DN: Professorns thriller om Europas svekfulla höjdare

Yanis Varoufakis nya bok om den grekiska skuldkrisen är full av förbluffande avslöjanden. Den ger en unik inblick i maktens stängda korridorer – och vi får veta vad som sägs när tv-kamerorna stängts av. Leonidas Aretakis läser och häpnar.

Läs på dn.se.

I det minoiska Kreta fanns en underlig sed: den som lånade pengar skulle låtsas rycka åt sig slantarna från borgenärens börs. Avtalet skulle alltså underförstått ses som ett övergrepp. Denna moraliska aspekt finns även i det germanska ordet ”skuld”, som kopplar vår förståelse för belåning till lutherska begrepp om synd och flit.

Under Greklandskrisen var denna dubbla betydelse central.

Enligt långivarna svettades flitiga nordbor hårt så att grekerna skulle kunna shotta ouzo i olivlundarna, och i stället för att tacka för låneavtalen var grekerna dessutom oförskämda nog att rösta fram partier som lovade riva upp dem. För att avskräcka andra länder från att bete sig lika ansvarslöst behövde Grekland tuktas med hård åtstramningspolitik.

Men som goda lutheraner vet är ingen fri från skuld.

Därför uppstod på sydeuropeiska gator och torg en annan berättelse. Franska och tyska banker hade utfärdat lånen och Grekland hade släppts in i euron, trots att tillståndet i landets ekonomi var välkänt. Varför skulle Europas skattebetalare betala, och vanliga greker lida, för misstagen hos fifflande politiker och banker? Och varför skulle landet ledas ur krisen av teknokrater och inte av folkvalda politiker? Särskilt som den ”beska medicinen” allt mer framstod som ett gift; medan ekonomin krympte bredde armodet ut sig allt mer.

Sådana frågor låg till grund för vänsteralliansen Syrizas oväntade valseger i januari 2015. Och en spännande vittnesskildring inifrån de tuffa förhandlingarna samma vår visar att liknande synpunkter var vanligare än vad som syntes utåt.

Yanis Varoufakis, ekonomiprofessor och vänsterregeringen Syrizas första finansminister, tar i sin nya bok ”Adults in the room” med oss på en resa in i Europas hemligaste korridorer. Utifrån inspelade samtal med höjdare som IMF-chefen Christine Lagarde och den tyske finansministern Wolfgang Schäuble låter han oss tjuvlyssna när pressmikrofonerna stängts av, tonen mjuknat och sanningen kommer fram.

Lagarde sade exempelvis att åtstramningarna inte kan hjälpa landets ekonomi, men att IMF hade investerat för mycket i programmet för att backa ur. Och ordet ”gift” ovan är lånat från Schäuble, som enligt Varoufakis vid flera tillfällen påpekade sin medvetenhet om att avtalen fördjupat krisen.

Varoufakis breda käft och motorcykel gjorde att han ofta utmålades som en ensam revolverman. Men till det lilla vänsterpartiet knöt han tung internationell expertis, som Harvardprofessorn Lawrence Summers, finansminister under Clinton, och ekonomen Jeffrey Sachs, som omvänts mot åtstramningspolitik efter att själv ha ansvarat för IMF:s katastrofala intervention i Ryssland i början av 1990-talet.

Varoufakis politiska outsiderroll gjorde honom flexibel i förhandlingarna, då Syriza kunde ta avstånd från honom om gräsrötterna blev förbannade. Vilket de ofta blev, då hans förslag ofta var mer ekonomiskt liberala än EU:s. Men på en punkt tänkte han inte ge vika, nämligen omstrukturering av lånen: om räntorna är så höga att nya lån bara används till att betala av gamla finns det ingen anledning att teckna dem.

Men enligt Varoufakis bok fördes några egentliga förhandlingar inte i Europagruppen, som samlar eurozonens finansministrar. Budskapet var: skriv under eller lämna euron. ”Jag hade lika gärna kunnat sjunga svenska nationalsången”, skriver han. Själv tänker jag på Gary Linekers beskrivning av fotboll: ”22 män jagar en boll i 90 minuter och till slut vinner tyskarna.”

I Syrizas övriga ledning fanns länge ett hopp om att Europas socialdemokrati skulle komma till undsättning, och i boken citeras deras storslagna löften om brödraskap. Men när det gällde vågade de inte mucka med Merkel; särskilt inte fransmännen som ju själva led av budgetunderskott och inte ville ha trojkan i Paris härnäst.

Det enda undantaget var franske finansministern Emmanuel Macron, som jämförde behandlingen av Grekland med Versaillesfreden, varpå Merkel fick honom petad från de tysk-franska krissamtalen. Hans valseger visar att även mittenväljarna börjar tröttna på status quo.

Och när Jean-Claude Juncker fick med hela trojkan på ett förslag om en ny överenskommelse, ”som är ömsesidigt gynnsam för Grekland och för Europa som helhet”, då fick den inte ens komma upp på mötet. Trojka är ryska för tre hästar som spänts framför en vagn, och tömmarna verkar Angela Merkel ha i ett järngrepp.

”Adults in the room” är full av sådana förbluffande avslöjanden, som visar att det här inte bara är en historia om Grekland utan om hela kontinenten. Vill vi att ekonomin skall göra säkerhetsfrågorna sällskap i den ”djupa staten”, där specialister förmodas styra för allmänhetens bästa?

The Guardian har kallat boken ”en av de bästa politiska memoarerna i historien”, och oavsett om man delar Varoufakis pragmatiska keynesianism eller inte så är detta måsteläsning för Europaintresserade. Boken ger en unik inblick i unionens snåriga beslutsgångar och hemliga maktkamper, och därtill en spännande politisk thriller om underdogs som tar sig an den globala finanseliten.

Dessutom anstränger sig Varoufakis för att förstå både det mänskliga och det rationella hos sina motståndare, vilket gör att jag känner större sympati för både Merkel och Schäuble. De slets båda mellan målen att rädda eurozonen och att behålla väljarnas förtroende. Problemet var att de var förbundna med en moralisk retorik som de använt för att få till stånd ett första ”räddningspaket”, som i själva verket gick till tyska och franska banker.

Varoufakis trodde att endast en konfrontation kunde få dem att byta kurs. Men denna uteblev då den unge statsministern Alexis Tsipras till slut inte klarade trycket och beslöt skriva under avtalet, varpå Varoufakis avgick och red mot horisonten på sin motorcykel.

Och sagan hade inte varit grekisk utan tragedi.

Nationellt bestod den i att de som tvingades genomdriva åtstramningarna var politiker som svurit på att sätta stopp för dem. Men enligt Varoufakis är tragedin även europeisk, då politiker som gjorde sitt bästa för att skydda Europa i slutändan försvagade kontinenten.

Oförmågan att hitta en lösning, bland annat på grund av avsaknaden av gemensam finanspolitik, avslöjade brister i eurosamarbetet. Frånvaron av demokrati i beslutsprocessen bidrog dessutom till bilden av EU som ett elitprojekt, vilket har underlättat för framväxten av en auktoritär och nationalistisk höger.

Samtidigt tror jag att vänsteridén om illvilliga teknokrater behöver nyanseras. OECD, IMF och EU-kommissionen förespråkar alla skuldlättnader; de som varit svårast att övertyga om en hållbar överenskommelse är folkvalda politiker, och i förlängningen den nordeuropeiska befolkningen. Argumenten för en demokratisering av EU är hedervärda, men det är inte självklart att det skulle hjälpa till att lösa denna typ av kollektiva problem.

Vilket tar oss tillbaka till frågan om hur vi ser på skuld. Under medeltiden låg synden hos utlånaren, som skodde sig på de fattiga. I dag har vi återgått till att se den starkare parten som offer, och precis som i migrationsfrågan har solidaritetsperspektivet gett vika för nationellt egenintresse. För att ekonomiska skuldlättnader ska kunna komma på tal behöver först den moraliska skulden lättas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *