I Balsam Karams rosade debutroman ”Händelsehorisonten” väljer tonåringen Milde att ge sig ut i rymden för att slippa undan sina förtryckare.

Det som passerar en händelse­horisont kan inte längre observeras, då gravitationen där är så stark att inte ens ljuset längre orkar ta sig ut. Sådana gränser finns vid rymdens svarta hål, och det som passerar dem kan inte längre ses.

Fenomenet förekommer i Balsam Karams debutroman ”Händelsehorisonten”, där den upproriska tonåringen Milde går med på att medverka i ett rymdexperiment med dödlig utgång för att förbättra villkoren för invånarna i Utkanterna. I denna kåkstad, inklämd mellan en soptipp och en motorväg, bor de statslösa kvinnor och barn som tvångsförflyttats från Staden, där den vita överklassen lever i överflöd.

Rymdtemat har gjort att kritikerna refererat till Harry Martinsons epos ”Aniara”, men själv vill hon inte kalla boken för science fiction, eftersom liknande platser finns runt om i världen.

Balsam Karam vet, för hon har sett dem med egna ögon.

Som många andra kurder deporterades hennes familj från Irak till Iran i början på åttiotalet, som en del av Saddamregimens utrensningar. Under kriget mellan de båda länderna tvingades familjen fly och flytta runt i regionen, innan hon, hennes föräldrar och de flesta av hennes sex syskon till slut bosatte sig i Sverige när hon var sju år.

Balsam Karam beskriver sin uppväxt som varm och kärleksfull men också präglad av krig, och av att aldrig hinna slå rot innan det var dags att bege sig vidare. I Iran bodde familjen tillsammans med många kusiner, farbröder och fastrar i ett hus där alla utrymmen var gemensamma och där vardagsrummet om kvällarna blev till sovrum för henne och hennes syskon. Känslan av att ha ett hem minns hon som väldigt stark då, men sedan­ kom uppbrotten gång på gång.

– Också de grövsta sakerna i boken är till stor del hämtade från min familj eller från berättelser om andra familjer i vår närhet.

I boken beskrivs bland annat tortyr med cigaretter och elektricitet, och skrivandet har varit ett försök att förstå hur sorgen över orättvisor kan hanteras. Milde väljer att resa ut i rymden framför att hamna i förtryckarens händer. Det kan ses som ett sätt att ta makt över sitt eget liv.

– Det finns många som dör för sin sak, och det är sorgligt att de enda möjligheterna som ibland erbjuds för den förtryckta är att antingen befinna sig i förtrycket, eller att förintas i kampen mot det. Det senare är inte en hoppfull hantering, men det är trots allt en hantering. Jag tänker att min egen smärta hör ihop med det; vad gör man för att inte dö inuti, inte bli bitter och förstörd?

Balsam Karam har svårt för att vissa miljöer inom båda litteraturen och journalistiken beskrivs på håll, med en kall, objektifierande utifrånblick. Hon vill skifta utgångspunkt, och närma sig samma människor med en kärleksfull blick.

– Jag ville skapa närhet till karaktärer som det sällan skapas närhet till. Ju längre från centrum man är, desto mindre får man komma till tals. Det språk som ofta anses vara objektivt är i själva verket värderande. Det kan tyckas korrekt att beskriva en soptipp som smutsig, men det är samtidigt en värderande beskrivning.

Men hennes research har inte bara gått ut på att kartlägga utanförskapets dagliga utmaningar, utan om att förstå sig på hur det är att leva i kärleksfull gemenskap. Den kunskapen är svår att få – den som är med i gänget vet inte nödvändigtvis själv vad gemenskapens hemliga ingrediens är.

– Att fråga en människa som känner tillhörighet hur det känns att tillhöra är absurt, eftersom hen inte vet något annat. Man tycker sig äga vissa saker eller sammanhang, och när tillhörigheten hotas är det lätt att uppleva att något tas ifrån en. Den som saknar tillhörighet kan inte känna det på samma sätt.

Karam exemplifierar med när det talas om att arbetarklassen i allt högre grad röstar på Sverige­demokraterna.

– Det är ju inte den arbetarklass som rasifieras som röstar på SD. Att delar av den vita arbetarklassen röstar på SD har kanske mer att göra med tillhörigheten som svensk och vit, än som arbetarklass.

Själv har hon det motsatta problemet, då hon aldrig riktigt haft en självklar gemenskap.

– Jag har försökt föreställa mig något som jag kanske inte har, den här känslan av hem och tillhörighet.

Om man har en ambition att bryta normer genom att skriva från de förtrycktas perspektiv är det också viktigt att skriva på ett normbrytande språk, menar hon.

– Litteratur på kurdiska, arabiska och farsi bär ofta på en stark kärlek till det metaforiska och vackra. Även det svenska språket har de egenskaperna, men den svenska och i många fall också den europeiska litteraturdebatten hävdar ofta att de egenskaperna är mindre värda. För mig är det en absurd tanke att hela folks litterära traditioner inte skulle vara något att ha.

Medan Balsam Karam skrev på sin bok hände något mycket svårt: tre dagar innan beräknat förlossningsdatum dog hennes dotter i magen. Anledningen var oklar.

– Hon heter Havana, och hon flyter runt i den där himlen, säger Balsam Karam och tittar ner på sin mörkblå sammetströja med svarta stjärnor.

Att skriva klart boken var ett sätt att överleva, att inte låta även den bli en sorg.

– Havana är viktigast men jag vägrade vara ledsen också över boken. Kanske var det ett krasst sätt att förstå att livet fortsätter. Texten skulle fan bli klar.

Var Mildes martyrskap ett sätt för dig att ge döden en mening? 

– Även om min dotter inte hade dött i magen, så hade hon gjort det någon gång. Döden är hundraprocentig. Jag ville tänka kring dödens syfte, men också livets. Milde dör som martyr för sin sak, men boken handlar snarare om hennes liv. På så sätt blir hennes martyrskap nästan ett sätt att tänka på livets mening i stället för dödens: man kan trotsa dödens glömska genom att hela tiden berätta om någons liv.

Bokens titel är väl också synonym med döden?  

– För mig syftar titeln på de där punkterna utan återvändo som man stöter på under livet. Som första gången man utsätts för rasism; när man har blivit främmandegjord så är något förlorat i en för alltid. Eller första gången när man ses som flicka, och inte bara en person.

I Stockholm ser man sällan stjärnhimlen på grund av stadsljuset, men när hon är i sydligare länder tittar hon gärna efter Karlavagnen och Orion. Hon älskar science fiction-komedin ”Men in black”, som innehåller en gåta om en galax i Orions bälte.

– Rymden är verkligen det yttersta, där man kan få perspektiv på mycket annat. Som innehåller alla svar på hur vår värld fungerar. Samtidigt är den, som marken eller träden, mer evig och elementär än mycket annat i samhället, som människorna.

Hänger din känsla av att inte tillhöra ihop med din fascination för rymden?  

– Jag tänker att det handlar om ett sökande efter något evigt, i stället för de här sakerna som förtrycker en och förstör ens dagliga liv. I boken är rymden en viktig del i att karaktärerna orkar leva vidare trots förtrycket. Där kan de spegla sig i mörkret och evigheten.

Lämna ett svar