DN har träffat den prisbelönta syriska journalisten och författaren Samar Yazbek, som i helgen besöker bokmässan.

Vid en dammig vägspärr ger sig två uniformerade män på två civila.

”Vi tittade på under tystnad, medan den magre mannen som fallit till marken blev till en boll mellan männens fötter.”

I Samar Yazbeks nya roman ”Hon som vandrar” får vi se kriget i Syrien genom flickan Rimas ögon. Och för ett barn syns inte ideologier eller sidor: ingen fri syrisk armé, inga jihadister, ingen regering, inga internationella styrkor.

Bara män som ger sig på män. Och på kvinnor. Och på barn.

– Rima befinner sig mellan barn och kvinna och är i färd med att upptäcka livet. Därför beskriver hon världen som om hon vore en fjäril, säger den syriska journalisten och författaren Samar Yazbek.

Läs mer: Samar Yazbek: Syrien har blivit en ventil för hela världens vrede

Precis som fjärilen saknar flickans fladdriga blick detaljskärpa, men är desto mer mottaglig för färger. Vapnen är namnlösa, mörkgröna, svarta, grå. Flickans hår är honungsfärgat. Saringasen violett.

När mamman skjuts i ryggen av misstag intresserar sig dottern mest för andras reaktion, eller jämför sig med underlandets Alice. När andra barn leker är hon försjunken i barnsagor från hela världen, som ”Den lille prinsen” och indiska ”Kalila och Demna”.

– Flickan är realistisk, men hon är samtidigt en metafor för författaren.

Samar Yazbek bor i en tillfällig lägenhet i Stockholm som hennes svenska förlag har ordnat. När kaffemaskinen har surrat färdigt sätter sig hon sig till bords, öppnar fönstret och tänder en smal Vogue.

– Jag vill ställa dig en fråga. Om den svenska säkerhetspolisen förstörde ditt hem, dödade dina barn och torterade dig brutalt. Sedan flygbombas ditt bostadsområde. Hur skulle du reagera?

Hon spänner de grönbruna ögonen i mig, och svarar själv på frågan:

– Extremt våld skapar nytt våld.

Samar Yazbek vet vad hon talar om. Hon tilläts länge skriva utmanande om kvinnans status i landet, både för tv och i romaner, bland annat för att hon kom från en familj med samma alawitiska bakgrund som diktatorn Bashar al-Assad.

Men 2011 engagerade hon sig i den gryende oppositionen och reste runt i landet för att skriva om regimens övergrepp. Denna rapportering låg till grund för Svenska Pen:s beslut att året därpå tilldela henne Tucholskypriset.

Läs DN:s recension av Samar Yazbek: ”Resa in i tomheten. En berättelse från Syrien”

Men föräldrarna sade upp kontakten och snart fick hon hotfulla budskap från säkerhetstjänsten. ”Landets mäktigaste människor är väldigt arga på dig”, fick hon höra. Hon fångades in för att misshandlas tills hon svimmade, och insåg att hon behövde fly landet med sin dotter för att överleva. Om dessa upplevelser berättar hon i ”Kvinna i korselden” (ej utgiven på svenska).

Samar Yazbek tittar ut genom fönstret och berättar om när hon insåg att kriget kommit för att stanna. Året var 2013 och jihadisterna tog över allt mer av motståndet, vilket Assad såg som en förevändning att ge sig på civilbefolkningen. En bomb slog ned i grannhuset och hon gick in för att titta. Alla hade dött, och bland bråten låg en liten flickas händer. Resten av kroppen hade sprängts bort.

Hon avbryter sig.

– Skriv det inte! Det finns en respekt för de döda som man måste hålla kvar, men i västmedia har visandet av döda kroppar normaliserats. Sådana bilder riskerar att bli ”sexiga” konsumtionsföremål, men vi är människor och inte objekt.

Dina egna vittnesmål då?

– Jag skrev själv om händelsen, men undrade ständigt om jag verkligen borde. Man borde hellre göra som vi gör nu, prata med varandra.

Det internationella samfundet bär ett direkt ansvar för förstörelsen i Syrien, säger hon. Dels på grund av tystnaden inför Assads våld, men också på grund av ”våldet i den nyliberala ordningen”. Enligt Samar Yazbek har stormakterna förvandlat de fattiga länderna till konfliktzoner, och även flyktingproblemet är en del av konsekvenserna.

I dag lever hon i parisisk exil, men tankarna är kvar i Syrien. Hon plockar fram en ny cigarett, som hon väntar länge med att tända.

– Gång på gång har jag intalat mig själv att som författare är litteraturen, eller mänskligheten, mitt hem. Men under exilen har jag insett att jag hör hemma i Syrien. Tillhörighet känner du först när du förlorar den. Och när kriget väl tar slut är det min skyldighet att återvända för att bygga upp demokratin.

Hon kände sig länge tvungen att skriva vittnesmål om den syriska upplevelsen, och hade svårt att hitta tillbaka till skrivglädjen. Men för tre år sedan dök längtan efter fiktionen upp igen.

– Jag känner mig kluven, för det dokumentära berättandet är viktigt för att hålla det syriska minnet vid liv, och för att lyfta kvinnors upplevelser. Men på sätt och vis slåss vi också för konstens seger över det dokumentära.

Lämna ett svar