insisterar i sin vägran trots att det betyder att bröllopet därmed kan annulleras. Hon bryter på så sätt med en idé som vi lärt oss av så många filmer: att kvinnans kropp är mannens att erövra.

En annan ”snäll” snubbe som visar upp mörkare sidor när han stöter på motstånd är bartendern Oscar (Jason Sudekis) i ”Colossal” (2016). När han blir svartsjuk på journalisten Gloria (Anne Hathaway) blir han så sned att han frammanar kaijuer, mytiska jättemonster, att ödelägga Seoul. Och i Steven Soderberghs nya skräckis ”Unsane” (2018) förföljs en kvinna av en man som feltolkar hennes vänlighet som kärleksinviter.

Dominic West och Sarah Ramos i ”The affair”.
Dominic West och Sarah Ramos i ”The affair”. Foto: Phil Caruso

Även tv-världen handskas med frågan om samtycke och problematiserar mäns känsla av att ha rätt till kvinnor, däribland ”The affair”, aktuell med en fjärde säsong den 18 juni på HBO Nordic. I ”House of cards” namnger Claire en expojkvän som våldtog henne på universitetet, i ”Girls” (2:9) har Adam alltför hårdhänt fyllesex med en kvinna han dejtar, och i ”Mad men” (2:12) våldtar Greg sin fästmö på kontorsgolvet.

Oavsett hur väl serierna tar upp frågor om sexuellt våld så bryter de mot filmhistoriens norm av att se manligt stalkerbeteende som romantiskt, vilket det finns många exempel på.

Det är svårt att avgöra vilken delberättelse i ”Love actually” (2003) som är värst, men låt oss nämna när Mark först tar hjälp av en blåsorkester för att stoppa en kvinnas bröllop med hans bästa vän, för att belönas med en kyss när han på julafton knackar på hos det äkta paret och visar henne en serie intetsägande kärleksplakat. Eller när Ryan Goslings karaktär i ”Dagboken” (2004) hotar med självmord för att få dejta en kvinna som han sedan utan hennes vetskap restaurerar ett hus åt.

Missförstå inte – kärlek så dåraktig att den gränsar till psykos är en välsignelse, så länge den är ömsesidig. Men om ditt flörtande upplevs som hotfullt så gör du det fel. Och när 95 procent av anmälda våld­täkter mot person 18 år eller äldre begås mot kvinnor (NTU, 2018), så är det osunt – för att inte säga farligt – att det på film nästan uteslutande är mannen som är romantiskt besatt, och att hans enkelriktade ältande ofta vinner över kvinnan. Varför är det så sällan mannen som låter sig erövras av maniskt tjat, eller likt Leia framställs som en sexdröm i slavbojor?

”På Chesil beach” utspelar sig 1962, ett år innan sex enligt Philip Larkins dikt ”Annus mirabilis” uppfanns i Storbritannien (”mellan ’Lady Chatterlays älskare’ och Beatles första lp”), och det ansågs ännu normalt för unga förälskade att invänta bröllopet.

Saoirse Ronan och Billy Howle i ”På Chesil beach”.
Saoirse Ronan och Billy Howle i ”På Chesil beach”. Foto: Supplied by LMK / IBL Bildbyrå

I dag är situationen en annan. Ungdomsrevolten lösgjorde sexet från äktenskapet, och appar som Tinder och Grindr har gjort pippandet lika tillgängligt som hämtpizza. Vilket förstås förstärker besvikelsen för dem som ändå inte får ligga.

Kanske finns en sexuell version av Tage Erlanders tal om ”de stigande förväntningarnas missnöje”, som fångade ett kontraintuitivt faktum om revolutioner: de uppstår inte främst när människor får det sämre ställt, utan när ny rikedom fördelas ojämnt. Är inte detta vad som hänt på njutningens område? En liten elit står för större delen av alla transaktioner av kropps­vätskor, medan de längst ner får nöja sig med ett par tomma händer.

Så vad händer när dessa sexfrustrerade män beväpnas med en ideologi som skyller ensamheten på kvinnlig ytlighet och illvilja? Denna fråga har diskuterats i samband med dådet i Toronto för en månad sedan, där en ung man körde ihjäl tio människor med en skåpbil. Han såg sig som en del av incelrörelsen på nätet, som har gått från att vara en harmlös samtalsgrupp för sexlösa till en dödlig hatmiljö. (Från ”involuntary celebate”, ofrivilligt celibat.)

Som en lösning på denna hotfulla ensamhet föreslog nyhögerns You­tubefilosof Jordan Peterson ”påtvingad monogami”. Men i svallvågorna av metoo behövs ett annat svar, som ser sex som en delad njutning snarare än som en manlig rättighet.

Kanske ingår där att kritiskt ta sig an filmhistorien. Som i bioaktuella ”Solo: A Star wars story” (2018), där Alden Ehrenreichs yngre version av Han Solo är öm och artig, jämfört med Harrison Fords rymdbuffel. Och när L3, en robot med kvinnoröst, får frågan om vad hon behöver är svaret talande: ”Lika rättigheter.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *