I ”Håll alla dörrar öppna” från 1975 sjöng artisten och textförfattaren Barbro Hörberg om att oavsett motgångar ständigt vara öppen för det nya – ”för nyfiken vill jag inte dö”.
Året därpå fick hon cancerbeskedet och gick bort några månader senare, bara 43 år gammal.
Hörberg var då på toppen av sin karriär och otroligt folkkär, berättar författaren Alexandra Sundqvist. Hennes biografi ”Barbro Hörberg: med ögon känsliga för grönt” gavs ut i våras och är den första boken om artistens liv.
– När hon dog skrev Aftonbladet att ”hela Stockholm stod stilla”. Men eftersom hon dog ung hade hon inte hunnit få en särskilt stor låtkatalog, vilket delvis har bidragit till att hon har blivit lite bortglömd. Sedan kan det ha spelat in att hon är kvinna och att musikhistorien främst har skrivits av män.
På fredagskvällen är Sundqvist medarrangör för en hyllningskonsert tillägnad Barbro Hörberg på Storsjöyran. På scen uppträder bland andra Frida Hyvönen, Mattias Alkberg, Sarah Riedel och Linnea Olsson. Alexandra Sundqvist kommer själv att läsa ur boken och kallar konserten för en ”musikalisk biografi”:
– Hon gjorde en häftig resa mot frigörelse, från en konservativ uppväxtmiljö till att ge sig ut i Europa efter andra världskriget som sextonåring. Många av låtarna har bäring i hennes eget liv, så det passar bra att både prata om hennes liv och spela upp hennes låtar.
Några av artisterna uppträdde redan på Sundqvists boksläpp, som ägde rum i Benny Anderssons studio, och i oktober ger sig gänget ut på en miniturné.
Benny Andersson var en av många svenska musiker som samarbetade med Barbro Hörberg. Hennes största hit ”Med ögon känsliga för grönt” har framförts av Monica Zetterlund, och hon har även skrivit musik åt bland andra Lill-Babs och Anni-Frid Lyngstad.
På sextiotalet var det ovanligt med kvinnliga vissångare och textförfattare. Men när hon 1966 flyttade till Frankrike fann hon en förebild i vissångaren Barbara, som hon översatte till svenska. Tillbaka i Sverige bröt hon ny mark i den mansdominerade visgenren, och de frispråkiga texterna gjorde henne både populär och kontroversiell.
– Hennes kvinnoporträtt var väldigt nydanande. Hon skrev om vardagsproblemen hos vanliga kvinnor, som var lite kantiga och oborstade, och ville ta fram känslor som kanske inte är så smickrande. Samtidigt var hon extremt rolig.
”Min väninna Siv” handlar exempelvis om en kvinnas hopplösa jakt på kärlek. ”Må satan ta alla karlar”, snyftar Siv efter att ha blivit blåst på en femhundring, men skiner i sista versen upp när hon träffar en shejk med ett ”slott i Abadan/fast han bor i en etta på Gullmarsplan”.
– Hon skrev också mycket om ojämlikhet i relationer och vad det gjorde på ett existentiellt plan. Annars var det oftast män som skrev texterna, och då blir det ju deras tolkning.
Enligt Alexandra Sundqvist är Frida Hyvönen den artist som i dag tydligast verkar i Barbro Hörbergs anda.
– Även hon har något teatralt över sig, och en svart humor som är väldigt avväpnande. Dessutom har hon sprängt gränsen för vad man kan skriva om. Som i ”Fredag morgon” på senaste skivan, som beskriver ett destruktivt förhållande med en narcissist.
Frida Hyvönen ska uppträda med sin favoritlåt ”Sommarö”. Den handlar om en kvinna som flyttar till en ö med barnen och känner sig ensam utan sin man, men som ”förstår att det är viktigt” på banken i London.
– Det som gör Hörberg så bra är att hon beskriver mänskliga relationer i all sin beklaglighet. Vardagliga, tragikomiska situationer där hon hittar kärnan, säger Frida Hyvönen.
Och nog ser hon likheter med sitt eget artisteri, även om hon misstänker att det kan vara något Alexandra Sundqvist säger för att hon ”ska känna sig smickrad.”
– Jag har väl också det tragikomiska i min artistpersona. Och även jag har ägnat mig åt att tonsätta – det här är ett dumt ord, men – kvinnoberättelser. Det där är ju självklart nu, men när Barbro verkade var det helt nytt med texter som inte var sockersöta. Hon beskrev vanliga människor, säger Frida Hyvönen.
I sin biografi skriver Alexandra Sundqvist att Hörberg bidrog till kvinnorörelsens kulturella gren. Tillsammans med Elisabet Hermodsson, Märta Tikkanen och Kerstin Thorvall spred hon kvinnobilder som var osynliga i den övriga populärkulturen.
– Redan som ung genomskådade hon sin borgerliga uppväxt, där idealet var att lyda auktoriteter och gifta sig rikt. Och hennes mångfacetterade berättelser kan ge stöd åt andra som tyngs av omvärldens förväntningar. På så sätt kan konst som tar bladet från munnen rädda liv, säger Frida Hyvönen.
Artisten, som vanligtvis spelar flygel, kommer under sitt nummer att kompas av en pianist.
– Jag älskar att stå upp och sjunga. Jag slipper skavsår på knäna av flygeln och kan vända mig rakt mot publiken.
Detta låter henne också lyfta fram Hörbergs revyaktiga sida, berättar hon.
– Dråpliga texter är sceniskt fördelaktiga. Så det blir en bra show.
