Finns det något i den motkulturella retoriken bakom festivalen ”Burning man” som gör den särskilt attraktiv för nyrika nyliberaler?

I dagarna dog Larry Harvey, den intellektuella kraften bakom festivalen ”Burning man”, i sviterna av en hjärninfarkt. Hans arv inleddes som en rituell bränning av en trädocka med tjugo hippiepolare på Baker Beach i San Francisco 1986, och har sedan dess växt till en postapokalyptisk jättekarneval utanför Reno, Nevada.

Där klär varje år sjuttiotusen konstnärer, rejvare, nudister, studenter, hippier, schamaner och andra eldsjälar ut sig i skidglasögon, rävfällar och holografisk spandex, för att leva ut sin kuvade skaparkraft och sexualitet. Det fantasifulla hedonistlägret, där både pengar och varumärken är förbjudna, bränns sedan upp utan spår. Evenemanget kan beskrivas som om Dante satts att administrera hopslagningen av Disneyland och Kafé 44.

I en pamflett från 2004 tydliggjorde Larry Harvey festivalens filosofiska program, vars principer om inkludering, konsumtionskritik och gemensamt arbete låter som en antologi med parisisk graffiti från 1968. Så hur kommer det sig att festivalen lovprisas av techmiljardärer som Sergei Brin, Mark Zuckerberg och Elon Musk? Finns det något i den motkulturella retoriken som gör den särskilt attraktiv för nyrika nyliberaler?

Läs mer: Varje år åker 70.000 människor ut till Nevadaöknen

En ledtråd finns i slagordet om ”radikalt självuttryck”, som handlar om att det som ska uttryckas med alla pälsar och paljetter är ett jag, inte ett vi. Här göms en libertariansk människosyn, där vårt värde beror på hur mycket värde vi kan tillföra.

Ännu mer talande är principen om hur resurser fördelas, den förmodat progressiva gåvoekonomin. Det enda som får säljas på området är is och kaffe, medan övriga ting måste ges eller bytas bort. Men ”burnarna” bryter därmed bara skenbart med konsumtionssamhället, då de inte tacklar hur resurserna är fördelade steget innan de ens kan ge.

Med biljett och material landar ett besök på tiotusentals kronor, och den som vill bo eller uttrycka sig spektakulärt behöver på förhand göra ytterligare jätteinvesteringar. Under festivaldagarna är dock dessa ojämlika villkor sopade under sanden, och för varje år blåses de rikas lyxinstallationer upp mot skyarna med deras egon.

Inte undra på att festivalens uppkäftiga retorik är så snarlik techföretagens i den så kallade deltagarekonomin, som Uber, Lyft och Airbnb. Senast i skocken är Fiverr, där digitala daglönare knuffas om att hyra ut sin arbetskraft till lägst peng.

Då dessa företag ser sig själva som plattformar för drömförverkligande, snarare än ekonomiska aktörer, vill de inte heller bidra med skatter, sjukersättning och pensioner. Och med orwellskt nyspråk kallas denna kremering av samhällskontraktet för deltagande.

Men så är öknen full av hägringar. Om man kisar liknar raderna av festivalkåkar vår tids flyktingläger; men det som undflys denna gång är inte krig utan kontorslandskap, och det som skickas runt är inte filtar utan Silicon Valley-uppstickares visitkort. Kontrasten hade nog inte varit så pervers om denna rikemanseskapism i lägermiljö framställdes som ett slags världsförbättring.

Festivalens radikala självbild påminner om fenomenet flatljus, där ökensandens dämpning av kontraster skenbart löser upp silhuetter och horisonter. Men klassamhällets konturer är högst verkliga, oavsett hur villigt deltagarna låter ögonen luras.

Lämna ett svar