Jesper Högström: ”Hjalmar Söderberg ville provocera”

Den ständigt aktuelle Hjalmar Söderberg brukar uppfattas som en känslig grubblare. Men Jesper Högström, som skrivit en biografi om Söderberg, har hittat andra sidor hos honom.

Först publicerad i DN.

När Jesper Högström mönstrade i Karlskrona hade han Hjalmar Söderbergs debutroman ”Förvillelser” i fickan. Berättelsen om den flanerande, livströtta medicinstudenten Tomas Weber hade för alltid gjort Söderberg till de svårmodiga unga männens favoritförfattare.

– Han är ju i mycket en författare för tonåren, med all determinism, olycklig kärlek och Weltschmerz. Han visste vem han var när han var sjutton och ändrade sig inte mycket. Därför är det som att han skriver på samma bok hela livet.

– Han har det där musikörat som han tagit med sig från Rydberg och Tegnérs storvulna poesi, och så har han slipat ner det till ett språk som är lika precist som Hemingways. Jag kan sakna hans kärlek till svenska språket i mycket som skrivs i tidningarna i dag. Sverige har blivit till ett åsiktssamhälle.

Omdömet stämmer delvis in även på Hjalmar Söderbergs trånga, litterära cirklar där alla kände alla, och där författare recenserade varandra i tidningarna, ofta i sedliga termer snarare än litterära.

– I dag är vi vana vid omoraliska huvudpersoner, men det var man inte på Söderbergs tid. Att han låter Doktor Glas mörda en präst var otroligt stötande. Samtidigt ville han provocera och visste väl vad han gjorde.

När ”Förvillelser” kommer ut 1895 går pressen hårt åt den. I Aftonbladet kallas den ”sjukligt förvriden och barnsligt affekterad” av en halvbekant från krogen. Och ett av Högströms syften med sin biografi är att väcka liv i dessa bortglömda litterära miljöer, inte minst för att de så ofta återkommer i Söderbergs romaner.

Hos nyckelfigurer som Ellen Key, eller på krogar som Rydbergs och Anglais, samlades litteraterna för att utbyta skvaller och spiritualiteter, och där fick Söderberg rollen av smart snubbe som satt i hörnet och fällde syrligheter.

Men under arbetets gång upptäckte Högström också en råare sida.

– Man ser honom ju som en finstämd, blyg person som alltid uppträder civiliserat, men han kunde vara jävligt grabbig i brev till sina vänner. Selma Lagerlöfs böcker beskrev han till exempel som ett ”–––surrogat”, alltså ett kuksurrogat. Det vill säga: hade Selma fått knulla så hade hon inte skrivit så högstämt.

De senaste åren har sett en intensiv diskussion om Söderbergs kvinnosyn, delvis föranledd av biografin ”Märta och Hjalmar Söderberg” (2014), som redogör för hur han gick till väga för att få sin fru inspärrad på mentalsjukhus. Och Jesper Högström tror att de besvärliga kvinnorelationerna har haft en inverkan på Söderbergs skapande.

– Hans kvinnoporträtt känns inte grundade, verkliga, och de ger mig känslan av en man som inte haft ett moget förhållande till en kvinna någonsin. Även i ”Den allvarsamma leken”, som är skildrad ur både Arvids och Lydias synvinkel, så bedöms det ändå lite grann från mannens håll. Gun-Britt Sundströms svarsroman ”Om Lydia” bjöd han ju därför in till själv.

I en omtalad scen i ”Hjärtats oro” (1909) står Söderberg vid en kikare och tittar på några kvinnor som badar, och en som beskrivs som ”ful som fan” säger han ser ut som en rösträttskvinna.

– Jag tror att det vid den här tiden fanns en förbittring i hans liv. Det finns en den veke mannens besvikelse i hans böcker, som ofta har en representant för honom själv: en klen, drömsk ung man, som emot sig har en sån där axelbred typ. Och så blir han förbannad för att kvinnorna gillar muskelmännen mer. Och det kan ju de flesta tonårskillar känna igen sig i.

Söderberg blev hårt åtgången på skolgården, vilket Högström misstänker kom att prägla honom för livet. Hans passivitet och illusionslöshet, som visserligen var typisk för artonhundratalets slut, orsakade stora bekymmer för både honom och hans omgivning. Ändå gick han till storms mot både kristendom och nazism.

– Ja, det är en paradox. Men jag tror att kampen mot nazismen var ett sätt att till slut ta strid mot översitteriet från skoltiden. Dessutom var han tonåring på 1880-talet, när svensk litteratur hade en starkt samhällskritisk ådra.

Och samtidigt som han var politiskt radikal så beskriver du honom som en elitist.

– Den här åttiotalsradikalismen handlade ju mycket om ett fåtal bildade som skulle befria sig från det gamla samhället. Han kallade sig för vänsterman, alltså gammeldags liberal, och var fast i det där hela livet. Men 1914 blev hans idéer omsprungna av historien. Antingen var man då konservativ eller socialist, men han kunde aldrig identifiera sig med arbetarklassen som han snarast tyckte var läskig och bråkig.

Och vid sidan av politiska och äktenskapliga bekymmer började han dessutom supa, i perioder så mycket som en flaska whisky om dagen. Samtidigt fann han i misären en källa till både humor och skapande.

– Han hade ett galghumoristiskt drag, som ändå bottnade i att han var en nedstämd person som dessutom hamnade i en katastrofal situation med sitt äktenskap. Men så hade han den här geniala förmågan att formulera om sitt elände till litteratur, vilket med jämna mellanrum räddade honom.

Lämna ett svar